måndag 13 april 2015

154.

Hallå. Idag har mitt mående verkligen gått upp och ner men mest neråt. 

Till att börja med så var jag till min sista träff med barnmorskan imorse. Vi pratade mycket om det kommande snittet och min rädsla inför det. Hon gjorde det inte mycket bättre. Jag fick också veta att järnvärdet är nere på 106 och att järndepåerna är nere på 6. Inte konstigt att allt smakat blod de sista veckorna och att stjärnorna hälsar på framför ögonen så fort jag rör mig. Men snart är graviditeten över och då får jag börja jobba på mina järnvärden igen. De är ju åtminstone inte värre än vad de var förra graviditeten. Hur som finns det inget att göra åt det nu då de tydligen ändrat reglerna på järninfusioner under de senaste två åren. 
Det kändes konstigt att gå till barnmorskan för sista gången. Men det var mysigt att få höra de där små hjärtslagen en sista gång. Tänk att vi snart får hålla om dig lilla vän. Som jag längtar efter dig och tills allt är över och jag äntligen kommer att kunna andas igen. 




Panikångest attackerna avlöser varandra konstant här hemma och jag har börjat få utslag på  kroppen av stress. Sammandragningarna är jättestarka och det ilar och trycker så att jag knappt kommer framåt. Jag försöker verkligen att vara lugn för bebisen skull men kroppen är ju svår att kontrollera Efter år i kbt vet jag ju att det tar tid att jobba på svåra fobier och det är inget som försvinner bara på en dag för att man vill det. Vi åkte till apoteket uppe på sjukhuset idag efter att vi hämtat Edith och när vi gick in igenom dörrarna var det som om någon tog ett järngrepp runt mina lungor och sakta tryckte åt dem. Efter några minuter snurrade allt och jag fick ingen luft. Vi tog oss tillbaka till bilen och Per tog mina händer och hjälpte mig att börja andas igen. Men det tog tid innan jag kom tillbaka till andningen denna gången. Herregud hur ska detta gå. Det kommer ju att gå eftersom att det bara måste gå men det kan ju gå på två olika sätt och det är antingen bra eller dåligt. Och jag vill verkligen ta mig igenom förlossningen på ett så bra och lugnt sätt som möjligt.  Minnen från förra gången smyger sig tillbaka och attackerar mig när jag som minst anar det. Livet är ett minfält av traumatiska minnen just nu.

Och ändå mitt i all denna paniken och efter en sådan komplicerad graviditet och med en förlossning som var det värsta jag varit med om så ångrar jag ingenting. Vi har ju ändå valt att gå igenom detta igen. Och det är ju för att kärleken till barnen är den största och mest magiska kärleken av dem alla. Det låter så klyschigt men det är ju så det är. Att veta att du skapat dessa små underverk med kärleken i ditt liv. Det finns inget som toppar den kärleken.

Och nu är det inte många dagar kvar tills vi äntligen får träffa lillen! Om en månad är allt över och jag har förhoppningsvis börjat bli hel igen. Nej nu måste jag gå och försöka sova så att jag kanske får någon timme sömn åtminstone.

 

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar