onsdag 29 april 2015

165. Tisdag den 21 april och inskrivning inför snittet.

Känns konstigt att publicera ett inlägg i nutid i efterhand men jag vill ju dela med mig av allt på denna resa men inte innan det är klart så därför får det bli såhär:) 

Så idag kom då dagen då jag skulle bli inskriven inför snittet. Tisdag den 21 april. Klockan ett skulle vi infinna oss på förlossningen för en genomgång utav snittet och morgondagen. När vi kom till sjukhuset började jag att skaka och andas ytligare. När vi väl var framme vid centralkassan forsade tårarna och i hissen på vägen upp så kunde jag inte andas och jag knappt såg eller hörde något. Inne på förlossningen fick vi sitta och vänta vilket bara gjorde mig mer nervös och så efter en kvart fick vi komma in och träffa en barnmorska för inskrivning. 

Vi fick träffa en kvinna vid namn Marianne som visade sig vara guld värd. Vilken underbar kvinna. Hon visade en sådan enorm respekt för mina rädslor och det första hon sa var att hon skulle hjälpa mig att få detta att bli en sådan bra upplevelse som möjligt. Hon frågade vad jag var mest rädd för och försökte sedan hitta lösningar till att göra mig mindre rädd. 

Mellan klockan sex och halvsju imorgon bitti ska jag vara inne på förlossningen. Hon berättade att jag kommer att vara den första operationen under morgondagen och att jag kommer att få emla både i armen och på ryggen. 
Så fort narkosläkaren satt i droppet kommer de att ge mig lugnande inför sprutan som kommer att få mig att slappna av och släppa lite av oron. När jag fått lugnande kommer de att ge mig en bedövningsspruta i ryggen innan de sätter spinalbedövningen. Då jag är orolig inför katetern så kommer de att sätta in den efter spinalbedövningen är satt så att jag inte behöver oroa mig över det. 

Efter det så kommer de justera till mig på britsen och kolla ifall jag har någon känsel och när det är klart så kommer de att utföra snittet. 

Barnmorskan förklarade också att de kommer att ta barnet och gå iväg på en gång och torka av honom och undersöka honom innan jag får träffa lilla bebis. Per kommer att få följa med bebisen och klippa av navelsträngen när de syr ihop mig och efteråt så får jag träffa lilla bebis och förhoppningsvis kommer jag att få upp bebisen på bröstet då också. 

Förra gången var det ingen som berättade för mig att de skulle gå iväg med barnet så jag blev ju jätterädd, det känns jättebra att veta sånt i förväg denna gång. 

Och det som kändes bäst av allt var att jag fick träffa de två läkarna som ska utföra snittet, barnmorskan och narkossköterskan. Narkosläkaren tittade på mig och sa att hon kommer att vara med mig hela tiden under operationen och bara fokusera på mig. Hon kommer att ge mig lugnande och allt kommer att kännas lite bättre. Om jag blir rädd så kommer hon att vara alldeles bredvid mig hela tiden. Hon var verkligen lugnande och så otroligt förstående. Läkarna var också jätteförstående och trevliga och förklarade att jag inte kommer att känna igen dem då de har masker och mössor och är bakom skynket. De fokuserar på snittet och att få ut bebisen och narkosläkaren och narkossköterskan kommer att fokusera på mig. Och alla vill att jag ska ha en positiv upplevelse och de ska göra det bästa de kan för att hjälpa mig och Per att få det. 

Om allt går som det ska och det inte blir några akuta operationer som går före så kommer vi att vara tvåbarnsföräldrar vid åttatiden imorgon bitti. Det känns helt sjukt!! 

Efter snittet så berättade barnmorskan att jag kommer att få morfin under det första dygnet för att döva bort den värsta smärtan. Därefter går de ofta över till annat smärtstillande. Man brukar också ha kvar katetern det första dygnet.  Spinalbedövningen kommer att hålla i sig i ungefär fyra till sex timmar efter operationen och då kommer jag alltså inte att kunna röra på mig. 



De har ju lovat mig att Per ska få bo där med mig i den mån det går men idag så förberedde barnmorskan mig med att det är högtryck på förlossningen just nu och att Per kanske inte kommer att kunna stanna pga platsbrist. Men om han inte får stanna så kommer han att få vara med mig tills jag somnar och han kan komma tillbaka så tidigt som jag vill. Jag kommer att kunna ringa eller skypa med honom vilken tid på dygnet somhelst och får jag panikångest eller liknande så kan jag eller de ringa Per så att han kan komma in på en gång. Om jag måste dela rum med någon så har de lovat att jag ska få den yttersta sängen vid fönstret så att jag inte känner mig instängd och att Per får vara med mig så länge jag är vaken. Men barnmorskan sa att de ska göra det bästa de kan för att Per ska få  stanna. De vill ju mitt bästa och precis som jag anser de att jag mår bättre av att ha Per med mig. Jag hoppas verkligen att detta löser sig men det får vi ta imorgon. Först ska jag ta mig igenom operationen och sprutan. 

Jag känner mig fortfarande hysteriskt rädd men lite mindre orolig. Jag har fått ett så bra bemötande på förlossningen idag och att jag fick träffa alla som ska vara med känns så otroligt bra. Och att de alla sa att de förstod mina rädslor och att de ska hjälpa mig igenom det här fick mig att känna mig väldigt trygg.  Det kommer nog gå bra det här oavsett om jag är jätterädd eller inte. Och imorrn vid den här tiden så är allt över. Vilken lättnad!


De sista bilderna på magen, imorgon är den bara ett minne blott:)

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar