tisdag 10 mars 2015

145. Nu kan jag se slutet.

Hallå i stugorna,

Jag sitter här med mina skenor som jag numera har på mig om kvällar och nätter för handlederna. Och de ger faktiskt lite resultat. Äntligen något som är positivt för min del! Det ska hjälpa emot nerverna som kommer i kläm i handlederna. Använder dem dock bara om kvällar och nätter då jag går med kryckor på dagarna och behöver kunna böja händerna för att kunna gå med dem. Det blir ju såklart mycket värre av att jag går med böjda handleder om dagarna så det är skönt att få lite avlastning om nätterna. Tack vare av att jag har handlederna helt raka om natten nu så får de ju vila lite eller hur jag nu ska förklara det.  

Nu tappar jag ju fortfarande saker hela tiden och det är ett under att min mobil inte spruckit i glaset ännu. Tappade ett fullt kakfat i helgen och känner i princip ingenting i mina händer och fötter såhär på kvällskvisten förutom ett dinglande pirr. Det är bökigt att skriva och och borsta tänder och så vidare men det är verkligen små problem jämfört med mina andra gravid problem jag lider av.



Jag har börjat kräkas mycket mer nu igen. Den senaste veckan har det varit kräkfester om förmiddagarna istället för en liten kräk här och där som det varit ett tag. Imorse vaknade jag vid halvsex och fick springa till toaletten då jag hade glömt att lägga fram en ny kräkpåse igår. Efter det kunde jag inte somna om så jag låg vaken och tänkte på framtiden. Strök på magen och pratade lite med bebis och kollade på Per och Edith då de sov så sött så. Vid Åtta ringde Pers väckare och då klev vi upp.

Illamåendet har ju aldrig blivit bättre och är ju med mig 24/7 och på något sätt så tycker jag ändå att det är så mycket värre än vad det är med kräkningarna. När jag kräks så är det förjävligt just då jag kräks i den stunden men sedan är det över. Illamåendet är alltid där och får mig att alltid vilja kräkas även om jag inte gör det.

Och illamåendet blir värre av allt möjligt som man stöter på i vardagen. Lukter, rörelser, syner, bilåkning, you name it.

Illamåendet gör det svårt att bara röra sig många stunder under dagen och jag är alltid rädd för att jag ska spy men inte för att spy i sig. Men det har jag ju skrivit om många gånger. 

Det som är så fantastiskt med detta tillstånd är att det kommer att gå över så fort lilla bebis är ute. En dag senare kommer jag att må bra igen. Jag kommer inte att behöva äta zofran eller något annat emot illamående det kommer att vara bra. Och nu äntligen efter månader av oändlighet och evighetstänkande kan jag verkligen se slutet framför mig. Jag vågar hoppas och tro att det kommer att gå över. Och det ger mig ny energi, psykiskt åtminstone. Nu är vi verkligen nere på slutspurten av denna långa resa och det är bara veckor kvar tills vi får kliva in över mållinjen och träffa våran lilla guldklimp, våran alldeles egna bebis.


Mina två sötnosar i morse:)

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar