onsdag 29 april 2015

166. Dylan en vecka.

Tänka sig att Dylan har hunnit bli en vecka idag. Tiden går så fort!  Han har bara varit hos oss i sju dagar men jag är redan hopplöst förälskad. Han är verkligen den finaste lilla grabben:) 

Innan Dylan kom till världen var jag orolig över hur jag skulle kunna älska ett annat barn lika mycket som jag älskar Edith. Men såhär i efterhand kan jag inte annat än le åt den tanken. När jag hörde honom skrika ut sina första andetag visste jag att jag älskade honom och den sekunden jag fick se honom blev jag förälskad med detsamma. Hjärtat mitt har bara växt. Kärleken den kan aldrig ta för mycket plats. Det är så otroligt häftigt att det kan vara så. Hur man kan älska någon så otroligt mycket efter så kort tid. Hur man kan älska flera personer så mycket att hjärtat slår dubbla slag vid bara tanken på deras andetag. 

Jag älskar mina barn så otroligt mycket och jag är så oerhört tacksam över att jag får vara mamma till just Edith och Dylan. Ni förgyller mitt liv och jag älskar er så mycket! 


165. Tisdag den 21 april och inskrivning inför snittet.

Känns konstigt att publicera ett inlägg i nutid i efterhand men jag vill ju dela med mig av allt på denna resa men inte innan det är klart så därför får det bli såhär:) 

Så idag kom då dagen då jag skulle bli inskriven inför snittet. Tisdag den 21 april. Klockan ett skulle vi infinna oss på förlossningen för en genomgång utav snittet och morgondagen. När vi kom till sjukhuset började jag att skaka och andas ytligare. När vi väl var framme vid centralkassan forsade tårarna och i hissen på vägen upp så kunde jag inte andas och jag knappt såg eller hörde något. Inne på förlossningen fick vi sitta och vänta vilket bara gjorde mig mer nervös och så efter en kvart fick vi komma in och träffa en barnmorska för inskrivning. 

Vi fick träffa en kvinna vid namn Marianne som visade sig vara guld värd. Vilken underbar kvinna. Hon visade en sådan enorm respekt för mina rädslor och det första hon sa var att hon skulle hjälpa mig att få detta att bli en sådan bra upplevelse som möjligt. Hon frågade vad jag var mest rädd för och försökte sedan hitta lösningar till att göra mig mindre rädd. 

Mellan klockan sex och halvsju imorgon bitti ska jag vara inne på förlossningen. Hon berättade att jag kommer att vara den första operationen under morgondagen och att jag kommer att få emla både i armen och på ryggen. 
Så fort narkosläkaren satt i droppet kommer de att ge mig lugnande inför sprutan som kommer att få mig att slappna av och släppa lite av oron. När jag fått lugnande kommer de att ge mig en bedövningsspruta i ryggen innan de sätter spinalbedövningen. Då jag är orolig inför katetern så kommer de att sätta in den efter spinalbedövningen är satt så att jag inte behöver oroa mig över det. 

Efter det så kommer de justera till mig på britsen och kolla ifall jag har någon känsel och när det är klart så kommer de att utföra snittet. 

Barnmorskan förklarade också att de kommer att ta barnet och gå iväg på en gång och torka av honom och undersöka honom innan jag får träffa lilla bebis. Per kommer att få följa med bebisen och klippa av navelsträngen när de syr ihop mig och efteråt så får jag träffa lilla bebis och förhoppningsvis kommer jag att få upp bebisen på bröstet då också. 

Förra gången var det ingen som berättade för mig att de skulle gå iväg med barnet så jag blev ju jätterädd, det känns jättebra att veta sånt i förväg denna gång. 

Och det som kändes bäst av allt var att jag fick träffa de två läkarna som ska utföra snittet, barnmorskan och narkossköterskan. Narkosläkaren tittade på mig och sa att hon kommer att vara med mig hela tiden under operationen och bara fokusera på mig. Hon kommer att ge mig lugnande och allt kommer att kännas lite bättre. Om jag blir rädd så kommer hon att vara alldeles bredvid mig hela tiden. Hon var verkligen lugnande och så otroligt förstående. Läkarna var också jätteförstående och trevliga och förklarade att jag inte kommer att känna igen dem då de har masker och mössor och är bakom skynket. De fokuserar på snittet och att få ut bebisen och narkosläkaren och narkossköterskan kommer att fokusera på mig. Och alla vill att jag ska ha en positiv upplevelse och de ska göra det bästa de kan för att hjälpa mig och Per att få det. 

Om allt går som det ska och det inte blir några akuta operationer som går före så kommer vi att vara tvåbarnsföräldrar vid åttatiden imorgon bitti. Det känns helt sjukt!! 

Efter snittet så berättade barnmorskan att jag kommer att få morfin under det första dygnet för att döva bort den värsta smärtan. Därefter går de ofta över till annat smärtstillande. Man brukar också ha kvar katetern det första dygnet.  Spinalbedövningen kommer att hålla i sig i ungefär fyra till sex timmar efter operationen och då kommer jag alltså inte att kunna röra på mig. 



De har ju lovat mig att Per ska få bo där med mig i den mån det går men idag så förberedde barnmorskan mig med att det är högtryck på förlossningen just nu och att Per kanske inte kommer att kunna stanna pga platsbrist. Men om han inte får stanna så kommer han att få vara med mig tills jag somnar och han kan komma tillbaka så tidigt som jag vill. Jag kommer att kunna ringa eller skypa med honom vilken tid på dygnet somhelst och får jag panikångest eller liknande så kan jag eller de ringa Per så att han kan komma in på en gång. Om jag måste dela rum med någon så har de lovat att jag ska få den yttersta sängen vid fönstret så att jag inte känner mig instängd och att Per får vara med mig så länge jag är vaken. Men barnmorskan sa att de ska göra det bästa de kan för att Per ska få  stanna. De vill ju mitt bästa och precis som jag anser de att jag mår bättre av att ha Per med mig. Jag hoppas verkligen att detta löser sig men det får vi ta imorgon. Först ska jag ta mig igenom operationen och sprutan. 

Jag känner mig fortfarande hysteriskt rädd men lite mindre orolig. Jag har fått ett så bra bemötande på förlossningen idag och att jag fick träffa alla som ska vara med känns så otroligt bra. Och att de alla sa att de förstod mina rädslor och att de ska hjälpa mig igenom det här fick mig att känna mig väldigt trygg.  Det kommer nog gå bra det här oavsett om jag är jätterädd eller inte. Och imorrn vid den här tiden så är allt över. Vilken lättnad!


De sista bilderna på magen, imorgon är den bara ett minne blott:)

måndag 27 april 2015

164. Post spinal huvudvärk.


Jag tänkte berätta lite snabbt om hur det ligger till med mig just nu. Dels har jag väldigt ont i snittet och har lite svårt att röra mig. Är ju trots allt nyopererad med ett 15cm stort snitt över magen så det är väl kanske inte så konstigt. 

Men sen så har jag åkt på något som heter post spinal huvudvärk som gör att jag får migränanfall då jag sitter upp eller står upp/går omkring. Jag ska alltså vara sängliggande ett tag framöver nu tills det gått över.  När jag ligger ner försvinner huvudvärken men så fort jag reser mig kommer huvudvärken tillbaka. Det är något jag tycker är lite jobbigt eftersom att det är viktigt att vara uppe och röra på sig efter snittet för att läka snabbare och minska risken för blodproppar.

Post spinal huvudvärk är något man kan få då man har tagit spinalbedövning. Lätt förklarat har det att göra med att sprutan lämnade ett hål in mellan kotorna så att ryggmärgsvätska rinner ut i kroppen vilket ger huvudvärk och yrsel. Om jag förstod läkaren rätt. 

Nu har jag iaf fått ordinationen att vara i liggläge ett tag framöver och dricka mängder med coca cola, äta koffeintabletter och ta två citadon var sjätte timme. Koffeinet kan lätta på spänningen i huvudet och citadonet är ju smärtlindrande. Har det inte lättat eller gett med sig inom en vecka så kommer jag att få göra en blood patch. Vilket är en spruta i ryggen som täpper till det där hålet som den förra sprutan gjorde om jag förstod det rätt. Ville inte lyssna överdrivet mycket på sånt som skrämmer mig, jag lät Per göra det åt mig. Och så tar jag det om det blir av senare isåfall.

Det positiva med denna huvudvärken är att jag har åkt på en mildare variant av den och att det troligtvis går över av sig själv inom några dagar. Jag som är så spruträdd hoppas verkligen att det ger med sig av sig självt!  


Nej nu måste jag amma lilleman och ta mig till sängen. Är galet trött.

163. Dylan är äntligen här!

I onsdags den 22 april klockan 08.36 fick vi äntligen träffa våran älskade lilla Dylan. Han var 51cm lång och vägde 3655g. I jämförelse med Edith så är han så himla liten men alldeles perfekt såklart! Strlk 50 sitter alldeles pösigt på honom och ettans blöjor är för stora. Han är så himlars liten och gosig. Men sen föddes han ju nio dagar innan beräknat datum också. Han är en exakt kopia av sin syster och när jag fick se honom för första gången trodde jag att Per bar på Edith.
Det var inga tvivel om att det var våran son! 


Förlossningen blev i slutändan väldigt positiv och jag är så glad över att jag vågade vara vaken och att det gick så bra trots alla mina rädslor. Förlossningsberättelsen kommer så fort vi hunnit landa lite och när jag mår lite bättre. Först och främst ska jag posta ett inlägg om inskrivningen som jag skrev kvällen innan förlossningen. 


Jag är så otroligt lättad över att det äntligen är över och framförallt så glad och totalt nerkärad i våran lilla son! Som vi har längtat efter dig Dylan!




  



tisdag 21 april 2015

162. Kärlek.


Per per per, jag vet inte vad jag hade gjort utan dig min älskade finaste man. Jag vet att du finns där igenom mina motgångar precis som jag funnit där igenom dina. Vi vet vart vi har varandra och det är en sådan härlig vetskap. Vi har klarat oss igenom så många stormar tillsammans du och jag. Och varje gång kommer vi ut på andra sidan starkare än innan. Jag älskar dig mer för varje motgång vi tar oss igenom och jag är så innerligt tacksam över att vi funnit varandra.

Tack för att du funnits där vid min sida igenom allt detta. Jag älskar dig till månen och tillbaka. Du är den bästa mannen och den finaste pappan jag vet och jag är så tacksam för våran kärlek.

Jag älskar dig!

måndag 20 april 2015

161. Denna jäkla förlossningrädsla.

Alltså jag är så rädd så att det är löjligt. Jag längtar verkligen tills allt är över och jag kan slappna av igen. Jag förstår inte hur det kan vara såhär jobbigt. Eller jo jag förstår det mycket väl men jag kan inte förstå varför. Jag har ju bearbetat min förra förlossning i två år. Gått till psykolog och varit sjukskriven, jag har tom ätit mediciner trots att jag är emot mediciner. Jag har varit på flera krissamtal på förlossningen och jag har fått komma och prata med läkaren som var med vid mitt snitt flera gånger för att gå igenom vad som hände. Och denna gång har jag haft stöd av förlossningspsykolog hela graviditeten eftersom att tanken på en förlossning skrämmer mig mer än nått. Och framförallt så fick jag ett planerat snitt inskrivet i min journal utan att behöva kämpa innan jag ens blev gravid trots att jag hört att det skulle vara så svårt. Och efter allt detta är jag ändå såhär rädd.  

Jag är så rädd att jag får dåligt samvete. Här har jag gått och bett om ett planerat snitt och fått det utan att knappt behöva förklara varför och att jag absolut inte behövt kämpa för det. Jag vet att det finns många kvinnor där ute som är rädda precis som jag av olika anledningar och att det är många av dem som vill ha ett planerat snitt men som inte får det och här sitter jag ändå och är rädd. Det känns otacksamt och det ger mig en jobbig känsla. 

Och ifall jag hade behövt gå igenom en vaginal förlossning hade jag varit 200gånger mer rädd än vad jag är nu. Därför är ju kejsarsnitt det enda alternativet för mig. För hur rädd jag än är för ett snitt och då framförallt sprutan så är jag så rädd för en vaginal förlossning att jag inte ens skulle kunna tänka mig att gå igenom det. Hade jag inte fått ett planerat snitt inskrivet i journalen hade jag aldrig valt att bli gravid igen.


Och jag är absolut inte ensam om denna rädsla. 
 
Ungefär var 20e kvinna som är gravid lider av förlossningsrädsla som är mer eller mindre svår. Det blir rätt så många kvinnor med liknande rädslor. 

Och jag är definitivt inte ensam om att göra ett kejsarnitt. I genomsnitt var sjätte kvinna föder med snitt varav ungefär hälften av dem är planerade snitt.  Så alla läkare där ute är nog ganska säkra i det dom gör, de gör det ju trots allt väldigt ofta. Neej fyy nu ska jag äta lite vattenmelon och kolla på vem bor här och försöka att slappna av lite. Att gå och sova just nu kommer inte på fråga med alla denna oro.


söndag 19 april 2015

160. Akuten med Edith.

Åhh jag är helt färdig. Vi har spenderat större delen av eftermiddagen inne på akuten med Edith. Det är alltid lika hemskt när det händer något med ens barn.

Idag när Edith skulle tvätta händerna i badrummet tappade hon fotfästet och pallen hon stod på välte. Hon ramlade rätt ner i golvet med huvudet och hann aldrig ta emot sig eller vända sig. Då pallen välte åt sidan så var det sidan av huvudet hon slog i. Hon låg helt orörlig på golvet och jag fick panik och lyfte upp henne så fort jag bara kunde. Hon började gråta och skrika då jag lyfte upp henne och på en gång började hon att kaskadkräkas, det bara välde ur henne. 

Per tog över och jag sprang och ringde till 1177. Det var jättelång kö där så jag la på och ringde 112. Även där var det kö men efter nån minut svarade de och kvinnan som svarade tyckte att det var bäst om ambulanspersonalen kom och tittade på henne eftersom att hon hade varit tyst först och sedan kräkts så mycket. Under tiden vi väntade på dem hade Edith slutat gråta och var istället väldigt dåsig och klagade på att det gjorde ont i huvudet. 

När ambulanspersonalen kom in genom dörren började hon däremot skrika stopp för fulla muggar och hon blev väldigt livlig igen. De undersökte henne lite snabbt och tyckte att det var bäst att vi åkte in till akuten för att kolla upp det ordentligt. 

Inne på akuten fick vi komma in på ett rum och sedan kollade de henne med det samma. Sköterskan som gjorde undersökningarna var verkligen jätteduktig och Edith grät nästan ingenting utan gjorde precis som hon sa. Efter det så fick vi stanna på observation vilket gjorde att vi fick vara där så länge. Lite nu och då kom de in och kollade Edith och efter några timmar på akuten fick vi åka hem. 

Edith har fått en hjärnskakning och vi fick med oss en lapp hem med vad vi ska tänka på och hur vi ska ta hand om henne i några dagar fram över. Blir det värre eller om hon börjar bli slö, få blåmärken på kroppen ska vi komma in med detsamma men risken för det var väldigt liten trodde de på akuten. Barn tål tydligen hur mycket som helst och deras små huvuden är tåligare än vad man kan tro. 

Jag är så glad att allting gick så pass bra! Jag blev så fruktansvärt rädd då hon först var alldeles tyst och sedan började kräkas sådär mycket. Man har ju både läst och hört om barn som ramlar och slår i huvudet och kräks och blir tysta. Gudars vad rädda vi var här hemma. Jag har helt glömt bort allt vad värk och illamående är idag. Glömde bort att ta med mig kryckor och tabletter så nu har jag oerhört ont. Nu är det dags för mig att gå raka vägen till sängen och försöka sova lite. Jag måste passa på att försöka sova så mycket jag bara kan nu!    


lördag 18 april 2015

159. missfärgad tvätt.

Nu låter jag jättelöjlig men ikväll blev jag så himla ledsen över våran tvätt. Per råkade tvätta våran vita tvätt med våran kulöra tvätt och allt blev gråsmuts fläckigt. Jag är verkligen inte sur på Per och klandrar inte honom för det är misstag som alla gör så det är inte det. 

Men det som är grejjen är att vi tvättade kläderna som bebisen ska åka hem i från bb i just den här tvätten. Och allt är förstört. Jag tycker att det är så himla tråkigt och jag blev genast orolig. Det känns som ett dåligt omen det. Överhormonell höggravid kvinna som är jätterädd och klättrar på väggarna tänker kanske inte helt klart men det känns inte alls nå bra att det blev såhär. Per sa att vi löser det och att vi kan gå på stan imorrn och köpa kläderna igen. Och visst det kan vi ju ifall det nu finns kvar i rätt strlk vilket jag tvivlar på. 

Men åhh det känns bara så tråkigt, kläderna som Edith åkte hem i från bb har vi gjort en jättefin tavla av och det var ju den tanken jag hade med de här kläderna också. Men men, vi får helt enkelt åka till stan imorrn och hoppas att det finns kvar. 

Sen så hade jag köpt nya fina och sköna underkläder till den närmsta framtiden som blev totalt missfärgat. Trosorna ser ut som att dom är 14år gamla. Men okej då, det är ju bara jag och Per som ser dem så det är ju inte hela världen mest bara tråkigt när man väl unnar sig något nytt. 

Och sist till det som fick mig att gråta. I den tvätten hade jag en av mina absoluta favoritkjolar som betyder så oerhört mycket för mig och det var en kjol som farmor hade då hon var ung. Hon älskade också den kjolen och jag har ett kort på henne då hon har på sig den och hon var så vacker i den. 
De som känner mig vet hur mycket min farmor betydde för mig och hur mycket saker från henne jag samlat på mig och inte kunnat göra mig av med bara för att det varit från henne. Jag har varit livrädd för att minnet ifrån farmor ska försvinna och hållt fast vid dessa saker som om det vore på liv och död i nästan sex år. Men så efter år i terapi har jag insett att jag måste göra mig av med det som inte betyder något och bara spara det viktigaste, minnet finns kvar ändå. Så nu är nästan allt borta, men kjolen var ett av de plaggen som jag sparade och faktiskt älskade att ha på mig. Och nu är den förstörd.  Det känns som ännu ett dåligt omen.

Jag vet att det materiella inte har någon betydelse egentligen och att det inte är något att bli ledsen över men jag blir det ändå. Och både bebisen kläder och min kjol symboliserar ju något annat än just det materiella i sig. 



fredag 17 april 2015

158. Vecka 39 och positiva målbilder.

Idag har vi gått in i vecka 39 och det är nu så otroligt nära tills vi får träffa lillan att jag nästan klättrar på väggarna här hemma. Både av rädsla men också av spänning. Vem är du? Hur kommer du se ut? Kommer du att vara lik din syster? Kommer du att var en stor bebis som din storasyster eller en liten goding? Åhh vad vi längtar efter dig nu. Men nu ses vi snart! 

 
Den här bebisen har ju varit väldigt rörlig i magen och det är nästan aldrig lugnt där inne. Speciellt inte om kvällar och nätter. Jag har blåmärken och ont i revbenen och han sparkar och rör sig som bara den. Inte mig emot dock, dessa små rörelser är ju det största livstecknet! Annars så hickar bebisen mycket. Men det gör jag också, det är en biverkning på medicinerna tydligen. 

Iallafall så var Edith också väldigt aktiv i magen och hon har alltid varit väldigt aktiv utanför magen. Hon var också som mest aktiv om kvällar och nätter och har enda sedan födseln varit en kvällsmänniska och sover till nio-tio om vi inte väcker henne. Antingen så har det varit en slump eller så kanske bebisen blir likadan eftersom att han är så lik Edith i magen och tom lite mer aktiv än vad hon var.

Jag försöker att göra som min förlossningspsykolog säger och fokusera på en positiv målbild som hjälper mig att klara av själva förlossningen. Och en av mina positiva målbilder som jag försöker fokusera på är när jag får se Per hålla i det lilla livet för första gången. Det var min målbild förra gången också. Det var så stort och så mäktigt och så otroligt vackert att se det efter att i månader ha gått och kämpat för att få det där lilla livet i våra armar. Och det kommer säkerligen vara lika mäktigt denna gången. Den andra målbilden är mötet emellan syskonen. Jag ser framemot det första mötet mellan Edith och bebisen. Det ska bli så otroligt spännande att få se dem tillsammans. Fokusera på målbilderna och tänk positiva tankar nu Jennie. Du har ändå inget annat val än att gå igenom detta.


Ååå andra sidan är jag så klar med att vara gravid nu så att det finns inte. Förlossningen är en timme med oro och egentligen inte ens det, då det är själva sprutan jag är så där skräckslaget rädd för. Graviditeten har varit 38 veckor med kräkningar och extremt illamående, domningar i händer och fötter, senadrag i armar och ben, en grotesk foglossning, ryggvärk, järnbrist, panikångest. Ja ni fattar. Har jag klarat av allt detta så är ju förlossningen egentligen ingenting i jämförelse. Herregud de första 17veckorna kräktes jag tills jag svimmade många dagar och jag har varit inlagd med dropp lika mycket som jag var hemma de första månaderna. Nej fyy. Jag är så klar med allt detta och längtar verkligen efter att kunna börja leva igen!  Men mest av allt så längtar jag så klart efter våran lilla bebis. 

Jag och magen ikväll, snart är den endast ett minne blott:)

torsdag 16 april 2015

157.

Hallå, idag har jag gjort allt för att försöka slappna av och släppa all förlossningsrädsla för en stund. Jag har lyssnat på musik, suttit och målat, både själv och med Edith. Sen så har jag planterat några blomskott och i allmänhet bara försökt att stänga av hjärnan helt. Men snart är det över och då behöver jag inte gå runt i denna ångest konstant hela tiden.

Iallafall så var det riktigt skönt att bara ta fram alla färger och slå sig ner med lite bra musik och bara släppa allt och låta penseln leva sitt eget liv. För en stund så var jag bortom alla tankar och uppslukad i skapandet.  


Jag har satt några skott på dessa fina nässelblommor, de har ju en sån ljuvlig färg och är extremt lättskötta:) 
 



onsdag 15 april 2015

156. bb väskan och tankar kring amning.

Inatt har jag inte sovit en blund. Jag har haft så jävla ont i puppan. Det har tryckt och ilat och ett tag trodde jag att lille bebisen var halvvägs ute men lagom till morgonen så slutade värkarna. Och de stunder jag väl somnade drömde jag hemska mardrömmar om att Per lämnade mig efter förlossningen. Vaknade av att jag grät och var helt förstörd. Jag var tvungen att väcka Per och berätta om drömmen och kolla så att han verkligen älskade mig fortfarande. Vilket han såklart gjorde mer än allt! Pjuuh för den. Men jag fick mig en sovmorgon i morse så två timmar sömn kammade jag in i morgonsolen. 


Annars idag har jag packat klart bbväskan och gått igenom den en sista gång. Tre klädombyten till mig, ett ombyte till Per, fyra ombyten till bebis och så den finaste lilla bebisfilten i leopard. Necessärartiklarna är nerpackade, bara pudret kvar att packa ner. 

Den största skillnaden denna gången är att jag har med mig betydligt mycket mer amningstillbehör än förra gången då jag bara hade brösten med mig. Nu har jag packat ner purelankräm som är toppen för ömma bröstvårtor. Jag har packat  ner amningsinlägg, amningsnapp, amningskupor och fetvadd. Denna mamman är minsann beredd! Hemma väntar bröstpumpen och medela nappflaskan som ska vara bra för ammande bebisar. Edith slutade ju med flaskan när hon fick RS. Efter tre veckor med RS så var det bara brösten som gällde för henne. Men med den här lilla ska vi pumpa och försöka med flaskan så att Per och andra förhoppningsvis kan hjälpa till att mata. 

Den här gången vet man ju så mycket bättre, förra gången låg jag på BB med alldeles blodiga bröstvårtor. Jag frågade om amningsnapp eftersom jag läst att det skulle vara bra men barnmorskan som hjälpte mig sa att det bara skulle hämma amningen. Efter sex dygn på bb då jag grät av smärta så fort jag ammade fick Per gå och köpa en amningsnapp ändå, och det gick ju hur bra somhelst! För envis som jag är så skulle jag bara amma, Jag var 110% inställd på det. Det var bara att ta sig igenom smärtan och tur var väl det. För efter tre veckor av blod svett och tårar så började det kännas lite bättre och efter en månad gick det hur bra somhelst!  Jag ammade ju Edith i ett år och tre månader och jag är så nöjd med att jag kunde göra det eftersom att jag så gärna ville amma. Jag hoppas verkligen att vi kommer att kunna amma även denna bebis, jag ska kämpa in i det sista!   


 Jag och en liten ammande Edith, tänk att jag snart ska ligga såhär igen:)

tisdag 14 april 2015

155.

Här ligger jag i sängen där jag legat hela dagen och bara tittar ut igenom fönstret och lyssnar på Bob Dylan. Jag orkar inte göra något annat. Jag tänker att jag nog känner mig lite som våren. Efter en mörk och hård vinter så kommer snart den varma och ljusa våren. Det börjar bli fullt av gröna knoppar på träden utanför sovrumsfönstret och i takt med att de slår ut kommer vi få ett nytt liv här hemma och likaså jag. Snart är det min tur att blomma ut och bli mig själv igen. Och framför allt så är det dags för en ny kärlek att växa sig stark och slå rot här hemma. 


På tal om den nya kärleken så pratar Edith  om lillebror hela tiden nu. 

- Edith ska bo med mormor och mamma och pappa ska bo hos doktorn. Doktorn ska plocka ut lillebror ur mammas mage. Edith hälsar på mamma och pappa och träffar lillebror precis som pingu. Lillebror är en bebis. Edith vara försiktig med mamma, mamma har sår på magen, men det är inte farligt. Edith ska bo med mormor, bara mormor. Och sådär pratar hon om och om igen. Hon förstår nog inte vad det innebär att ha en lillebror och att mamma och pappa ska sova på sjukhuset och inte med Edith för första gången. Men hon förstår definitivt att något är på gång och att lillebror kommer att vara en liten bebis. Jag tror att hon pratar om det hela tiden för att det är hennes sätt att bearbeta det. Hon ska visa min mage också och förklara att lillebror bor där inne. Hon kan dra upp tröjan min lite varstans:) 
Och på kvällarna lägger hon kinden mot magen och klappar på magen och säger godnatt lillebror. Hon är så mysig så oj oj. Nu får vi bara hoppas att det håller i sig!

Det kommer nog att vara en stor omställning för oss alla att gå från att vara tre till att vara fyra men det kommer nog att vara jobbigast för Edith. Men jag tror att det kommer bli så bra det här!  

 

Såhär ser jag ut där jag ligger.

måndag 13 april 2015

154.

Hallå. Idag har mitt mående verkligen gått upp och ner men mest neråt. 

Till att börja med så var jag till min sista träff med barnmorskan imorse. Vi pratade mycket om det kommande snittet och min rädsla inför det. Hon gjorde det inte mycket bättre. Jag fick också veta att järnvärdet är nere på 106 och att järndepåerna är nere på 6. Inte konstigt att allt smakat blod de sista veckorna och att stjärnorna hälsar på framför ögonen så fort jag rör mig. Men snart är graviditeten över och då får jag börja jobba på mina järnvärden igen. De är ju åtminstone inte värre än vad de var förra graviditeten. Hur som finns det inget att göra åt det nu då de tydligen ändrat reglerna på järninfusioner under de senaste två åren. 
Det kändes konstigt att gå till barnmorskan för sista gången. Men det var mysigt att få höra de där små hjärtslagen en sista gång. Tänk att vi snart får hålla om dig lilla vän. Som jag längtar efter dig och tills allt är över och jag äntligen kommer att kunna andas igen. 




Panikångest attackerna avlöser varandra konstant här hemma och jag har börjat få utslag på  kroppen av stress. Sammandragningarna är jättestarka och det ilar och trycker så att jag knappt kommer framåt. Jag försöker verkligen att vara lugn för bebisen skull men kroppen är ju svår att kontrollera Efter år i kbt vet jag ju att det tar tid att jobba på svåra fobier och det är inget som försvinner bara på en dag för att man vill det. Vi åkte till apoteket uppe på sjukhuset idag efter att vi hämtat Edith och när vi gick in igenom dörrarna var det som om någon tog ett järngrepp runt mina lungor och sakta tryckte åt dem. Efter några minuter snurrade allt och jag fick ingen luft. Vi tog oss tillbaka till bilen och Per tog mina händer och hjälpte mig att börja andas igen. Men det tog tid innan jag kom tillbaka till andningen denna gången. Herregud hur ska detta gå. Det kommer ju att gå eftersom att det bara måste gå men det kan ju gå på två olika sätt och det är antingen bra eller dåligt. Och jag vill verkligen ta mig igenom förlossningen på ett så bra och lugnt sätt som möjligt.  Minnen från förra gången smyger sig tillbaka och attackerar mig när jag som minst anar det. Livet är ett minfält av traumatiska minnen just nu.

Och ändå mitt i all denna paniken och efter en sådan komplicerad graviditet och med en förlossning som var det värsta jag varit med om så ångrar jag ingenting. Vi har ju ändå valt att gå igenom detta igen. Och det är ju för att kärleken till barnen är den största och mest magiska kärleken av dem alla. Det låter så klyschigt men det är ju så det är. Att veta att du skapat dessa små underverk med kärleken i ditt liv. Det finns inget som toppar den kärleken.

Och nu är det inte många dagar kvar tills vi äntligen får träffa lillen! Om en månad är allt över och jag har förhoppningsvis börjat bli hel igen. Nej nu måste jag gå och försöka sova så att jag kanske får någon timme sömn åtminstone.

 

onsdag 8 april 2015

153. Vecka 37.

Nu är jag i slutspurten på vecka 37 och överhuvudtaget så är vi nere på den sista slutspurten av graviditeten! Helt fantastiskt att vi snart är klara. 

Bebisen räknas nu som fullgången. Han väger ca 3kilo och är ungefär 48cm lång. Huvudet är ca nio cm i diameter. De säger att pojkar väger lite mer än flickor så det ska bli spännande att se. Han är fixerad sedan någon vecka tillbaka och det känns kan jag säga. 

Förvärkarna och mensvärken kommer och går hela tiden men de kommer främst om kvällar och nätter. Vi har varit in på förlossningen två gånger den senaste veckan. Senast igår. Jämna värkar men under kontroll. Om det börjar kännas mer så ska jag komma in med detsamma. Det är ju viktigt att hålla koll då vi har ett planerat snitt så att det inte drar igång allt för mycket. Barnmorskan sa att det är som förra gången, onda pinvärkar. Ett förbannat ont.  

Iallafall så var jag lite orolig då vi åkte in igårkväll och som tur var så behövde vi inte ta med oss Edith då farbror Erik var i stan och kunde komma hit med detsamma! Edith som avgudar Erik blev helnöjd och sa hejdå mamma, hejdå pappa och sen var det inte mer med det. Även fast det var kväll och allt! Så skönt att kunna åka in och inte behöva gömma sin oro för lillan. 
Nu hoppas jag verkligen att vi klarar oss igenom de sista dagarna utan att det blir mer fart i dessa värkar. 


Annars så var jag till barnmorskan idag och järnvärdet är nere på 109 nu. Hon tog blodprover för att kolla järndepåerna och skulle höra av sig på måndag angående en infusion. Allt som allt har jag nu gått upp 18kilo och då har jag gått upp åtta av dem bara under de senaste veckorna i vätska. Kroppen är som stor, tung och uppsvälld nu. Sfmåttet är 37 och blodtrycket var bra. 

Barnmorskan sa till mig idag att hon tycker att jag gjort det så enormt bra som gått igenom en sådan komplicerad och svår graviditet och kämpat på så bra. Som hon sa så hör det inte till vanligheterna att ha så här mycket och svåra besvär och hon tycker att det är så grymt bra gjort av mig att jag klarat av den  här graviditeten snart och detta trots att jag hade en sådan tung grav förra gången. Att jag vågade igen. Det stärkte mig att höra henne säga det. Jag glömmer lätt bort att jag inte har en normal graviditet och känner mig ofta så mycket sämre än många andra gravida som klarar av att göra saker, vara med sina barn, gå ut och gå, äta, leva "normalt" ja ni förstår. Min graviditet räknas som komplicerad och jag har varit sjukskriven sen vecka 4. Eller jag vill ju inte kalla  det sjukskriven eftersom att jag ändå klarat av att gå en kurs under allt detta, men ja sjukskriven är ju ändå ordet för det. 

Och vet ni vad, snart är jag fri från detta. Men det har varit tungt och jag glömmer hela tiden bort att berömma mig själv att jag faktiskt gått igenom alla dessa veckor snart. Jag har klagat mycket, eller egentligen inte. Jag har snarare berättat sanningen utan att finmåla det och kanske hjälper det någon annan där ute som mår dåligt och har haft det jobbigt under graviditeten. Man får inte mer än vad man klarar av, jag tror verkligen att det är så och jag tror att mitt jobbiga förflutna har hjälpt mig mycket med att kunna hantera detta. Jag vet att livet inte är en dans på rosor. Nåväl det jag ville säga till mig själv med allt detta är, jäkligt bra jobbat Jennie! Och till alla andra som varit gravida med för den delen, även om det inte varit komplicerat eller tungt i den bemärkelsen att man får diagnoser och sjukskrivningar. Att vara gravid innebär ju ändå att man lånar ut sin kropp i nio månader och bara det är bra gjort!




  


152. Panikångest.

Nu var det några dagar sedan jag skrev här igen. Det går tungt nu. Jag har haft enorma förvärkar och molande menskvärk. Jag är så trött att jag skulle kunna somna stående men ändå somnar jag inte. Jag har fått sömntabletter som inte fungerar och känner mig helt och totalt utmattad. Jag har också fått fler panikångestattacker sista veckorna än tidigare. Och innan jag kom på att det var panikångest. Herregud jag har varit helt blind.

Panikångesten kommer som från ingenstans och innan jag själv hinner märka av att de är påväg. Det känns som om jag ska dö när det händer och jag har ju haft både grov panikångest och dödsångest i perioder i livet men att vara höggravid, må illa, kräkas och ha så här ont av alla olika krämpor med panikångest på det. Det är något nytt. Psykläkaren tycker inte att det är konstigt att jag får dem nu. 

Inte jag heller. Jag är utmattad, trött, hungrig och illamående. Och orolig, RÄDD. Jag är mer rädd än vad jag vill erkänna inför förlossningen. Jag tänker att allt ska gå bra och att jag har en positiv inställning men innerst inne är jag ett nervvrak. Jag har ju bara en förlossning att jämföra med och den gick åt helvete så av erfarenhet vet jag att det kan gå fel. Och erfarenheten fastnar lättare i minnet än vad förväntningarna gör. Fyy jag vet inte vad jag ska ta mig till. Så fort jag tänker på det kommer susningarna och yrseln, allt börjar gå i slowmotion och jag blir alldeles kallsvettig.

Hur det än ligger till så måste det göras och jag hoppas på att det kommer att gå fint även fast min magkänsla inte riktigt vill jobba med mig. Om några dagar är det över och då kan vi äntligen njuta av våran nya lilla familjemedlem och lämna de här mörka månaderna bakom oss.