torsdag 26 mars 2015

151. kläder till pojke och strlk 50 eller inte?

Snart är lillkillen här och jag har en tydlig bild av vilken stil jag vill ha på honom. Turkost, coboltblå, beiget, smaragdgrönt, mintgrönt, grått, vitt, svart, gult, djurmönstrat, grafiska tryck, djurprints och randigt. Först tycker jag att det var väldigt mycket tråkigare kläder på killsidan och deppade ihop totalt över allt är så mycket finare och sötare för tjejer men efter att ha letat igenom varenda vrå av alla butiker så finns det en hel del snygga guldkorn där ute för små pojkar!

När vi fick Edith var hon ju så stor så att hon aldrig kunde ha strlk 50. Hon gick på strlk 56 från första början vilket har gjort mig lite tveksam till att köpa kläder i strlk 50 till denna bebis. Dels för att de säger att pojkar oftast blir lite större än tjejer och dels för att barnmorskan trodde att det skulle bli en stor bebis men också för att många säger att andra barnet brukar bli större än det första. Å andra sidan så får vi ju lillkillen lite tidigare så han kanske inte hinner lägga på sig lika mycket. Edith kom ju trots allt precis i tid så hon han ju baka lite längre.  Jag skulle själv gissa på att vi får en liten bebis denna gången på kanske 3,7kg men man vet ju aldrig. Han kan ju lika gärna bli stor som sin syster. Åhh så spännande det ska bli det här!     



150. En tung vecka.

Vecka 35 har tagit hårt på mig. Jag sitter vaken på pilatesbollen titt som tätt om kvällarna/nätterna och gungar mig igenom värkar. Barnmorskan tror att min slempropp lossnat men det har ju ingen direkt betydelse i sig. Jag börjar spy typ fyra på morgonen och fortsätter med det in på förmiddagen. Jag har sinnessjukt ont överallt och de senaste två veckorna har jag gått upp åtta kilo och samlat på mig mängder med vätska. Järnvärdet är nere på 110 och järnreserverna likaså. Allt är så tungt och jobbigt och eländigt nu. Det känns i kroppen att vi är framme på slutspurten. Men nu är det mindre än en månad kvar och det är bara att bita ihop och ta sig igenom och förbi. Snart är bebis här! Har nog aldrig längtat så mycket efter något tror jag! Imorgon går vi in i vecka 36 och det känns så skönt att byta vecka och komma ett steg närmare.

   Här sitter jag och försöker vila upp mig dagarna igenom. Jag varvar att sitta och vila och ligga och sova med att sitta ute i solen de dagar de är sol. Jag försöker ta mig ut varje dag och följa med och hämta Edith eller följa med på affären. Vara ute och röra på mig kortare turer helt enkelt. Jag behöver verkligen samla energi till den kommande förlossningen. Jag ska ju orka läka efteråt. Jag försöker verkligen göra allt jag kan för att lyssna på min kropp. Men det är svårt att släppa alla måsten och allt man vill göra.   

måndag 23 mars 2015

149.

Ikväll vid middagen halkade jag på köksgolvet så att jag gick ner halvt i spagat. Och herregud vad ont jag har nu. Jag trodde på riktigt att jag brutit bäckenet och började storgråta av smärta på en gång. Per bar mig till soffan och där har jag legat sen dess. Så läskigt. Jag var ju inte direkt beredd på att halka på köksgolvet så jag hann ju inte reagera eller ta tag i något eller så. Så nu ligger jag här med förvärkar, en kräkpåse på magen eftersom jag kräks titt som tätt och med en helt extrem foglossning. Bäckenet och ryggen känns ungefär som att någon slår mig alldeles mör med en köttklubba samtidigt som någon annan drar mig åt olika håll och elchockar mig så att det ilar och sticker gånger 200. 

Inte den ultimata måndagskvällen precis. Men nu är det inte länge kvar. Snart sitter jag här hel igen och ammar och snusar på en liten sötnos. Som jag längtar. Speciellt en sådan dålig dag som denna. Men imorgon är det en ny dag och nya tag. 


tisdag 17 mars 2015

148. vecka 34.

Vi har redan hunnit med halva vecka 34 och det är så skönt att det är under 40dagar kvar nu. Min kropp gör bara mer och mer ont. Men vi räknar ner och kryssar över varje dag som vi kommer närmre förlossningsdatumet och våran älskade lilla bebis. 


Bebisen är nu ungefär 46cm lång och väger ungefär 2,3kg. Skulle förlossningen sätta igång nu gör man inget för att stoppa den då bebisen klarar sig utanför magen så pass bra. Barnet kan nu själv bekämpa lättare infektioner med sitt egna immunförsvar. Det börjar bli trångt i magen för den lilla och det tar emot att både äta och andas. Hela vägen från revbenen till blygdbenet känner jag hans rörelser och man kan se en hand eller en fot sticka ut lite varstans på magen titt som tätt. 

Han blir jättelivlig av att höra Ediths röst och då vi spelar Bob Dylan för honom:) Det ska ju börjas i tid med bra musik tycker vi! Han är som allra mest aktiv under kvällar och nätter precis som Eddan var. och hon är ju en riktigt nattuggla och absolut ingen morgonmänniska så vi får väl se om denna lilla krabat är likadan. Vi är så nyfikna på att få träffa det lilla livet här hemma och Edith pratar om lillebror precis hela tiden. Tänk att vi snart ska få ses:)

Han har fixerat sig helt med huvudet nu och bara väntar på att få komma ut tror jag. Förvärkarna och sammandragningarna är inte att leka med men det känns väldigt tryggt att veta att ifall det skulle sätta igång av sig själv så blir det ett akutsnitt. Så jag oroar mig inte så värst över det heller. Hur det  än går så blir det ett kejsarsnitt och det har jag ju vetat om länge men det känns så mycket tryggare att tänka på det nu. + att läkaren var väldigt tydlig med att påminna mig om det nu sist, att jag inte behöver vara rädd för att någon ska säga något annat. Det finns bara ett alternativ för denna bebis att komma ut och det är genom snitt. 

Tänka sig att innan Edith föddes så var det min värsta mardröm, att få ett snitt.Jag skrev tom i förlossningsbrevet att vad som än hände så ville jag inte ha snitt ifall det inte var absolut nödvändigt eller livshotande. Och nu är det det enda jag kan tänka mig. Så det kan gå.





För min del är det riktigt tungt nu. Jag får mer och mer ont och svårare och svårare att röra mig.Jag mår så sinnessjukt illa att det är jobbigt att vara vaken och så fort jag kräks får jag sammandragningar och värre foglossning. Och jag kräks så fort jag inte äter. Och jag får nästan inte i mig någon mat, det tar bara stopp. Så nu är det många små måltider som gäller för att hålla allt i balans. Det + zofran men det har jag ju som ätit hela graviditeten, det hade ju aldrig funkat utan. Nu har jag dock börjat med två tabletter många dagar igen istället för en. Men snart snart snart är det slut på detta. Iallafall slut på illamåendet, foglossningen kan komma till att stanna ett bra tag. Men den kommer med största sannolikhet inte att vara såhär illa. 

Åhh så fort jag läkt i snittet och jag kan gå utan kryckor igen så ska jag börja ta långpromenader och träna och leka med Edith så som jag brukade göra. Jag längtar så upp över öronen efter att kunna röra mig och vara fri igen så ni anar inte. Jag vet hur det är att fysiskt inte kunna ta en promenad eller att bara gå på affären och efter fem minuter få jätteont. Det går liksom inte ens att beskriva hur det får mig att känna psykiskt att inte kunna röra mig som vanligt. Något som jag tagit för givet hela livet, att kunna röra mig det ska jag aldrig mer ta för givet igen. Jag är så tacksam över att jag snart kommer att kunna promenera och träna och leka med mina barn igen. Att jag kommer att kunna kliva upp kasta iväg kryckorna efter månader av orörlighet och gå. Att det inte är permanent. Och jag lider så med dem som inte har samma tur som jag.



Men som sagt nu är det inte många dagar kvar! Snart ses vi lilla vän:)





måndag 16 mars 2015

147. En lite annorlunda craving.

Jag tänkte att jag ska skriva om en lite annorlunda gravid craving som jag har. Kanske är det någon annan som känner igen sig eller har någon annan knasig craving:)

Jag känner ett sådant enormt behov av att lukta på olika saker. Aceton, handsprit, nagellack, bensin, rengörningsmedel, grumme tvättsåpa, ja tom tandkräm. Jag förstår ju att det är farligt att gå runt och sniffa på dessa saker men jag känner ändå en sådan enorm dragningskraft till att vilja lukta på dem. Det är lite av tortyr att inte kunna sitta och sniffa på dessa ljuvliga dofter. För jag förstår ju att det är dåligt och farligt för både mig och barnet. Men de få stunder jag målar naglarna, eller tar bort nagellack då ryser jag för att det luktar så gott. Eller de dagar det är dags att städa med älskade grumme så att det doftar i hela lägenheten. Åhh det luktar så gott. Men jag känner mig på riktigt helt knäpp alltså. 

Haha jag och Per var tvungna att googla detta beteende. Jag trodde inte att det skulle komma upp något. Men det kom upp hur många trådar och forum som helst med kvinnor som råkat ut för olika annorlunda och mer eller mindre konstiga cravings. Och att vilja lukta på rengöringsmedel och nagellack var tydligen mer vanligt än vad man kan tro. Det känns ju bättre att veta att man inte är ensam i att känna sig lite galen hehe. 

Men jag har hittat det näst bästa för att lindra mina cravings, läkerol bon bons. De smakar lite som jag tänker mig att diskmedel ska smaka. Och de är helt ofarliga, vilket är det viktigaste! 

Sen så har jag ju en normal craving också, och det är vattenmelon. Herregud jag tror jag köper vattenmelon för några hundra i veckan. Men jag mår ju illa av så mycket och vattenmelon är ju det enda som verkligen är gott enligt mig just nu så då får det så vara! Åhh att bara tänka på melon får det att fladdra i öronen! 
 I brist på nya bilder på mig så får det bli en gammal bild ifrån juni 2013. 

fredag 13 mars 2015

146. Tankar kring Edith och lillebror.

Edith-Lily maj. Vilken fantastisk liten person. Hon säger så fantastiska saker hela tiden. Jag önskar att jag kom ihåg att skriva upp allt hon säger men det kommer ju nya saker hela tiden. 
Iallafall så tror jag att Edith börjar vänja sig vid tanken på en lillebror nu. Jag tror inte riktigt att hon förstår vad det egentligen innebär men jag tror att hon förstår att det är en bebis åtminstone. Hon pratar hela tiden om att hon ska få en lillebror precis som Pingu. Vi har förklarat att hennes lillebror inte kommer att vara riktigt lika rolig i början som pingus lillebror utan att han nog mer kommer att ligga och sova och äta och gråta mycket. Men hon säger godnatt lillebror och vill pussa och krama på magen varje kväll. Hon pratar om lillebror och undrar mycket och vi försöker att svara så gott det går. 

Vi har så smått börjat att introducera henne för vad som komma skall. Visat henne hans små kläder och visat henne film och bilder på när hon själv var bebis. Vi läser lite syskonböcker och tar det lite steg för steg. Vi har inte velat säga så mycket om det innan men nu vill vi ändå börja göra henne lite mer införstådd i det hela, det börjar ju ändå närma sig så att säga. Hon tycker att lillebror har väldigt små blöjor och en liten kattmössa. Eftersom att den enda i familjen som får på sig hans mössa är katten. 


I måndags köpte vi en ny barnvagn också så nu har vi en dubbelvagn. Edith vill sitta i vagnen hela tiden och berättar och pekar vart lillebror ska ligga. Hon går runt och säger åka min och lillebrors vagn. 

Det känns bra att hon verkar positivt inställd just nu. Pratar om det med glädje. Sen så förstår ju jag att det kommer att bli en jättestor omställning för henne det här  och att det kommer att vara en svår och tuff omställning det här med att få ett syskon. Det kommer nog att gå mycket upp och ner. Jag kommer själv ihåg hur det var när jag fick en lillebror. Det gick upp och ner med känslorna hela tiden. Jag tyckte om honom så mycket men ändå så blev jag så svartsjuk. Men syskon är ju det bästa man kan ha om ni frågar mig så i slutändan hur det än går på vägen dit så kommer det nog bli bra det här med! 

Vi har läst på enormt mycket om hur man kan göra för att underlätta övergången från att vara det enda barnet till att få ett syskon och plötsligt vara två. Det känns så viktigt att det blir så bra som det bara kan bli och att Edith inte känner sig åsidosatt samtidigt som den nya lilla krabaten kommer att kräva mycket tid och uppmärksamhet. Men vi har frågat runt, läst på och diskuterat det här så mycket med varandra jag och Per nu att det känns som att vi är så pass redo som man kan bli. Vi vill känna oss väl förberedda på vad som komma skall och det tror jag att vi är. Så mycket som man kan vara innan man varit i en situation. Det vi känner passar just nu kanske inte passar när bebisen kommer men det känns ändå bra att vi går in i det här med lite tips och saker att tänka på. Det är ju trots allt snart dags nu.   



Tänk att våran lilla tjej ska bli storasyster inom kort. Det känns så overkligt och jag kan knappt förstå att det snart är dags. Om några veckor har vi två små lamm här hemma:)




tisdag 10 mars 2015

145. Nu kan jag se slutet.

Hallå i stugorna,

Jag sitter här med mina skenor som jag numera har på mig om kvällar och nätter för handlederna. Och de ger faktiskt lite resultat. Äntligen något som är positivt för min del! Det ska hjälpa emot nerverna som kommer i kläm i handlederna. Använder dem dock bara om kvällar och nätter då jag går med kryckor på dagarna och behöver kunna böja händerna för att kunna gå med dem. Det blir ju såklart mycket värre av att jag går med böjda handleder om dagarna så det är skönt att få lite avlastning om nätterna. Tack vare av att jag har handlederna helt raka om natten nu så får de ju vila lite eller hur jag nu ska förklara det.  

Nu tappar jag ju fortfarande saker hela tiden och det är ett under att min mobil inte spruckit i glaset ännu. Tappade ett fullt kakfat i helgen och känner i princip ingenting i mina händer och fötter såhär på kvällskvisten förutom ett dinglande pirr. Det är bökigt att skriva och och borsta tänder och så vidare men det är verkligen små problem jämfört med mina andra gravid problem jag lider av.



Jag har börjat kräkas mycket mer nu igen. Den senaste veckan har det varit kräkfester om förmiddagarna istället för en liten kräk här och där som det varit ett tag. Imorse vaknade jag vid halvsex och fick springa till toaletten då jag hade glömt att lägga fram en ny kräkpåse igår. Efter det kunde jag inte somna om så jag låg vaken och tänkte på framtiden. Strök på magen och pratade lite med bebis och kollade på Per och Edith då de sov så sött så. Vid Åtta ringde Pers väckare och då klev vi upp.

Illamåendet har ju aldrig blivit bättre och är ju med mig 24/7 och på något sätt så tycker jag ändå att det är så mycket värre än vad det är med kräkningarna. När jag kräks så är det förjävligt just då jag kräks i den stunden men sedan är det över. Illamåendet är alltid där och får mig att alltid vilja kräkas även om jag inte gör det.

Och illamåendet blir värre av allt möjligt som man stöter på i vardagen. Lukter, rörelser, syner, bilåkning, you name it.

Illamåendet gör det svårt att bara röra sig många stunder under dagen och jag är alltid rädd för att jag ska spy men inte för att spy i sig. Men det har jag ju skrivit om många gånger. 

Det som är så fantastiskt med detta tillstånd är att det kommer att gå över så fort lilla bebis är ute. En dag senare kommer jag att må bra igen. Jag kommer inte att behöva äta zofran eller något annat emot illamående det kommer att vara bra. Och nu äntligen efter månader av oändlighet och evighetstänkande kan jag verkligen se slutet framför mig. Jag vågar hoppas och tro att det kommer att gå över. Och det ger mig ny energi, psykiskt åtminstone. Nu är vi verkligen nere på slutspurten av denna långa resa och det är bara veckor kvar tills vi får kliva in över mållinjen och träffa våran lilla guldklimp, våran alldeles egna bebis.


Mina två sötnosar i morse:)

fredag 6 mars 2015

144. Happy birthday to you, happy birthday!

Grattis på födelsedagen älskade finaste Edith-Lily Maj. Tänka sig att du hunnit bli hela två år nu. Det känns på ett sätt som att det var bara igår som jag fick hålla dig i min famn för första gången och snusa på din lilla hjässa.  Men samtidigt så kan jag knappt komma ihåg livet innan vi fick dig. Som om du varit med oss för alltid. 

Sen den dagen du kom in i våra liv så har allt fått en helt ny mening. En mening överhuvudtaget. Du är mitt ljus och min kärlek och jag är så glad och stolt över att just du har valt att vara våran dotter. Du är en helt fantastisk liten tjej med en vilja av stål och med ett skratt som får mig att le med hela själen. Du kan vara arg som ett bi många gånger och vis som om du levt i tvåhundra år många gånger. Du fascinerar mig varendaste dag med allt vad du är. Jag älskar dig så otroligt mycket min finaste Edith och är verkligen så tacksam över att jag får dela mitt liv med dig. 


Jag hoppas att du haft världens bästa födelsedag och att vi får många fler av dessa fina dagar tillsammans! Du är luften jag andas och solen som värmer mig, du är allt en mamma någonsin kunnat önska sig i dåliga dagar som bra och jag älskar dig över allt annat nu och för alltid!


Världens goaste Edith




onsdag 4 mars 2015

143. Tid, plats och datum.

Nu har vi fått ett datum för när lilla bebisen ska komma till oss. Vi har alltså fått hans födelsedag såhär i förskott. Jag har nu något att räkna ner till. Ett mål, en slutdestination. Det är en helt otrolig känsla samtidigt som det är lite läskigt att veta om när bebis faktiskt kommer. Om det nu inte sätter igång av sig själv innan det vill säga. Isåfall blir det ett akutsnitt. 

Vi har fått veta att jag ska till förlossningen dagen innan på ett ungefär två timmar långt samtal där vi kommer att bli inskrivna och få ett rum. De kommer sedan gå igenom steg för steg vad som kommer att ske och så ska vi få träffa läkaren som kommer att utföra snittet. Jag ville ju så gärna att doktor Ragner skulle utföra operationen men nu blev det inte så och det är helt förståeligt. Chansen att han skulle ha operation  just den veckan är ju rätt så minimal. Nu blev en dokor Jan istället och efter att ha läst på om honom så känns det bra det med. 

Efter samtalet får jag åka hem för kvällen och morgonen därpå så ska vi infinna oss 06.30 på förlossningen. Då ska jag först duscha och sedan kommer de att ge mig dropp och sätta in en kateter. Efter det så går vi ner till operation där de kommer att sätta bedövningen i ryggen och slutligen så blir det operation. Inom två och en halvtimme efter att vi kommit in kommer bebisen att vara ute. Det är helt otroligt vad fort det kommer att gå ändå. Det känns helt surrealistiskt när jag tänker på det. Och pirrigt och gud vet vad mer. Herregud tankarna snurrar som bara den.

Iallafall så har vi beslutat oss för att inte berätta för någon om datumet då vill hålla det hemligt för stunden. Mycket eftersom att jag är så otroligt nervös inför den stora dagen och att det känns jobbigt ifall alla ska veta och ifall det ska bli en snackis av det. Jag vill inte bli påmind mer än jag behöver. Jag är tillräckligt rädd som det är. Men vi får väl se, om en vecka kanske jag känner annorlunda och vill skrika ut det till hela världen. Men för stunden så vill vi suga på den här karamellen för oss själva. 




På bilden var Edith en vecka gammal och det var den första dagen hemma ifrån BB. Tänk att jag snart ska få snusa på en sån här liten goding igen, vilken magi!

tisdag 3 mars 2015

142. Träffa läkaren ang. kejsarsnitt.

Sitter i soffan och försöker att fokusera. Klockan ett har vi tid hos läkaren uppe på specmödra. Det är dags att prata om det kommande kejsarsnittet. Och jag är så otroligt nervös, rädd, förväntansfull. Känslorna är som utanpå kroppen och jag vill inte glömma bort alla frågor och funderingar jag har. Känslorna får inte ta över det här mötet, det är så lätt hänt att det blir så. 

Idag hoppas jag att vi får veta åtminstone det preliminära datumet på förlossningen och vem som kommer att utföra det. Jag vill veta i tid så att jag kan förbereda mig själv mentalt och förhoppningsvis få chansen att träffa läkaren i fråga. Jag vill ju så gärna att dr. Ragner som vi ska träffa idag och som gjorde det förra snittet ska göra det igen då jag känner ett sådant enormt förtroende till honom. Men jag förstår att man inte kan be om särskilda läkare, att det inte är så det fungerar. Vad som än händer och sker så kommer det ju att bli av. Lika bra att börja vänja mig vid tanken.  Det är en jobbig känsla det där, att inte vilja vara gravid längre men att inte heller vilja föda. 


Jag tänkte också passa på att fråga om citodon och hur han tycker att jag ska ställa mig till det när jag ändå har en läkare till hands.  Nej nu är det dags för den här pinglan att försöka klä på sig och ta sig upp till sjukhuset, det tar ju trots allt lite tid för mig att göra saker numera. 

Jag uppdaterar senare om vad som blev sagt och bestämt:)



Den första bilden på mig och Edith. Här var hon bara några timmar gammal. Tänk att vi snart ska få uppleva den här magin igen.

141.

Nu är vi hemma igen efter en lång och jobbig resa. Att resa så långt i vecka 32 med besvären jag har är något jag aldrig hade gjort om jag vetat i förväg hur det skulle gå. Men På det stora hela är jag så glad att jag åkte ner och att jag fick gå på kursen eftersom att jag inte vet om jag kan komma ner till den sista träffen ännu. Vid 4 igår morse åkte vi ifrån Norrköping och jag och Edith sov i bilen hela vägen till Gävle där vi stannade och åt frukost. 


Jag har ju som börjat kräkas betydligt mer igen och matlusten är inte alls på topp. Iallafall så gick vi in på Statoil och jag mådde så fruktansvärt illa att jag höll på att spy i butiken så jag sa till Per att jag skulle gå tillbaka till bilen för det värsta jag vet är att kräkas bland folk. Det känns som att andra tror att man bär på pesten då man kräks. 

Till bilen hinner jag inte med min kryckgång så istället blir det hela jätteutdraget och jag kräks med jämna mellanrum hela vägen tillbaka till bilen. Jag ville bara dö, dels av att alla kollade på mig på parkeringen och dels för att jag mådde så fruktansvärt jävla illa att jag inte visste vart jag skulle he mig.   

Värken i kroppen var helt olidlig då jag försökte att sitta bak med Edith så det blev att jag låg ner i fullt liggläge i framsätet i princip hela resan med både tens apparaten och full värme på sätet. Och än om det gjorde förbannat ont så gick resan på det stora hela ändå bra. 

Och Edith vilken stjärna, hon varken grät eller klagade en enda gång. Och det är första gången hon sitter själv i baksätet på en längre resa. Hon var verkligen toknöjd hela resan, fast hon börjar ju bli stor nu våran tjej:)