fredag 22 maj 2015

171. Dylan en månad.

Idag är Dylan exakt en månad. Herregud vad tiden gått fort. Att han redan hunnit vara här en månad är så overkligt, samtidigt som om det känns som att han har varit här för alltid. 

Våran lilla kille börjar bli så stor redan nu. På 17dagar har han gått upp strax över ett kilo och växt tre cm. Det är helt sjukt att han växer så snabbt. Snälla stanna tiden en stund så att vi hinner njuta av våran lilla bebis, ungefär så känns det. Det verkar som om jag har grädde till mjölk även denna gången! 


Dylan har blivit så himla vaken och medveten den sista tiden. Han ler och han försöker fokusera blicken och ligger och tittar runt. Han sover mindre nu och är mer vaken vilket bara är så himla mysigt!. Det känns också som om vi börjat lära känna varandra riktigt nu. Vi hör skillnad på olika gråt och gnäll. Vi vet vad han gillar och vad han inte gillar.
Han älskar när man stryker honom över pannan och han tycker om när man pussar på honom. Han är helt fascinerad av Edith och då hon pratar med honom eller pratar i närheten av honom blir ögonen hans alldeles stora. Precis som Edith så vill han inte ligga på rygg utan hellre på sidan. Han tycker inte om att ligga ner överhuvudtaget utan sitter helst upp hela tiden. Han är så otroligt lättsam våran lilla son. Edith kan stå och skrika och kasta leksaker och han reagerar inte ens. Vi kan diska och dammsuga och leva om som bara den och han rör inte en min. Snarare så att han vaknar till då det blir för tyst, hehe. 


Han har börjat få mindre ont i magen på nätterna nu men vissa kvällar är fortfarande lite jobbiga. Jag misstänker att det kan vara något jag ätit så vi jobbar på att lösa det! Utöver det så är han världens lugnaste gosigaste lilla kille. 
Våran älskade lilla Dylan  



     Dylan och Eddan tidigare idag.    


lördag 16 maj 2015

170. Tvåbarnschock, nja inte direkt.

Nu var det några dagar sedan jag var inne här sist så jag tänkte att det var på tiden att jag kikade in här igen:) 

Det är helt sjukt det här med att vara tvåbarnsförälder. Ingenting har blivit som vi tänkt oss efter att vi fått Dylan. Jag hade ställt in mig på att livet skulle vändas upp och ner och att vi skulle krascha in i någon slags tvåbarnschock. Men Dylan har som mest bara anpassat sig efter familjen och Edith har tagit det jättebra. Hon är verkligen så otroligt duktig med Dylan. Det blir lite tuffa tag ibland men de är alltid tuffa tag av kärlek. Edith känns verkligen genuint lycklig när hon pratar om och är med Dylan. mitt hjärta svämmar över av kärlek när jag ser de två tillsammans. 

Än så länge har den där tvåbarnschocken inte kommit till våran familj och kanske gör den inte det heller. Det känns bara helt naturligt och som om det alltid varit såhär.

Den enda skillnaden just nu är väl att jag ammar om nätterna och att Dylan är vaken med magknip nattetid. Men då passar vi bara på att gosa och prata med varandra utan att storasyster skulle kunna känna sig utanför. Och så sover jag hela förmiddagarna istället så jag får ju min sömn ändå.

Innan Dylan kom till världen så fick vi höra skräckhistorier från höger och vänster om hur jobbigt det skulle bli med två barn. Våran värld skulle minsann vändas upp och ner och speciellt eftersom det bara skulle bli två år emellan barnen. 

Nu har lilleman förvisso bara varit hos oss i tre veckor men än så länge går det hur bra som helst med två barn! Jag tycker det är mycket lättare den här gången än vad det var förra gången om jag ska vara helt ärlig. Förra gången var jag så rädd och ny på det där med att vara förälder. Den här gången trots att Dylan har lite ont i magen på kvällar och nätter så är jag mycket mer självsäker i min roll som mamma! 





  

169. Förlossningsberättelsen.

Natten innan förlossningen sov jag ingenting. Jag låg och vred och vände på mig och tittade på klockan ungefär en gång i minuten. Natten gick så otroligt långsamt och jag kände mig ensam och rädd i mörkret av natten. Men jag ville inte väcka Per eftersom att han behövde sin sömn inför vad som komma skulle.

Klockan halvsex ringde Pers väckare och vi klev upp. Jag som hade fastat sedan klockan tolv kvällen innan mådde riktigt dåligt och kräktes en hel massa. Vi klädde iallafall på oss och klev upp. Vi gick in till Edith och förklarade att vi skulle åka och hämta lillebror. Vi pussade henne hejdå och hoppade in i bilen till sjukhuset.

Framme på BB fick vi komma in på rum fem. Där hade de lagt fram operationsskjorta och handduk på sängen. Bebissängen stod klar och bäddad och det låg blöjor och skötbord framme och väntade. De hade lagt fram en broschyr om träning efter kejsarsnitt på nattduksbordet och så hade de lagt fram emlaplåster för både rygg och arm.

Allting var förberett inför operation och bebis. Vilket gjorde mig ännu mer rädd. Jag fick hjälp att klä av mig och så gick vi till duschen där jag fick duscha med descutan ännu en gång. Jag var så otroligt rädd att jag skakade men jag var än så länge ganska lugn. Efter duschen satte barnmorskan fast emlaplåster i ryggen och i armvecken på mig. Sedan fick jag ta på mig operationsskjortan och så tog de på mig  "operationssockar" som täcker benen och så fick jag krypa ner i sängen. Klockan var nu strax efter sju och barnmorskan berättade att det var dags att rulla ner till operation.

Per och barnmorskan rullade ut vagnen i korridoren och bort till hissarna. Då sköljde minnena av Ediths förlossning över mig som från ingenstans och jag började gråta och skaka ordentligt. Jag upprepade gång på gång att jag inte ville vara med längre. Jag ville åka hem och jag ville inte vara kvar på sjukhuset.

Nere på operation fick jag ligga inne på oda i 45minuter bland andra patienter. De skickade iväg Per så att han kunde byta om till operationskläder och lämnade mig ensam kvar emellan två andra patienter. Jag låg och bara grät och grät och hyperventilerade. Det kändes som en evighet innan Per var tillbaka. 

Efter 20 minuter kom narkossköterskan in i rummet och då började jag storgråta och skratta på en och samma gång. Jag har en förmåga att skratta och skämta då jag blir riktigt rädd. 

Till att börja med så sa hon till mig att allt skulle gå bra och att jag var i trygga händer. Sedan så frågade hon mig ifall jag var säker på att jag ville vara vaken. För om inte så kunde de söva ner mig. Efter det satte hon in en kanyl i mitt armveck. Sedan strök hon mig i pannan och pratade lugnt med mig. Och hela tiden kollade hon mig i ögonen och försökte få mig att tänka på annat. Efter vad som kändes som en evighet så gick hon iväg för att kolla om vi kunde börja lite tidigare så att jag slapp vänta. Hon kom tillbaka med detsamma och sa att det var dags nu. Jag tittade på Per och sedan på henne och sa okej, jag vill inte men nu gör vi bort det här.

Per och narkossköterskan rullade iväg mig emot operationssalen och jag kände hur väggarna slöt sig närmare och panikkänslorna sakta kom krypandes. När vi kom in till operationsrummet så mötes jag av ett hav av sköterskor och läkare och jag började gråta och förklara att jag var jätterädd vilket alla redan var väl medvetna om. De gröna väggarna och de stora runda lamporna i taket gav mig flashbacks och svårt att andas. 

De bad mig kliva upp och flytta över till operationsbordet. Jag kände hur mina ben hasade ner för sängkanten och tog två steg och klättrade upp på operationsbordet. Jag kunde inte förstå att jag frivilligt just gjort det. 

När jag väl låg där och tittade runt så började personalen komma fram och presentera sig och förklara vad deras roll inne i rummet var. Narkossköterskan och en annan narkossköterska la mig till rätta på bordet med vänsterarm rakt ut åt sidan och sedan tippade de båren lite neråt åt vänster. Sedan satte de fast ekg på mitt bröst, kopplade in dropp, satte på mig blodtrycksmanschett, pulsmätare och hela tiden pratade de lugnande med mig. Jag kunde höra hur de andra i personalen pratade och gick runt men jag grät så mycket och var så rädd så jag såg knappt någonting. 

Helt plötsligt så är det en man som böjer sig över mig. Han säger,
"Hej jag heter Joakim och det är jag som är din narkosläkare. Nu vill jag att du och jag ska ha envägskommunikation. Du ska lyssna på mig och bara mig. Jag är här för dig och om du blir rädd eller undrar över något så är jag här, hela tiden." 

Han svepte in i rummet och tog över hela situationen, vilket var det absolut bästa för mig. Han kollade mig i ögonen och frågade om jag ville bli nedsövd. Jag grät jättemycket och fick knappt fram orden. Men jag kände att hur rädd jag än var så ville jag inte bli nedsövd och missa min sons första andetag. 

Läkaren tittade då på mig och frågade ifall jag var 100% säker. Sedan sa han till mig, "då har vi inga fler alternativ, och det blir bara värre om vi drar ut på det så nu vill jag att du lägger dig på din vänstra sida och så tar vi den här sprutan."

Jag grät och hämtade andan, tittade på läkaren och la mig på vänster sida. Fyy vad rädd jag var vid det här laget. Nu skulle det jag fruktat i månader ske. Innan de gav mig sprutan skulle jag dock få lugnande. Jag grät och var jätterädd att det inte skulle hjälpa. Men de gav mig det lugnande och på en sekund så var det som om jag gick in i en slags dimma. Jag var närvarande men jag tänkte inte så mycket. Läkaren bad mig att kuta ut ryggen och jag kände ett stick. Jag frågade om det var ett stick eller om jag inbillade mig. Läkaren berättade att det första sticket var avklarat. De gav mig mer lugnande och sedan brände det till i ryggen. Helt lugnt hade jag sagt "heelveete vad ont det gör" och sedan var det klart. De gjorde så att operationsbordet jag låg på sakta gungade fram och tillbaka för att spinalbedövningen skulle sprida sig i kroppen. Jag började skratta och frågade om det var allt. De hade rullat över mig på rygg igen och läkaren och sköterskan log och sa att det var klart. 
Narkosläkaren satte på mig en operationsmössa på huvudet och jag kommer ihåg att han skrattade och sa att jag såg ut som en smurf eftersom att jag hade en stor knut på huvudet.

Jag pladdrade på om hur rädd jag varit och att det inte alls var lika farligt som jag trott och under tiden jag pratade med narkospersonalen hade de hunnit sätta upp operationsbågen. 
När jag kollade ner emot magen igen så såg jag bara ett grönt hav av tyg. De två läkarna som jag träffat dagen innan kollade över kanten och hälsade på mig med glada toner. 

Från ingenstans fick jag världens frossa och började skaka något otroligt. Jag märkte nu att jag höll Pers hand. Jag tittade på honom och frågade honom om allt gick bra vilket han tyckte att det gjorde. Jag berättade att jag älskade honom och hela tiden skrattade och grät jag. Alla känslor och rädslor som varit inom mig så länge släpptes lös och jag kunde inte sluta gråta. Fast nu grät jag inte längre av rädsla. 

Stämningen inne i rummet var i överlag väldigt positiv och alla var glada och stöttande och jag kommer ihåg att vi skrattade mycket tillsammans. Jag kommer däremot inte ihåg vad vi pratade om. Men jag är så tacksam över att rummet fylldes av glädje denna gången.

En sköterska skulle nu sätta in katetern och jag var lite orolig att jag skulle känna det och undrade ifall det skulle göra ont. Då skrattade narkosläkaren och sa att den redan var isatt. Vilken lättnad. 

De hade nu börjat rengöra mig om magen och jag började bli lite nervös över att jag skulle känna när dom skar upp mig. Speciellt eftersom jag fortfarande kunde röra på mitt högra ben. Jag kunde guppa på knäet och vicka på tårna och det kunde jag inte vid min förra förlossning, då var jag helt förlamad från midjan och neråt. Jag var inte rädd men helt klart orolig över detta. 

När jag sa att jag var orolig att jag skulle känna smärta så tog läkaren en kall bomullstuss som de rengör magen med och strök med den i min panna för att visa hur kall den var. När de sedan drog den över magen kände jag ingenting. De sa också att det inte gjorde något att jag kunde röra på mitt högra ben och att bedövningen garanterat tagit eftersom de nypt mig med en jättevass tång flera gånger och jag inte ens hade reagerat. 
Hela tiden strök narkosläkaren mig i nacken. Personalen gjorde verkligen allt för att få mig att känna mig lugn och trygg vilket jag också gjorde tack vare dem och min finaste man såklart.

Läkaren sa att de hade börjat med ingreppet nu och jag kunde känna hur det som sträckte i magen. Efter någon minut tittade läkaren över skynket och berättade att vi skulle få träffa våran bebis strax. Helt plötsligt kände jag ett tryck som lättade och så hörde jag bebisskrik. Både jag och Per grät och skrattade vid det här laget. Läkaren försökte visa oss bebisen men navelsträngen var för kort så de lyckades inte lyfta han över skynket. Jag frågade ifall bebisen verkade frisk och läkaren svarade att av vad han kunde se så verkade det så. Sedan frågade jag om det blev en liten pojke och han sa ja. 


Barnmorskan hade nu fått  bebisen och sa till Per att följa med henne. Hela tiden kunde jag höra hur han grät i rummet bredvid och jag grät hela tiden jag också. Jag kände mig så himla lycklig och lättad över att allt var över och att det hade gått bra.

Läkarna började sy ihop mig och frågade vad pojken skulle heta. Jag sa att han skulle heta Dylan. Då kollade läkaren över skynket och sa "Robert Zimmerman, det är ett stort namn att leva upp till. Bob Dylan han kan sin musik han." Vi pratade på lite om musik och efter en tio minuter eller något så kommer Per in med lilla Dylan. Jag fick nu se honom för första gången och det var helt otroligt vad han var lik Edith. En exakt kopia av sin storasyster. Det var verkligen inga tvivel om att han var våran pojk. 

Under tiden de sydde ihop mig så fick jag enormt med frossa, jag skakade så att jag hackade tänder och det kändes som om hela min kropp var doppad i isvatten. Jag frös så mycket att jag blev illamående och fick en kräkpåse. De la en värmefilt över min överkropp men frossan var så starkt att den inte försvann. 


Jag kunde inte sluta att kolla på Dylan eller pussa på Per. Vi var verkligen i en lycklig liten bubbla mitt ibland all personal. Jag låg på operationsbordet och jag kunde känna hur läkarna drog i mig och hur de rörde runt inne i magen på mig. Men jag kunde inte bry mig mindre. Jag hade bara ögon för Dylan.  
 

När de hade sytt ihop mig klart så rullade de ut oss  och lyfte över mig till en säng med hjälp av en typ av lyftkran eftersom jag var förlamad i nederkroppen. Sedan tog barnmorskan av mig min operationsskjorta och så la hon Dylan på mitt bröst. Och det var en sådan otroligt magisk känsla att äntligen få hålla i honom. Han hittade åt bröstet med detsamma och började suga och jag kunde inte låta bli att snusa på hans fina lilla huvud. De rullade upp oss på bb och så var allt över. 



Jag kom in i operationsrummet med en skräck så stark att jag trodde att jag skulle dö av panikångest och jag lämnade rummet med en känsla av lugn och total lycka. Tänk så snabbt det kan vända. Jag klarade det och jag är så otroligt stolt över mig själv att jag gjorde detta utan att ta den för mig enkla vägen och bli nedsövd.
Man växer av att möta sina rädslor och jag känner mig verkligen stärkt av att ha klarat av detta. Och jag hade gjort det tusen gånger till för att få min underbara lilla son. Han är värd det alla gånger.Jag älskar honom till månen och tillbaka!


Inom två timmar efter förlossningen fick jag en reaktion i kroppen pga morfinet jag fick under kejsarsnittet som gjorde att jag fick klåda över hela min kropp. Det kliade i munnen i näsan och över hela kroppen. Men det kliade i näsan och på benen som allra värst. Jag fick blodiga sår i näsan för att jag kliade så mycket. I samband med att bedövningen släppte i nederkroppen några timmar efter snittet så började också klådan att avta. 

Allt som allt så slutade denna dagen i total lycka och bara några timmar efter snittet släppte allt illamående, precis som det gjorde förra gången. Känslan av att illamåendet försvann är en av de bästa känslorna jag upplevt både denna gången och förra gången!

Jag vill verkligen tacka all personal som var med vid snittet och som fick min mardröm att bli ett av de varmaste finaste minnena som jag kommer att minnas med glädje för resten av mitt liv! Ni gjorde verkligen allt för att den här förlossningen skulle bli så bra som möjligt för mig och Per och lilla Dylan och jag är evigt tacksam till er alla! 









onsdag 6 maj 2015

168. Dylan två veckor.

Idag blev lille Dylan två veckor gammal. På två veckor har han gått upp 600g och blivit 2cm längre. Herregud vad fort det går, stanna tiden en stund tack! Jag verkar ha grädde till mjölk även denna gången! 

Amningen har förresten gått hur bra som helst. På fredagkväll två dagar efter förlossningen rann mjölken till. Den första veckan gjorde det sjukt ont att amma och båda mina bröstvårtor sprack. Det rann blod så fort han ammade och det gjorde fruktansvärt ont. Men jag härdade mig igenom det i en vecka med hjälp av en amningsnapp och andningsövningar och efter det började det lätta och nu gör det knappt ont längre. Jag hoppas verkligen att det håller i sig nu, för amningen är verkligen något som jag tycker om väldigt mycket och Dylan verkar tycka att det är otroligt mysigt han med. 


Nej nu måste jag ta min son och gå emot sängen. Imorgon bitti ska vi åka upp till Umeå för att röntga Dylans höfter och kolla ifall han behöver skena eller inte. Jag hoppas verkligen för hans skull att han slipper! Edith hade så otroligt mycket problem med sin skena. 

 

167. Kejsarsnittet och hur det känns såhär nu efteråt.

Hallå! Nu har det gått två veckor sedan Dylan kom till oss men på något sätt känns det som om han alltid varit här! Jag tänkte att jag skulle uppdatera lite mer om hur det gått med snittet efter förlossningen, kan vara roligt att gå tillbaka och läsa om det i framtiden tänker jag:)


Den här gången sydde de ihop mig med nån tråd som försvinner av sig själv inom två till tre veckor och så har de tejpat med steristrips som är en typ av plåster som lossnar av sig själv. Förra gången använde de klamrar som häftade ihop huden. Det var väldigt obehagligt med klamrarna och att man var tvungen att ta bort dem. Så jag måste säga att jag föredrar hur de gjorde den här gången.


Den största skillnaden jag känner med de två olika snitten är återhämtningen efteråt. Viljan att komma upp på benen var starkare denna gången men kroppen hanterade det bättre förra gången. 
Vilket jag tycker är konstigt eftersom det var ett akutsnitt förra gången och planerat snitt denna gången.

På onsdagen var jag uppe på sängkanten sex timmar efter snittet och satt och vickade på  fötterna fullt bestämd på att ta mig till duschen innan dagen var slut.  Vid sjutiden på kvällen lyckades jag stå upp med hjälp av två barnmorskor så att de kunde byta ut min blodiga skjorta och de där snygga nättrosorna men efter att ha stått upp i två minuter fick de lägga ner mig igen då jag fick blodtrycksfall. 

Duschen fick vänta tills dagen efter. På morgonen efter frukost på torsdagen så bestämde jag mig för att försöka igen. Först tog barnmorskan ut katetern och sedan fick jag sitta och vila på sängkanten en stund innan jag reste mig upp. Barnmorskan lämnade rummet eftersom det gick så bra och sa att vi skulle ringa på klockan om det blev några problem. Jag reste mig upp med hjälp av Per och efter att ha tagit två steg ifrån sängen så sa jag till Per att nu svimmar jag. Han fångade upp mig och la mig på sängen och ringde sedan in en barnmorska som fick hjälpa till att lyfta upp mig helt i sängen. Jag fick ett glas saft och en frukt för att få lite energi inför nästa försök. Lite över en timme senare var det dags att försöka igen.

Jag kom upp på benen igen för ännu ett försök att ta mig till badrummet och denna gången lyckades jag gå hela vägen in till toaletten på svajjiga ben. Inne i badrummet kände jag att jag var påväg att svimma igen och jag sa till per att det svartnade. Han satte ner mig på toaletten och sen minns jag inte mer. 

Han hade ringt in barnmorskan igen som kom in och sprang ut och hämtade hjälp och tillsammans med två andra sköterskor hämtade de sängen till badrummet och lyfte över mig i sängen. Jag vaknade upp i sängen ute i rummet igen några minuter senare och förstod ingenting, det sista jag kom ihåg var ju att jag tagit mig till toaletten. De hade baddat mig med kallvatten och och jag var alldeles darrig och blek. Jag vaknade till och undrade vad som hade hänt sedan somnade jag och sov i två timmar. När jag vaknat åt jag lunch och gjorde ett till försök. Först satt jag på säng kanten och sedan fick barnmorskan hjälpa mig till en stol halvvägs till badrummet där jag nästan svimmade igen. Synen försvann och det började brusa och pipa i öronen, illamåendet slog till och jag fick hjälp tillbaka till sängen. Och så sa de till mig att ifall jag inte klarade av att gå till toaletten nu så var de tvungna att sätta tillbaka katetern. Så jag försökte en sista gång. Och denna gången tog jag mig till badrummet och jag lyckades till och med duscha om än på svajjiga ben. Skam den som ger sig! Med vilja kommer man långt. 

På fredag eftermiddag fick vi åka hem ifrån bb. Eftersom att jag återhämtat mig så pass bra.  

 En vecka efter snittet började det bli lite lättare att försöka ta sig upp själv ur sängen och soffan. På kvällar och nätter hade jag fortfarande redigt ont och Per fick hjälpa mig upp och ner men om dagarna kunde jag resa mig själv med lite viljestyrka. Jag kunde gå med ryggen lite mer upprätt utan att det kändes som om magen skulle trilla ut igenom snittet och magen i sig gjorde inte längre lika ont. 

Jag tycker inte att snittet var det jobbigaste denna gången. Den första veckan hade jag eftervärkar från helvetet. Och speciellt den andra och tredje dagen efter förlossningen, då var eftervärkarna så starka och hemska att jag knappt kände av smärtan ifrån snittet. De gjorde lika ont som värkarna vid Ediths förlossning och jag tycker att det var hemskt rent ut sagt!


Nu har det gått två veckor och eftervärkarna har gett med sig men snittet däremot bränner som eld och bara jag nuddar snittet eller huden runt omkring så känns det som om tusen nålar sticker inuti kroppen på mig. Så var det förra gången också men jag upplever att det gör mer ont denna gången. Men det är inte hela världen. Jag vet ju om att det inte är något farligt. Jag tappade ju känseln i och runt snittet efter förra förlossningen och jag kan fortfarande inte känna om jag drar fingrarna över det men det är ju väldigt vanligt och inget att oroa sig över. Bara lite obehagligt. 

Och vet ni vad, två dagar i rad har jag lyckats ta kortare promenader runt kvarteret och jag har tom med kunnat ha min älskade Edith i knäet en stund, som jag längtat efter att få krama om henne!
 


Nu blev det här världens snurrigaste inlägg men det blir lätt så när man har så mycket man vill skriva ner och minnas.

Jag jobbar på ett förlossningsinlägg och ett inlägg om amningen också, det kommer upp om ett tag:)

Några timmar efter förlossningen, lycklig men trött:)