tisdag 3 mars 2015

141.

Nu är vi hemma igen efter en lång och jobbig resa. Att resa så långt i vecka 32 med besvären jag har är något jag aldrig hade gjort om jag vetat i förväg hur det skulle gå. Men På det stora hela är jag så glad att jag åkte ner och att jag fick gå på kursen eftersom att jag inte vet om jag kan komma ner till den sista träffen ännu. Vid 4 igår morse åkte vi ifrån Norrköping och jag och Edith sov i bilen hela vägen till Gävle där vi stannade och åt frukost. 


Jag har ju som börjat kräkas betydligt mer igen och matlusten är inte alls på topp. Iallafall så gick vi in på Statoil och jag mådde så fruktansvärt illa att jag höll på att spy i butiken så jag sa till Per att jag skulle gå tillbaka till bilen för det värsta jag vet är att kräkas bland folk. Det känns som att andra tror att man bär på pesten då man kräks. 

Till bilen hinner jag inte med min kryckgång så istället blir det hela jätteutdraget och jag kräks med jämna mellanrum hela vägen tillbaka till bilen. Jag ville bara dö, dels av att alla kollade på mig på parkeringen och dels för att jag mådde så fruktansvärt jävla illa att jag inte visste vart jag skulle he mig.   

Värken i kroppen var helt olidlig då jag försökte att sitta bak med Edith så det blev att jag låg ner i fullt liggläge i framsätet i princip hela resan med både tens apparaten och full värme på sätet. Och än om det gjorde förbannat ont så gick resan på det stora hela ändå bra. 

Och Edith vilken stjärna, hon varken grät eller klagade en enda gång. Och det är första gången hon sitter själv i baksätet på en längre resa. Hon var verkligen toknöjd hela resan, fast hon börjar ju bli stor nu våran tjej:) 

 
 

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar