lördag 18 april 2015

159. missfärgad tvätt.

Nu låter jag jättelöjlig men ikväll blev jag så himla ledsen över våran tvätt. Per råkade tvätta våran vita tvätt med våran kulöra tvätt och allt blev gråsmuts fläckigt. Jag är verkligen inte sur på Per och klandrar inte honom för det är misstag som alla gör så det är inte det. 

Men det som är grejjen är att vi tvättade kläderna som bebisen ska åka hem i från bb i just den här tvätten. Och allt är förstört. Jag tycker att det är så himla tråkigt och jag blev genast orolig. Det känns som ett dåligt omen det. Överhormonell höggravid kvinna som är jätterädd och klättrar på väggarna tänker kanske inte helt klart men det känns inte alls nå bra att det blev såhär. Per sa att vi löser det och att vi kan gå på stan imorrn och köpa kläderna igen. Och visst det kan vi ju ifall det nu finns kvar i rätt strlk vilket jag tvivlar på. 

Men åhh det känns bara så tråkigt, kläderna som Edith åkte hem i från bb har vi gjort en jättefin tavla av och det var ju den tanken jag hade med de här kläderna också. Men men, vi får helt enkelt åka till stan imorrn och hoppas att det finns kvar. 

Sen så hade jag köpt nya fina och sköna underkläder till den närmsta framtiden som blev totalt missfärgat. Trosorna ser ut som att dom är 14år gamla. Men okej då, det är ju bara jag och Per som ser dem så det är ju inte hela världen mest bara tråkigt när man väl unnar sig något nytt. 

Och sist till det som fick mig att gråta. I den tvätten hade jag en av mina absoluta favoritkjolar som betyder så oerhört mycket för mig och det var en kjol som farmor hade då hon var ung. Hon älskade också den kjolen och jag har ett kort på henne då hon har på sig den och hon var så vacker i den. 
De som känner mig vet hur mycket min farmor betydde för mig och hur mycket saker från henne jag samlat på mig och inte kunnat göra mig av med bara för att det varit från henne. Jag har varit livrädd för att minnet ifrån farmor ska försvinna och hållt fast vid dessa saker som om det vore på liv och död i nästan sex år. Men så efter år i terapi har jag insett att jag måste göra mig av med det som inte betyder något och bara spara det viktigaste, minnet finns kvar ändå. Så nu är nästan allt borta, men kjolen var ett av de plaggen som jag sparade och faktiskt älskade att ha på mig. Och nu är den förstörd.  Det känns som ännu ett dåligt omen.

Jag vet att det materiella inte har någon betydelse egentligen och att det inte är något att bli ledsen över men jag blir det ändå. Och både bebisen kläder och min kjol symboliserar ju något annat än just det materiella i sig. 



Inga kommentarer:

Skicka en kommentar