söndag 15 februari 2015

135. Vecka 30.

I fredags gick vi in i vecka 30, fattar ni. Vecka 30!! The big 3.0. Det känns helt fantastiskt och skrämmande på samma gång. Snart får vi träffa våran älskade lilla bebis och snusa på honom och bli en familj på fyra. Men det innebär också att förlossningen närmar sig med vad som känns som stormsteg. Herregud vad jag längtar tills allt är över. Värken kommer sakta försvinna ur min kropp, och illamåendet kommer förhoppningsvis precis som förra gången att vara borta så fort lilla bebis är ute. Jag kommer att kunna sova igen och faktiskt sova. De stunder jag nu kommer att få sova för barnen det vill säga, hehe. 

Nu är bebisen iallafall ca 41 cm lång och väger ungefär 1,4kilo. Från och med nu så kommer han att öka med ungefär 200gram i veckan. Edith föddes ju stor och Per var stor då han föddes så jag tror nog att det blir en stor en rackare även denna gången. Fast nu kommer han ju två veckor tidigt och då kommer han ju inte hinna lägga på sig lika mycket kanske. 

Bebisen sover och är lugn i stort sett hela dagarna men lever rulle om kvällar och nätter, precis som storasyster gjorde. Sparkarna har börjat att synas utifrån och ibland kan man se en hand eller en fot eller ett knä som trycker utåt. Han ligger fortfarande med rumpan neråt och trycker och gör det besvärligt med ilningar mellan benen men då han växt på sig lite så kan jag nu känna han lite oftare åtminstone och det är ju positivt. Jag tror att han känner igen både min, Pers och Ediths röst vid det här laget. Och han rör sig som allra mest då han hör Edith, vare sig hon skrattar eller gråter eller bara pratar med magen. 


Jag börjar känna mig som en badboll och allting börjar bli tungt. Jag har fortfarande bara gått upp nio kilo vilket är väldigt skönt eftersom jag gick upp så mycket mer förra gången. Det betyder ju att jag lyckats gå upp det jag gick ner under de första 20veckorna och det är bra. Ansiktet har också blivit lite rundare men det försvinner förhoppningsvis så snart bebis är ute:)

Det är numera väldigt tungt att andas och jag blir andfådd för ingenting. Resten av mina symptom behöver jag ju inte skriva ner eftersom jag nämner dem hela tiden ändå. 

Den sista tiden har jag börjat få mer tankar på hur framtiden kommer att bli. Hur kommer Edith ta det här. Kommer hon att trivas som storasyster och så vidare. Kommer våran familj att bli väldigt annorlunda eller ungefär likadan. Vem är du där inne och hur kommer du att vara då du kommer ut. Och tusen andra tankar på det som snurrar  runt och får mig att fundera på framtiden. Det är väl inte så konstigt att tankarna börjar komma nu då det börjar närma sig så pass. Åtta veckor kvar nu bara. Det är banne mig ingenting ju! 


Inte de mest smickrande bilderna men magen är ju fin:) Bristningarna syns så himla väl nu när de blivit uttöjda igen. De är inte nya bristningar utan de som dök upp sisådär en vecka innan Edith kom till världen förra grav. Jag som trodde att jag klarat mig men icke. Jag ser liksom helt randig ut. Men vad gör väl det om hundra år säg.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar