lördag 28 februari 2015

140. Norrköpings förlossning.

Gudars skymning vilken  slitsam dag och framför allt kväll jag haft idag. Jag är helt mentalt jävla slutkörd och känner att jag bara måste skriva av mig innan jag går och lägger mig.

Efter bilresan i onsdags har jag ju haft en extrem värk i rygg och höft och mage. Foglossningen har som legat på 110. Och det har inte gett med sig eller blivit bättre vare sig av vila eller alvedon. Tensapparaten har varit på högsta volym och inte hjälpt ett dugg den heller. Detta har resulterat i sammandragningar som blivit värre och under natten och dagen har det som eskalerat totalt.

Morgonen började med att jag kräktes så mycket att jag trodde att mina inälvor skulle komma upp. Och det är inte precis den bästa starten på dagen. Ganska så direkt efter min kaskadkräkning var det dags att åka till skolan för att gå på kursen. och helt ärligt så var det näst intill olidligt många stunder men ändå så ville jag ju så gärna vara där. Den här kursen betyder ju så mycket för mig och min självkänsla och det känns så viktigt att slutföra den. Men vid klockan tre så orkade jag inte längre med värken och Per fick komma och hämta mig. 

Väl hemma så blev det inte bättre trots vila och sammandragningarna blev bara värre. I takt med att de blev värre blev ryggvärken värre också. Så jag ringde efter många om och men in till förlossningen här i Norrköping som bad mig komma in med detsamma. 
 
 Vi blev bemötta på en gång och jag fick ta prover och ligga med ctg på magen. Och mycket riktigt jag hade sammandragningar. Men tack och lov hade de inte tillräckligt med styrka för att vara riktiga värkar. Men nu till det jobbiga. 

Sammandragningarna kommer från foglossningarna som retar livmodern. Och då jag har så mycket foglossningar så blir det ju mycket sammandragningar. Tack och lov är de ju inte tillräckligt starka för att sätta igång något just nu. Men det är absolut inte ett bra tillstånd att vara i och det kan snabbt bli en farlig utgång om det inte ger med sig snart. Så från och med nu ska jag börja äta Citodon för att försöka få bukt på foglossningarna så att inte sammandragningarna bryter ut helt. Jag ska alltså utöver mina zofran som jag äter varje dag äta åtta stycken Citodon om dagen. 

Detta ger mig en sådan enorm ångest. Att behöva trycka i mig alla dessa tabletter känns inte rätt och det förklarade jag för läkaren väldigt tydligt. Skulle lilla bebisen födas med något fel skulle jag aldrig förlåta mig själv. Läkaren lyssnade väldigt noga och länge på vad jag hade att säga och hur jag kände inför detta. Sedan satte han sig ner framför mig, tog mina händer tittade mig i ögonen och förklarade för mig att det är farligare att inte äta Citodon i mitt läge. Jag riskerar bebisens tillstånd mer om jag inte äter medicin än om jag gör det. Han var uppriktigt orolig och jag fick verkligen intrycket av att han värnade om mig. 

Jag tog mina första två tabletter nu ikväll innan de skickade hem mig och än så länge hjälper det ingenting. Men det kunde ta fyra fem dagar innan jag märker av någon effekt. Och då kommer det inte heller att vara någon mirakel kur, men det kommer att ta bort udden av smärtan och förhoppningsvis låta livmodern vara lite mer i fred. Jag ska verkligen ge detta en chans nu och gå emot mina instinkter. Jag får lita på läkaren och att han vet vad han pratar om. 

Iallafall så måste jag säga att personalen var helt fantastisk! Jag kände mig så välkommen och väl omhändertagen av både barnmorska och läkare och jag upplevde verkligen att jag var i goda händer. De fick mig att känna mig trygg och lugn i en jobbig situation och de ska verkligen ha en eloge! 


Det viktigaste av allt är ju att bebisen mår bra och det gjorde han. Allt såg bra och normalt ut med honom på ultraljudet och hjärtat slog så fint så. Att få höra de där små hjärtslagen mitt i allt det onda, att få se någon som ligger där inne och leker med sina små händer, det gör ju att man på något sätt klarar av situationen mycket bättre. Att få ta en titt på vad det är jag kämpar för, att få bli påmind. Det kan behövas i svåra tider. Det blir lätt att jag glömmer bort att det här faktiskt är något positivt, herregud vi ska ju få en till liten bebis som vi längtar ihjäl oss efter.

Tillbaka till allvaret en sekund innan jag går och knoppar. Jag är så less på detta nu så ni anar inte. Hur mycket mer jobbigt kan det egentligen bli innan min kropp lägger av? Lite så går mina tankar nu. Jag känner mig helt omtumlad. Denna graviditet är verkligen en utav de största utmaningarna jag gått igenom både på det psykiska och fysiska planet.  Men snart är det över.  Snart snart snart. 

Nej nu måste jag försöka sova om jag jag ska orka kliva upp imorgon. 


fredag 27 februari 2015

139. en liten kärleksförklaring.



Som jag längtar efter dig älskade lilla du. Jag önskar att du kunde komma till oss redan imorgon och jag tycker att det är så jobbigt att jag inte kan njuta mer av denna graviditet. Men du ska veta att du är så oerhört efterlängtad och älskad redan nu. Jag räknar ner dagarna tills vi ses och lever just nu för att vi snart får träffas. Att jag ska få hålla dig i min famn, snusa på din lilla näsa och stryka över dina små händer. Att få se Per hålla dig i sin famn, bära dig och sjunga för dig. Att få se Edith titta med nyfikna ögon på en liten bror, lära dig om livet och glädjas med dig. Det får mig att klara av tillvaron. Nu är det mindre än sextio dagar kvar och tillsammans ska vi kämpa oss i mål du och jag. 

138. Hallå ifrån Norrköping!

Hej, ligger just nu i Norrköping i svärmors soffa och har ont. I onsdags åkte vi bilen ner då jag har kurs i helgen här nere. Och vilken bilresa säger jag bara. Det hade aldrig gått om det inte vore för Tens apparaten, kryckorna, alvedon och zofran. Vi åkte vid fyra på morgonen vilket var skönt eftersom att jag och Edith sov hela vägen till Hudiksvall. Då kändes resan som lite kortare. Vaknade av en smärre kräkattack och sedan var dagen igång. Vi stannade till och promenerade en hel del och så varvade jag att sitta i baksätet och ligga ner i framsätet. Och allt som allt tog resan tolv timmar. Så det är ju några timmar mer än vad den brukar ta men min rygg klarade inte av att ta det i den vanliga takten. Det är hur som helst väldigt skönt att få lite miljöombyte efter att ha varit mer eller mindre fast i mitt eget hem de senaste månaderna. Jag har dock väldigt väldigt ont i ryggen efter resan och mina händer/handleder, fötter/smalben har domnat av mer än vanligt. Efter att ha varit  vaken i en dag känns det som om jag håller på att gå ur en bedövning eller liknande då det pirrar i händer/fötter och då jag inte riktigt har någon känsel i dem. Det har varit så ett tag nu i och med kramper och allt men efter resan har det blivit mycket mycket värre och sjukgymnasten tror att det är för att någon nerv kommit i kläm i ryggen. Det gör ju inte ont men det är så sjukt obehagligt så ni anar inte. Men Jag har fått tid dit på onsdag för att få pröva ut skenor som ska hjälpa mig att behålla lite kontroll på händer och fötter som tur är:)


Men huvva vad jobbigt det är att resa så långt med sådan värk och med detta illamående på det. Jag gruvar mig något otroligt för hemresan. Men hem måste vi och på tisdag har vi tid hos läkaren för att diskutera snitt och eventuella datum för detta! Det är ju en enorm sporre att ta sig hemåt och inte ge upp och bara stanna kvar här nere. Vecka 32 idag dessutom så nu är det mindre än sextio dagar kvar, låt dessa dagar gå fort snälla!

söndag 22 februari 2015

137. vecka 31

I fredags gick vi in i vecka 31 och det känns så sjukt att säga vecka 31. Det är ju liksom på slutspurten nu.


Bebisen är nu ca 43 cm och väger runt 1,6kilo i början av veckan och mellan 1,7 och 1,8 i slutet av veckan. Barnets proportioner påminner nu mer och mer om ett nyfött barn. Huvudet är ca 8cm i diameter och de små fötterna har nu hunnit bli ungefär 6cm långa. Fingertopparna har nu vuxit ut och når fingertoppen. Bebis kan nu fokusera blicken och skilja på mörker och ljus. Det sägs också att bebisen numera kan uppfatta och känna igen musik som spelas vid upprepade tillfällen. Så vi har nu börjat spela upp all bra musik vi kan tänka oss för lilla bebben så att han kommer att känna igen musiken sedan:) 


Jag har blivit lite större och lite rundare om magen. Annars är det de gamla vanliga fysiska besvären. Foglossningar från helvetet som bara blir värre och värre. Ryggen värker så otroligt mycket nu också så att jag efter inrådan från läkare måste ta alvedon för att kunna lägga mig på kvällen. Tensen, fogbältet och kryckorna är min räddning. Utan dem hade jag inte kunnat göra någonting. Jag är i princip helt orörlig och det är enormt påfrestande eftersom jag i vanliga fall är en väldigt rörlig person som är ute och går och tränar mycket. Men kan man inte röra sig så kan man inte och så är det bara. Eftersom jag är överrörlig i leder och ben så är det som ganska självklart att det blir illa när jag är gravid. 

Illamåendet har blivit värre och jag har med mig kräkpåse hela tiden. Inte för att jag kräks sådär jättemycket men för att jag mår så illa att jag ser svart för det mesta. Det enda jag i princip klarar av att äta under första halvan av dagen är frukt och det vänder sig i magen hela tiden. Tacka vet jag mina zofran. Även där har jag börjat med munsönderfallande tabletter igen efter att ha kunnat äta sånna som man sväljer i några veckors tid. Jag har börjat vakna i kräkattacker tidigt på mornarna igen. Det har nog mycket att göra med att bebis börjar bli så stor nu också. Men den där ständiga rädslan som illamåendet kommer med det är verkligen inte roligt och jag längtar så mycket tills detta är över nu. 

Kramperna i händero och fötter och den ständiga huvudvärken kommer jag inte heller sakna. Och denna ständiga psykiska känsla av att jag håller på att drunkna och inte får någon luft. Denna tomhet som fyller mig mer och mer för varje dag. Den vill jag aldrig mer veta av. 

Men jag är stark och jag har klarat av 31veckor hittills. Så de sju/åtta sista veckorna  bara måste jag ju klara av. Man får inte mer än vad man klarar av, det är jag helt övertygad om. Men som jag längtar nu när jag kan se slutet igen. Älskade lilla bebis jag vill bara få rå om dig och hålla om dig, utanför magen!





Magen i vecka 31.

fredag 20 februari 2015

136. kramp i händer och fötter?

De senaste dagarna har jag fått kramp liknande anfall i händer och fötter. Det känns som om det skulle kunna vara ett senadrag men det gör riktigt ont och det händer titt som tätt. När jag tex borstar tänderna eller skriver med en penna eller håller i en gaffel så låser sig fingrarna och blir orörliga tills krampen går över. Haha det blir så komiskt på något sätt och jag inte vet om jag ska skratta för att det ser så lustigt ut eller gråta för att det gör så jävla ont.

Per tror att det kan vara att jag svällt lite och att någon nerv kommit i kläm eller att det helt enkelt är senadrag. Vad det än är så är det riktigt obehagligt och gör ont. Sen tappar jag saker och går som en större tok än vad jag redan gjorde till och från. Jag hoppas att det går över snart för jag känner inte för att dra på mig något mer gravidsymptom permanent. Tänkte ringa barnmorskan på måndag för säkerhets skull och kolla vad hon har att säga om detta.




söndag 15 februari 2015

135. Vecka 30.

I fredags gick vi in i vecka 30, fattar ni. Vecka 30!! The big 3.0. Det känns helt fantastiskt och skrämmande på samma gång. Snart får vi träffa våran älskade lilla bebis och snusa på honom och bli en familj på fyra. Men det innebär också att förlossningen närmar sig med vad som känns som stormsteg. Herregud vad jag längtar tills allt är över. Värken kommer sakta försvinna ur min kropp, och illamåendet kommer förhoppningsvis precis som förra gången att vara borta så fort lilla bebis är ute. Jag kommer att kunna sova igen och faktiskt sova. De stunder jag nu kommer att få sova för barnen det vill säga, hehe. 

Nu är bebisen iallafall ca 41 cm lång och väger ungefär 1,4kilo. Från och med nu så kommer han att öka med ungefär 200gram i veckan. Edith föddes ju stor och Per var stor då han föddes så jag tror nog att det blir en stor en rackare även denna gången. Fast nu kommer han ju två veckor tidigt och då kommer han ju inte hinna lägga på sig lika mycket kanske. 

Bebisen sover och är lugn i stort sett hela dagarna men lever rulle om kvällar och nätter, precis som storasyster gjorde. Sparkarna har börjat att synas utifrån och ibland kan man se en hand eller en fot eller ett knä som trycker utåt. Han ligger fortfarande med rumpan neråt och trycker och gör det besvärligt med ilningar mellan benen men då han växt på sig lite så kan jag nu känna han lite oftare åtminstone och det är ju positivt. Jag tror att han känner igen både min, Pers och Ediths röst vid det här laget. Och han rör sig som allra mest då han hör Edith, vare sig hon skrattar eller gråter eller bara pratar med magen. 


Jag börjar känna mig som en badboll och allting börjar bli tungt. Jag har fortfarande bara gått upp nio kilo vilket är väldigt skönt eftersom jag gick upp så mycket mer förra gången. Det betyder ju att jag lyckats gå upp det jag gick ner under de första 20veckorna och det är bra. Ansiktet har också blivit lite rundare men det försvinner förhoppningsvis så snart bebis är ute:)

Det är numera väldigt tungt att andas och jag blir andfådd för ingenting. Resten av mina symptom behöver jag ju inte skriva ner eftersom jag nämner dem hela tiden ändå. 

Den sista tiden har jag börjat få mer tankar på hur framtiden kommer att bli. Hur kommer Edith ta det här. Kommer hon att trivas som storasyster och så vidare. Kommer våran familj att bli väldigt annorlunda eller ungefär likadan. Vem är du där inne och hur kommer du att vara då du kommer ut. Och tusen andra tankar på det som snurrar  runt och får mig att fundera på framtiden. Det är väl inte så konstigt att tankarna börjar komma nu då det börjar närma sig så pass. Åtta veckor kvar nu bara. Det är banne mig ingenting ju! 


Inte de mest smickrande bilderna men magen är ju fin:) Bristningarna syns så himla väl nu när de blivit uttöjda igen. De är inte nya bristningar utan de som dök upp sisådär en vecka innan Edith kom till världen förra grav. Jag som trodde att jag klarat mig men icke. Jag ser liksom helt randig ut. Men vad gör väl det om hundra år säg.

134. Akuten.

I torsdags gick jag på vattengympan som vanligt men jag kände redan under förmiddagen att jag var osäker på om jag skulle gå eller inte då jag var väldigt slut på. Redan i början av passet kommer sammandragningarna och under tiden som går blir det bara värre och värre och fogarna verkligen brände i höften och bak i nedre ryggen. Till slut var jag tvungen att avbryta passet då jag hade så ont att jag kände att jag var påväg att svimma av smärta snart. Jag tog mig upp ur poolen och gick ut igenom dörren. Tårarna rann hej vilt och jag hade så ont att jag inte visste vad jag skulle göra av mig själv. En av badvakterna hjälpte mig upp till skåpet och Per som som tur var redan satt ute i bilen och väntade på mig fick komma upp och hjälpa mig. Vi åker direkt till akuten, jag i min bikini alldeles blöt och full i klor. På akuten så kom två barnmorskor och hämtade mig med detsamma och rullade upp mig på förlossningen. De undersökte mig och satte på mig en ctgkurva. Bebisen mådde bra, tack gode gud för det! Jag hade sammandragningar men inte så pass att det var på gång. 

Men det som gjorde att jag hade så ont var foglossningar i bäckenet. Det är helt sjukt  att foglossningar kan göra så ont. Jag har på riktigt aldrig upplevt något liknande. Jag har ju redan groteska foglossningar och går med kryckor och fobälte och tensapparat dag ut och dag in men detta det var liksom smärta på den nivån att jag trodde att jag höll på att gå sönder, slitas itu mellan två bilar eller något liknande. Det ska verkligen bli skönt att det bara är åtta veckor kvar tills vi får träffa denna lilla krabat nu för min kropp lägger av allt oftare och jag vet inte hur länge till jag kommer att klara av detta, rent fysiskt men också psykiskt. Jag har ju redan en instabil personlighet med känslomässiga berg och dalbanor som går upp och ner. Men att vara gravid och åka denna bergochdalbana av känslor är som att åka upp till månen och tillbaka hundra gånger om dagen. Håhåjaja vad man går igenom för att få äran att träffa dessa små liven:) 

   

onsdag 11 februari 2015

133.

Hallå där, hur kommer det sig att det hinner gå så lång tid emellan gångerna här inne. Jag tänker att jag ska gå in och skriva om det här än det där men så finns tiden och energin inte till. Och speciellt inte under de senaste dagarna. 

Edith har åkt på luftvägsinflammation igen stackarn. Hon hostar och kräks tills hon nästan kvävs. Vi har börjat ge henne mediciner så att hon ska kräkas upp slemmet men det sitter verkligen fast i lillans hals. Först tänkte vi att det kunde vara biverkningar efter vaccinet hon tog i torsdags men så var det icke. Inte helt åtminstone. Hon tog mässling, påssjukan och röda hund vaccinet uppe på barnmottagningen. Eftersom hon är allergisk emot ägg var hon tvungen att vänta ett halvår med att ta sprutan då den är baserad på äggvita men nu är det äntligen gjort och hon var så duktig då hon tog den också. Stora tjejen grät men la fram armen och lät dem ta sprutan och efteråt så klev hon ner ur stolen och sa hejdå och vinkade till sköterskorna och gick ut. 


Iallafall så har vi varit vakna tillsammans nu två nätter i rad så jag hoppas verkligen att inatt blir en natt med lite mer sömn, främst för Ediths skull. Jag är ju ändå vaken mer eller mindre hela nätterna men hon är alldeles för liten för att vara vaken hela natten sådär. Men nån gång ska det väl vända säg. Jag hoppas verkligen att det kommer vara lite mer stabilt för henne i morgon!