fredag 30 oktober 2015

175. MMR1

Det blev inte riktigt som jag tänkt det idag. Det var otroligt intressant på föreläsningen eller vad man ska kalla det idag med mmr1. Vi fick lära oss om hur man kan hantera värken i vardagen och i vardagsbestyren vilket jag hört mycket om många gånger förut men det är ändå väldigt bra att bli påmind och man går alltid därifrån med nånting nytt man lärt sig! Men idag kände jag hur jag försvann ur rummet, alla ord runt omkring mig försvann och det blev varmt. Det kändes som om väggarna kom närmare och jag kände hur min blick började flacka. Och jag som är som jag är ville inte störa så jag satt och försökte bita ihop och till slut kände jag att näe nu svimmar jag. Jag frågade om någon kunde öppna ett fönster och sedan är allt lite oklart. Men jag ringde iaf min pappa som fick komma och hämta mig och sedan har jag legat hela eftermiddagen kvällen och mått otroligt dåligt. Jag vet inte om det var för att jag inte hade ätit någon lunch och åt frukost sju i morse eller om det var en ångestattack eller en kombination av de båda. Iallafall så var det mycket obehagligt. Men nu börjar jag känna mig lite mer som en människa igen.

Det känns bara så himla jobbigt att jag ställde till med värsta scenen i gruppen och att jag inte hann lyssna klart på föreläsningen. Jag mår verkligen dåligt av att känna mig i vägen och det gjorde jag minst sagt idag.  Det känns rakt gruvsamt att gå tillbaka på tisdag. Att gå till den här gruppen är så otroligt stort för mig och det är det största jag gjort i mitt vuxna liv. Det kanske låter löjligt eller svårt att förstå men för någon som haft så grov social fobi och mått så dåligt som jag gjort så är det här som att bestiga världens högsta berg eller flyga till månen och jag hade aldrig kunnat se mig själv göra något sånt här för bara två år sedan. Jag liksom sitter i en grupp men nio andra människor och både pratar och tränar styrka och basal kroppskunskap och testar nya grejer som Chi Gong som vi fick pröva på i torsdags. Alltså jag kan fortfarande inte förstå att jag faktiskt gjort allt det här. Jag kan stanna upp i bland och nypa mig själv i armen. Är det här verkligen sant, är det jag som tränat ibland andra människor idag. Eller att jag överhuvudtaget klarar av att äta där. Jag har länge varit livrädd för att äta bland människor och att träna bland människor det har inte ens funnits på kartan. Innan den här gruppen. Jag har lust att belöna mig själv med något riktigt stort när jag är klar med det här. För det här är ta mig tusan det största jag gjort om man bortser från min familj som jag skapat såklart:)


Jag har ju inte berättat att jag är med i MMR1 här på bloggen. Det står för multimodal rehablitering och är en sorts smärtrehablitering för människor med kronisk/långvarig värk kortfattat beskrivet. Jag har ju haft ont i nacke, axlar,  rygg och höfter sedan flera år tillbaka och efter två monstergraviditeter har det ju blivit mycket värre dessutom. Jag har varit till läkare och sjukgymnaster i flera år och ingen har hittat något speciellt fel men värken har ändå bara blivit värre. Jag har ju testat alla möjliga piller och smärtstillande för värken och ingenting hjälper, värken är alltid kvar. Men så träffade jag en kanonbra sjukgymnast som såg mig och gav mig en chans att vara med i den här gruppen trots att jag trodde att jag själv inte skulle klara av det. Och nu sitter jag här och har precis avslutat min fjärde vecka av totalt sex veckor och jag har klarat av allt som jag hittills har fått pröva på och jag känner mig på ett sätt som en ny människa, en människa som vågar tro på sig själv. Jag är inte en total förlorare som inte klarar av någonting. Det känns så dumt att vara stolt och nöjd över något som är så litet men det som är grejjen är ju att det är stort för mig. Innan den här gruppen så har jag sett min framtid som totalt utdömd redan innan den börjat men nu kan jag verkligen se mig själv komma ut och göra något. Jag vet inte när var eller hur men jag vågar tro på att det finns en chans.

Ähh nu ska jag sluta svamla här och gå och titta på senaste American Horror Story innan det är dags för sängen. 


 Bjuder på en bild från instagram på lilla familjen, det viktigaste jag har här i livet!<3

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar