onsdag 8 april 2015

153. Vecka 37.

Nu är jag i slutspurten på vecka 37 och överhuvudtaget så är vi nere på den sista slutspurten av graviditeten! Helt fantastiskt att vi snart är klara. 

Bebisen räknas nu som fullgången. Han väger ca 3kilo och är ungefär 48cm lång. Huvudet är ca nio cm i diameter. De säger att pojkar väger lite mer än flickor så det ska bli spännande att se. Han är fixerad sedan någon vecka tillbaka och det känns kan jag säga. 

Förvärkarna och mensvärken kommer och går hela tiden men de kommer främst om kvällar och nätter. Vi har varit in på förlossningen två gånger den senaste veckan. Senast igår. Jämna värkar men under kontroll. Om det börjar kännas mer så ska jag komma in med detsamma. Det är ju viktigt att hålla koll då vi har ett planerat snitt så att det inte drar igång allt för mycket. Barnmorskan sa att det är som förra gången, onda pinvärkar. Ett förbannat ont.  

Iallafall så var jag lite orolig då vi åkte in igårkväll och som tur var så behövde vi inte ta med oss Edith då farbror Erik var i stan och kunde komma hit med detsamma! Edith som avgudar Erik blev helnöjd och sa hejdå mamma, hejdå pappa och sen var det inte mer med det. Även fast det var kväll och allt! Så skönt att kunna åka in och inte behöva gömma sin oro för lillan. 
Nu hoppas jag verkligen att vi klarar oss igenom de sista dagarna utan att det blir mer fart i dessa värkar. 


Annars så var jag till barnmorskan idag och järnvärdet är nere på 109 nu. Hon tog blodprover för att kolla järndepåerna och skulle höra av sig på måndag angående en infusion. Allt som allt har jag nu gått upp 18kilo och då har jag gått upp åtta av dem bara under de senaste veckorna i vätska. Kroppen är som stor, tung och uppsvälld nu. Sfmåttet är 37 och blodtrycket var bra. 

Barnmorskan sa till mig idag att hon tycker att jag gjort det så enormt bra som gått igenom en sådan komplicerad och svår graviditet och kämpat på så bra. Som hon sa så hör det inte till vanligheterna att ha så här mycket och svåra besvär och hon tycker att det är så grymt bra gjort av mig att jag klarat av den  här graviditeten snart och detta trots att jag hade en sådan tung grav förra gången. Att jag vågade igen. Det stärkte mig att höra henne säga det. Jag glömmer lätt bort att jag inte har en normal graviditet och känner mig ofta så mycket sämre än många andra gravida som klarar av att göra saker, vara med sina barn, gå ut och gå, äta, leva "normalt" ja ni förstår. Min graviditet räknas som komplicerad och jag har varit sjukskriven sen vecka 4. Eller jag vill ju inte kalla  det sjukskriven eftersom att jag ändå klarat av att gå en kurs under allt detta, men ja sjukskriven är ju ändå ordet för det. 

Och vet ni vad, snart är jag fri från detta. Men det har varit tungt och jag glömmer hela tiden bort att berömma mig själv att jag faktiskt gått igenom alla dessa veckor snart. Jag har klagat mycket, eller egentligen inte. Jag har snarare berättat sanningen utan att finmåla det och kanske hjälper det någon annan där ute som mår dåligt och har haft det jobbigt under graviditeten. Man får inte mer än vad man klarar av, jag tror verkligen att det är så och jag tror att mitt jobbiga förflutna har hjälpt mig mycket med att kunna hantera detta. Jag vet att livet inte är en dans på rosor. Nåväl det jag ville säga till mig själv med allt detta är, jäkligt bra jobbat Jennie! Och till alla andra som varit gravida med för den delen, även om det inte varit komplicerat eller tungt i den bemärkelsen att man får diagnoser och sjukskrivningar. Att vara gravid innebär ju ändå att man lånar ut sin kropp i nio månader och bara det är bra gjort!




  


1 kommentar:

  1. Hej! Har varit in här mellan jämna mellanrum och måste säga att du är oerhört stark!!
    Du kämpar verkligen på och jag kan inte ens föreställa mig hur du har det. Då båda mina gradiviteter var smärtfria.
    Sen tycker jag att du är så vacker som gravid!

    Förlossningen är ett måste! Tänk fina tankar så är gossen snart hos er��

    Kram Erika, som kommenterade här för läänge sen.
    Skickar med styrkekramar!

    SvaraRadera