lördag 28 februari 2015

140. Norrköpings förlossning.

Gudars skymning vilken  slitsam dag och framför allt kväll jag haft idag. Jag är helt mentalt jävla slutkörd och känner att jag bara måste skriva av mig innan jag går och lägger mig.

Efter bilresan i onsdags har jag ju haft en extrem värk i rygg och höft och mage. Foglossningen har som legat på 110. Och det har inte gett med sig eller blivit bättre vare sig av vila eller alvedon. Tensapparaten har varit på högsta volym och inte hjälpt ett dugg den heller. Detta har resulterat i sammandragningar som blivit värre och under natten och dagen har det som eskalerat totalt.

Morgonen började med att jag kräktes så mycket att jag trodde att mina inälvor skulle komma upp. Och det är inte precis den bästa starten på dagen. Ganska så direkt efter min kaskadkräkning var det dags att åka till skolan för att gå på kursen. och helt ärligt så var det näst intill olidligt många stunder men ändå så ville jag ju så gärna vara där. Den här kursen betyder ju så mycket för mig och min självkänsla och det känns så viktigt att slutföra den. Men vid klockan tre så orkade jag inte längre med värken och Per fick komma och hämta mig. 

Väl hemma så blev det inte bättre trots vila och sammandragningarna blev bara värre. I takt med att de blev värre blev ryggvärken värre också. Så jag ringde efter många om och men in till förlossningen här i Norrköping som bad mig komma in med detsamma. 
 
 Vi blev bemötta på en gång och jag fick ta prover och ligga med ctg på magen. Och mycket riktigt jag hade sammandragningar. Men tack och lov hade de inte tillräckligt med styrka för att vara riktiga värkar. Men nu till det jobbiga. 

Sammandragningarna kommer från foglossningarna som retar livmodern. Och då jag har så mycket foglossningar så blir det ju mycket sammandragningar. Tack och lov är de ju inte tillräckligt starka för att sätta igång något just nu. Men det är absolut inte ett bra tillstånd att vara i och det kan snabbt bli en farlig utgång om det inte ger med sig snart. Så från och med nu ska jag börja äta Citodon för att försöka få bukt på foglossningarna så att inte sammandragningarna bryter ut helt. Jag ska alltså utöver mina zofran som jag äter varje dag äta åtta stycken Citodon om dagen. 

Detta ger mig en sådan enorm ångest. Att behöva trycka i mig alla dessa tabletter känns inte rätt och det förklarade jag för läkaren väldigt tydligt. Skulle lilla bebisen födas med något fel skulle jag aldrig förlåta mig själv. Läkaren lyssnade väldigt noga och länge på vad jag hade att säga och hur jag kände inför detta. Sedan satte han sig ner framför mig, tog mina händer tittade mig i ögonen och förklarade för mig att det är farligare att inte äta Citodon i mitt läge. Jag riskerar bebisens tillstånd mer om jag inte äter medicin än om jag gör det. Han var uppriktigt orolig och jag fick verkligen intrycket av att han värnade om mig. 

Jag tog mina första två tabletter nu ikväll innan de skickade hem mig och än så länge hjälper det ingenting. Men det kunde ta fyra fem dagar innan jag märker av någon effekt. Och då kommer det inte heller att vara någon mirakel kur, men det kommer att ta bort udden av smärtan och förhoppningsvis låta livmodern vara lite mer i fred. Jag ska verkligen ge detta en chans nu och gå emot mina instinkter. Jag får lita på läkaren och att han vet vad han pratar om. 

Iallafall så måste jag säga att personalen var helt fantastisk! Jag kände mig så välkommen och väl omhändertagen av både barnmorska och läkare och jag upplevde verkligen att jag var i goda händer. De fick mig att känna mig trygg och lugn i en jobbig situation och de ska verkligen ha en eloge! 


Det viktigaste av allt är ju att bebisen mår bra och det gjorde han. Allt såg bra och normalt ut med honom på ultraljudet och hjärtat slog så fint så. Att få höra de där små hjärtslagen mitt i allt det onda, att få se någon som ligger där inne och leker med sina små händer, det gör ju att man på något sätt klarar av situationen mycket bättre. Att få ta en titt på vad det är jag kämpar för, att få bli påmind. Det kan behövas i svåra tider. Det blir lätt att jag glömmer bort att det här faktiskt är något positivt, herregud vi ska ju få en till liten bebis som vi längtar ihjäl oss efter.

Tillbaka till allvaret en sekund innan jag går och knoppar. Jag är så less på detta nu så ni anar inte. Hur mycket mer jobbigt kan det egentligen bli innan min kropp lägger av? Lite så går mina tankar nu. Jag känner mig helt omtumlad. Denna graviditet är verkligen en utav de största utmaningarna jag gått igenom både på det psykiska och fysiska planet.  Men snart är det över.  Snart snart snart. 

Nej nu måste jag försöka sova om jag jag ska orka kliva upp imorgon. 


Inga kommentarer:

Skicka en kommentar