tisdag 17 mars 2015

148. vecka 34.

Vi har redan hunnit med halva vecka 34 och det är så skönt att det är under 40dagar kvar nu. Min kropp gör bara mer och mer ont. Men vi räknar ner och kryssar över varje dag som vi kommer närmre förlossningsdatumet och våran älskade lilla bebis. 


Bebisen är nu ungefär 46cm lång och väger ungefär 2,3kg. Skulle förlossningen sätta igång nu gör man inget för att stoppa den då bebisen klarar sig utanför magen så pass bra. Barnet kan nu själv bekämpa lättare infektioner med sitt egna immunförsvar. Det börjar bli trångt i magen för den lilla och det tar emot att både äta och andas. Hela vägen från revbenen till blygdbenet känner jag hans rörelser och man kan se en hand eller en fot sticka ut lite varstans på magen titt som tätt. 

Han blir jättelivlig av att höra Ediths röst och då vi spelar Bob Dylan för honom:) Det ska ju börjas i tid med bra musik tycker vi! Han är som allra mest aktiv under kvällar och nätter precis som Eddan var. och hon är ju en riktigt nattuggla och absolut ingen morgonmänniska så vi får väl se om denna lilla krabat är likadan. Vi är så nyfikna på att få träffa det lilla livet här hemma och Edith pratar om lillebror precis hela tiden. Tänk att vi snart ska få ses:)

Han har fixerat sig helt med huvudet nu och bara väntar på att få komma ut tror jag. Förvärkarna och sammandragningarna är inte att leka med men det känns väldigt tryggt att veta att ifall det skulle sätta igång av sig själv så blir det ett akutsnitt. Så jag oroar mig inte så värst över det heller. Hur det  än går så blir det ett kejsarsnitt och det har jag ju vetat om länge men det känns så mycket tryggare att tänka på det nu. + att läkaren var väldigt tydlig med att påminna mig om det nu sist, att jag inte behöver vara rädd för att någon ska säga något annat. Det finns bara ett alternativ för denna bebis att komma ut och det är genom snitt. 

Tänka sig att innan Edith föddes så var det min värsta mardröm, att få ett snitt.Jag skrev tom i förlossningsbrevet att vad som än hände så ville jag inte ha snitt ifall det inte var absolut nödvändigt eller livshotande. Och nu är det det enda jag kan tänka mig. Så det kan gå.





För min del är det riktigt tungt nu. Jag får mer och mer ont och svårare och svårare att röra mig.Jag mår så sinnessjukt illa att det är jobbigt att vara vaken och så fort jag kräks får jag sammandragningar och värre foglossning. Och jag kräks så fort jag inte äter. Och jag får nästan inte i mig någon mat, det tar bara stopp. Så nu är det många små måltider som gäller för att hålla allt i balans. Det + zofran men det har jag ju som ätit hela graviditeten, det hade ju aldrig funkat utan. Nu har jag dock börjat med två tabletter många dagar igen istället för en. Men snart snart snart är det slut på detta. Iallafall slut på illamåendet, foglossningen kan komma till att stanna ett bra tag. Men den kommer med största sannolikhet inte att vara såhär illa. 

Åhh så fort jag läkt i snittet och jag kan gå utan kryckor igen så ska jag börja ta långpromenader och träna och leka med Edith så som jag brukade göra. Jag längtar så upp över öronen efter att kunna röra mig och vara fri igen så ni anar inte. Jag vet hur det är att fysiskt inte kunna ta en promenad eller att bara gå på affären och efter fem minuter få jätteont. Det går liksom inte ens att beskriva hur det får mig att känna psykiskt att inte kunna röra mig som vanligt. Något som jag tagit för givet hela livet, att kunna röra mig det ska jag aldrig mer ta för givet igen. Jag är så tacksam över att jag snart kommer att kunna promenera och träna och leka med mina barn igen. Att jag kommer att kunna kliva upp kasta iväg kryckorna efter månader av orörlighet och gå. Att det inte är permanent. Och jag lider så med dem som inte har samma tur som jag.



Men som sagt nu är det inte många dagar kvar! Snart ses vi lilla vän:)





Inga kommentarer:

Skicka en kommentar