söndag 22 februari 2015

137. vecka 31

I fredags gick vi in i vecka 31 och det känns så sjukt att säga vecka 31. Det är ju liksom på slutspurten nu.


Bebisen är nu ca 43 cm och väger runt 1,6kilo i början av veckan och mellan 1,7 och 1,8 i slutet av veckan. Barnets proportioner påminner nu mer och mer om ett nyfött barn. Huvudet är ca 8cm i diameter och de små fötterna har nu hunnit bli ungefär 6cm långa. Fingertopparna har nu vuxit ut och når fingertoppen. Bebis kan nu fokusera blicken och skilja på mörker och ljus. Det sägs också att bebisen numera kan uppfatta och känna igen musik som spelas vid upprepade tillfällen. Så vi har nu börjat spela upp all bra musik vi kan tänka oss för lilla bebben så att han kommer att känna igen musiken sedan:) 


Jag har blivit lite större och lite rundare om magen. Annars är det de gamla vanliga fysiska besvären. Foglossningar från helvetet som bara blir värre och värre. Ryggen värker så otroligt mycket nu också så att jag efter inrådan från läkare måste ta alvedon för att kunna lägga mig på kvällen. Tensen, fogbältet och kryckorna är min räddning. Utan dem hade jag inte kunnat göra någonting. Jag är i princip helt orörlig och det är enormt påfrestande eftersom jag i vanliga fall är en väldigt rörlig person som är ute och går och tränar mycket. Men kan man inte röra sig så kan man inte och så är det bara. Eftersom jag är överrörlig i leder och ben så är det som ganska självklart att det blir illa när jag är gravid. 

Illamåendet har blivit värre och jag har med mig kräkpåse hela tiden. Inte för att jag kräks sådär jättemycket men för att jag mår så illa att jag ser svart för det mesta. Det enda jag i princip klarar av att äta under första halvan av dagen är frukt och det vänder sig i magen hela tiden. Tacka vet jag mina zofran. Även där har jag börjat med munsönderfallande tabletter igen efter att ha kunnat äta sånna som man sväljer i några veckors tid. Jag har börjat vakna i kräkattacker tidigt på mornarna igen. Det har nog mycket att göra med att bebis börjar bli så stor nu också. Men den där ständiga rädslan som illamåendet kommer med det är verkligen inte roligt och jag längtar så mycket tills detta är över nu. 

Kramperna i händero och fötter och den ständiga huvudvärken kommer jag inte heller sakna. Och denna ständiga psykiska känsla av att jag håller på att drunkna och inte får någon luft. Denna tomhet som fyller mig mer och mer för varje dag. Den vill jag aldrig mer veta av. 

Men jag är stark och jag har klarat av 31veckor hittills. Så de sju/åtta sista veckorna  bara måste jag ju klara av. Man får inte mer än vad man klarar av, det är jag helt övertygad om. Men som jag längtar nu när jag kan se slutet igen. Älskade lilla bebis jag vill bara få rå om dig och hålla om dig, utanför magen!





Magen i vecka 31.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar