onsdag 15 april 2015

156. bb väskan och tankar kring amning.

Inatt har jag inte sovit en blund. Jag har haft så jävla ont i puppan. Det har tryckt och ilat och ett tag trodde jag att lille bebisen var halvvägs ute men lagom till morgonen så slutade värkarna. Och de stunder jag väl somnade drömde jag hemska mardrömmar om att Per lämnade mig efter förlossningen. Vaknade av att jag grät och var helt förstörd. Jag var tvungen att väcka Per och berätta om drömmen och kolla så att han verkligen älskade mig fortfarande. Vilket han såklart gjorde mer än allt! Pjuuh för den. Men jag fick mig en sovmorgon i morse så två timmar sömn kammade jag in i morgonsolen. 


Annars idag har jag packat klart bbväskan och gått igenom den en sista gång. Tre klädombyten till mig, ett ombyte till Per, fyra ombyten till bebis och så den finaste lilla bebisfilten i leopard. Necessärartiklarna är nerpackade, bara pudret kvar att packa ner. 

Den största skillnaden denna gången är att jag har med mig betydligt mycket mer amningstillbehör än förra gången då jag bara hade brösten med mig. Nu har jag packat ner purelankräm som är toppen för ömma bröstvårtor. Jag har packat  ner amningsinlägg, amningsnapp, amningskupor och fetvadd. Denna mamman är minsann beredd! Hemma väntar bröstpumpen och medela nappflaskan som ska vara bra för ammande bebisar. Edith slutade ju med flaskan när hon fick RS. Efter tre veckor med RS så var det bara brösten som gällde för henne. Men med den här lilla ska vi pumpa och försöka med flaskan så att Per och andra förhoppningsvis kan hjälpa till att mata. 

Den här gången vet man ju så mycket bättre, förra gången låg jag på BB med alldeles blodiga bröstvårtor. Jag frågade om amningsnapp eftersom jag läst att det skulle vara bra men barnmorskan som hjälpte mig sa att det bara skulle hämma amningen. Efter sex dygn på bb då jag grät av smärta så fort jag ammade fick Per gå och köpa en amningsnapp ändå, och det gick ju hur bra somhelst! För envis som jag är så skulle jag bara amma, Jag var 110% inställd på det. Det var bara att ta sig igenom smärtan och tur var väl det. För efter tre veckor av blod svett och tårar så började det kännas lite bättre och efter en månad gick det hur bra somhelst!  Jag ammade ju Edith i ett år och tre månader och jag är så nöjd med att jag kunde göra det eftersom att jag så gärna ville amma. Jag hoppas verkligen att vi kommer att kunna amma även denna bebis, jag ska kämpa in i det sista!   


 Jag och en liten ammande Edith, tänk att jag snart ska ligga såhär igen:)

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar