onsdag 6 maj 2015

167. Kejsarsnittet och hur det känns såhär nu efteråt.

Hallå! Nu har det gått två veckor sedan Dylan kom till oss men på något sätt känns det som om han alltid varit här! Jag tänkte att jag skulle uppdatera lite mer om hur det gått med snittet efter förlossningen, kan vara roligt att gå tillbaka och läsa om det i framtiden tänker jag:)


Den här gången sydde de ihop mig med nån tråd som försvinner av sig själv inom två till tre veckor och så har de tejpat med steristrips som är en typ av plåster som lossnar av sig själv. Förra gången använde de klamrar som häftade ihop huden. Det var väldigt obehagligt med klamrarna och att man var tvungen att ta bort dem. Så jag måste säga att jag föredrar hur de gjorde den här gången.


Den största skillnaden jag känner med de två olika snitten är återhämtningen efteråt. Viljan att komma upp på benen var starkare denna gången men kroppen hanterade det bättre förra gången. 
Vilket jag tycker är konstigt eftersom det var ett akutsnitt förra gången och planerat snitt denna gången.

På onsdagen var jag uppe på sängkanten sex timmar efter snittet och satt och vickade på  fötterna fullt bestämd på att ta mig till duschen innan dagen var slut.  Vid sjutiden på kvällen lyckades jag stå upp med hjälp av två barnmorskor så att de kunde byta ut min blodiga skjorta och de där snygga nättrosorna men efter att ha stått upp i två minuter fick de lägga ner mig igen då jag fick blodtrycksfall. 

Duschen fick vänta tills dagen efter. På morgonen efter frukost på torsdagen så bestämde jag mig för att försöka igen. Först tog barnmorskan ut katetern och sedan fick jag sitta och vila på sängkanten en stund innan jag reste mig upp. Barnmorskan lämnade rummet eftersom det gick så bra och sa att vi skulle ringa på klockan om det blev några problem. Jag reste mig upp med hjälp av Per och efter att ha tagit två steg ifrån sängen så sa jag till Per att nu svimmar jag. Han fångade upp mig och la mig på sängen och ringde sedan in en barnmorska som fick hjälpa till att lyfta upp mig helt i sängen. Jag fick ett glas saft och en frukt för att få lite energi inför nästa försök. Lite över en timme senare var det dags att försöka igen.

Jag kom upp på benen igen för ännu ett försök att ta mig till badrummet och denna gången lyckades jag gå hela vägen in till toaletten på svajjiga ben. Inne i badrummet kände jag att jag var påväg att svimma igen och jag sa till per att det svartnade. Han satte ner mig på toaletten och sen minns jag inte mer. 

Han hade ringt in barnmorskan igen som kom in och sprang ut och hämtade hjälp och tillsammans med två andra sköterskor hämtade de sängen till badrummet och lyfte över mig i sängen. Jag vaknade upp i sängen ute i rummet igen några minuter senare och förstod ingenting, det sista jag kom ihåg var ju att jag tagit mig till toaletten. De hade baddat mig med kallvatten och och jag var alldeles darrig och blek. Jag vaknade till och undrade vad som hade hänt sedan somnade jag och sov i två timmar. När jag vaknat åt jag lunch och gjorde ett till försök. Först satt jag på säng kanten och sedan fick barnmorskan hjälpa mig till en stol halvvägs till badrummet där jag nästan svimmade igen. Synen försvann och det började brusa och pipa i öronen, illamåendet slog till och jag fick hjälp tillbaka till sängen. Och så sa de till mig att ifall jag inte klarade av att gå till toaletten nu så var de tvungna att sätta tillbaka katetern. Så jag försökte en sista gång. Och denna gången tog jag mig till badrummet och jag lyckades till och med duscha om än på svajjiga ben. Skam den som ger sig! Med vilja kommer man långt. 

På fredag eftermiddag fick vi åka hem ifrån bb. Eftersom att jag återhämtat mig så pass bra.  

 En vecka efter snittet började det bli lite lättare att försöka ta sig upp själv ur sängen och soffan. På kvällar och nätter hade jag fortfarande redigt ont och Per fick hjälpa mig upp och ner men om dagarna kunde jag resa mig själv med lite viljestyrka. Jag kunde gå med ryggen lite mer upprätt utan att det kändes som om magen skulle trilla ut igenom snittet och magen i sig gjorde inte längre lika ont. 

Jag tycker inte att snittet var det jobbigaste denna gången. Den första veckan hade jag eftervärkar från helvetet. Och speciellt den andra och tredje dagen efter förlossningen, då var eftervärkarna så starka och hemska att jag knappt kände av smärtan ifrån snittet. De gjorde lika ont som värkarna vid Ediths förlossning och jag tycker att det var hemskt rent ut sagt!


Nu har det gått två veckor och eftervärkarna har gett med sig men snittet däremot bränner som eld och bara jag nuddar snittet eller huden runt omkring så känns det som om tusen nålar sticker inuti kroppen på mig. Så var det förra gången också men jag upplever att det gör mer ont denna gången. Men det är inte hela världen. Jag vet ju om att det inte är något farligt. Jag tappade ju känseln i och runt snittet efter förra förlossningen och jag kan fortfarande inte känna om jag drar fingrarna över det men det är ju väldigt vanligt och inget att oroa sig över. Bara lite obehagligt. 

Och vet ni vad, två dagar i rad har jag lyckats ta kortare promenader runt kvarteret och jag har tom med kunnat ha min älskade Edith i knäet en stund, som jag längtat efter att få krama om henne!
 


Nu blev det här världens snurrigaste inlägg men det blir lätt så när man har så mycket man vill skriva ner och minnas.

Jag jobbar på ett förlossningsinlägg och ett inlägg om amningen också, det kommer upp om ett tag:)

Några timmar efter förlossningen, lycklig men trött:)

1 kommentar:

  1. Först villjag säga Grattis till mirakelnummer två!
    Nu har ni en både till damlaget och herrlaget, bra jobbat av er
    - Heja Modo ;)

    Sen känslan att få ett barn, man har aldrig sett det men det blir kärlek vid första ögenokastet. Det är helt otroligt vilka känsla det är!

    Inte kul med kejsarsnitt, har själv gjort det och jag känner igen känlsan när du vill gå upp men allt bara svartnar.....

    Lycka till med din lilla familj och ta hand om varandra.
    Kramar från
    Maud

    SvaraRadera