torsdag 8 januari 2015

123. ...

Hallå ifrån vraket. Igår var jag ju upp på spec och tog blodprover och kollade läget. Och varenda gång jag kommer upp dit eller ringer dit så slås jag av hur otroligt trevliga alla där uppe är. Jag känner mig alltid så välkommen och väl omhändertagen både på spec och bb/förlossningen. Jag har sagt det flera gånger förut och jag säger det igen, jag känner ett sådant enormt förtroende för dem där uppe på våning fyra och jag tycker verkligen att all personal är guld värda! Barnmorskan tycker att det var så tråkigt att se att det blivit så dåligt igen så snabbt för mig och hon om någon vet ju hur mycket jag kämpat. Hon förstod ifall det känns som att jag inte orkar mer när allt är som det är men påminde mig om att jag klarat det en gång förut och att jag klarat av över halva graviditeten redan. Hon sa till mig att ta en dag i taget och fortsätta kämpa även fast det är tufft.

Men saken är den att jag orkar inte en dag till. Jag vill bara få ut bebis nu nu nu. Men det går ju inte såklart så det är bara att fortsätta och kämpa på och ta mig framåt i detta vrak till kropp.

Iallafall så har jag fortfarande hög puls och är i botten med järnreserverna. Jag har vätskebrist och näringsbrist och det är bara så jäkla jobbigt. Jag kämpar ju på som en idiot med att äta och dricka. Jag har alarm som ringer med jämna mellanrum för att jag ska äta tillräckligt  mycket och dricka tillräckligt mycket. Det känns som att jag äter och dricker hela tiden och ändå så blir det inte bra. Jag förstår inte vad jag gör för fel. Det är så frustrerande och jag vet ju om att jag blir mer illamående då det inte går bra med mat och dryck. Men saken är ju den att jag verkligen kämpar. Nu vet jag ju att jag antagligen kommer att må väldigt dåligt och kräkas hela vägen och det gjorde jag ju förra gången med så det är ju inte direkt någon överraskning men att det faktiskt kunde vara värre än  förra gången det var en överraskning. Allt med den här graviditeten har varit så mycket värre.


Foglossningarna t.ex. är helt sinnessjuka och jag går som att någon stelopererat mig när jag är ute och rör på mig. Jag ser på riktigt ut som en vandrande pingvin som går runt på gatorna i övik. På kvällarna har jag så ont att jag många gånger behöver hjälp av Per att resa mig och sätta mig ner och lägga mig ner. Jag kan gå om jag får stödja mig emot något och Per får klä av mig. Det liksom värker konstant hela tiden i ryggen, höften och ner i knäna. Men mest av allt så gör det så jävla ont i symfysen och svanskotan. Det verkligen ilar mellan benen hela jävla tiden och ofta finns det inget annat att göra än att bara gråta. Tens-apparaten funkar ju bra på ryggen och ner emot höften men sen tar det stopp. Åhh jag är så trött på detta eviga tjat om hur jobbigt allt är. Men om jag inte skriver om det här så sprängs jag. Jag måste få ut det på något sätt!

Tack gode gud för att jag har en sådan fantastisk man som hjälper mig konstant. Jag hade aldrig klarat av detta på egen hand. Per är verkligen en pärla som bokstavligt talat är min högra hand och som gör allt för mig. Han hjälper mig verkligen med allt, både fysiskt och psykiskt. Jag älskar den här mannen så otroligt mycket att det inte finns ord för det. Jag önskar att jag kunde vara där lika mycket för honom som han är där för mig. I mina ögon är han världens bästa pappa och man.

Nej nu ska jag stänga ner datorn och gå och försöka få lite sömn för en gång skull!

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar