lördag 24 januari 2015

132.

Alltså dessa gravidhormoner kan verkligen virvla runt bland. Jag går ju som bekant med kryckor en hel del numera. Inte hela tiden men då jag har ont. Och igår när vi var och handlade var det en av de stunderna då jag hade mer ont och därav hade med mig mina kryckor. På affären var det en liten pojke med sin mamma. Han stirrade på mig hela tiden och jag började känna mig riktigt obekväm. Han tittade på sin mamma och sa

- Varför går hon så konstigt mamma? 
- Tyst och sluta titta. Svarar då mamman. 

Just då tänkte jag inte mycket mer på det mer än att det var ett konstigt svar av mamman. Jag hade ont, förklara det för honom liksom. En bit in på affären måste jag sätta mig ner på en stol då värken och sammandragningarna blir för mycket. Pojken och mamman kommer då och går förbi igen och pojken sa då rätt ut

- Mamma kolla nu sitter hon ner och hon gråter. 
- Men sluta titta sa jag ju. Kolla på något annat. 

Okej det är väl egentligen inte någon big deal och barn kan ju säga saker lite hur som helst och de är ju nyfikna och vill lära sig om allt och det är ju bra men när man är gravid och känslig och redan känner sig som ett ufo blir det inte precis bättre av att någon stirrar på dig som att du är en apa på ett zoo. 


Idag på östra hände det igen. 
Då hade jag inte kryckorna med mig så jag gick sådär som en anka eller pingvin eller vad det nu är man går som då man har en höft som känns som att den fastnat i en köttkvarn. Sen att jag går lika fort som en 95åring gör väl inte så att min gång ser mer graciös ut precis. Men ändå. 
Då kommer det en pappa med tre barn in på affären. Barnen tittar på mig hela tiden och den minsta flickan går in i en hylla för att hon tittar på mig istället för framåt. De vänder sig om efter mig och drar i pappan och så säger den ena högt

- Men pappa titta vad konstigt hon går, varför ser hon så rolig ut? 
Pappan drar sedan iväg barnen och jag hör inte vad han svarar. 

Men här kommer vi till det kanske lustigaste i hela situationen. Jag börjar gråta. Eller okej jag håller mig hela långa vägen ut i bilen innan jag brister ut i fulgråt. Visst, barnen menade inget illa med detta och inte heller föräldrarna och det är som jag skrev tidigare ingen speciellt big deal. Men då man är såhär känslig som jag är nu och har ont och mår illa hela tiden då ligger känslorna som utanpå kroppen. Och när människor då stirrar på mig som om jag vore en cirkusattraktion så blir jag ju såklart ledsen. Jag kan inte låta bli. Jag tycker att det är tillräckligt jobbigt att vara gravid ändå. kommentaren "varför ser hon så rolig" ut fick mig att vilja skrika rätt, ja för att jag bär på ett jäkla underverk som växer i min kropp och det förstör mig innifrån och ut. Samtidigt som jag grät ögonen ur mig skrattade jag då jag kände mig helt galen som grät över detta. Jag vet inte, kanske har denna graviditet nu drivit mig ur mitt sinnesfulla bruk. För jag kan tala om att jag betedde mig helt galet i bilresan hem från affären.   

 Det växande lilla underverket som får barnen att gå in i hyllor på affären.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar