fredag 17 april 2015

158. Vecka 39 och positiva målbilder.

Idag har vi gått in i vecka 39 och det är nu så otroligt nära tills vi får träffa lillan att jag nästan klättrar på väggarna här hemma. Både av rädsla men också av spänning. Vem är du? Hur kommer du se ut? Kommer du att vara lik din syster? Kommer du att var en stor bebis som din storasyster eller en liten goding? Åhh vad vi längtar efter dig nu. Men nu ses vi snart! 

 
Den här bebisen har ju varit väldigt rörlig i magen och det är nästan aldrig lugnt där inne. Speciellt inte om kvällar och nätter. Jag har blåmärken och ont i revbenen och han sparkar och rör sig som bara den. Inte mig emot dock, dessa små rörelser är ju det största livstecknet! Annars så hickar bebisen mycket. Men det gör jag också, det är en biverkning på medicinerna tydligen. 

Iallafall så var Edith också väldigt aktiv i magen och hon har alltid varit väldigt aktiv utanför magen. Hon var också som mest aktiv om kvällar och nätter och har enda sedan födseln varit en kvällsmänniska och sover till nio-tio om vi inte väcker henne. Antingen så har det varit en slump eller så kanske bebisen blir likadan eftersom att han är så lik Edith i magen och tom lite mer aktiv än vad hon var.

Jag försöker att göra som min förlossningspsykolog säger och fokusera på en positiv målbild som hjälper mig att klara av själva förlossningen. Och en av mina positiva målbilder som jag försöker fokusera på är när jag får se Per hålla i det lilla livet för första gången. Det var min målbild förra gången också. Det var så stort och så mäktigt och så otroligt vackert att se det efter att i månader ha gått och kämpat för att få det där lilla livet i våra armar. Och det kommer säkerligen vara lika mäktigt denna gången. Den andra målbilden är mötet emellan syskonen. Jag ser framemot det första mötet mellan Edith och bebisen. Det ska bli så otroligt spännande att få se dem tillsammans. Fokusera på målbilderna och tänk positiva tankar nu Jennie. Du har ändå inget annat val än att gå igenom detta.


Ååå andra sidan är jag så klar med att vara gravid nu så att det finns inte. Förlossningen är en timme med oro och egentligen inte ens det, då det är själva sprutan jag är så där skräckslaget rädd för. Graviditeten har varit 38 veckor med kräkningar och extremt illamående, domningar i händer och fötter, senadrag i armar och ben, en grotesk foglossning, ryggvärk, järnbrist, panikångest. Ja ni fattar. Har jag klarat av allt detta så är ju förlossningen egentligen ingenting i jämförelse. Herregud de första 17veckorna kräktes jag tills jag svimmade många dagar och jag har varit inlagd med dropp lika mycket som jag var hemma de första månaderna. Nej fyy. Jag är så klar med allt detta och längtar verkligen efter att kunna börja leva igen!  Men mest av allt så längtar jag så klart efter våran lilla bebis. 

Jag och magen ikväll, snart är den endast ett minne blott:)

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar