tisdag 6 januari 2015

121. Nattliga tankar och uppdatering.

Jag tänkte att jag ska lämna en snabb uppdatering om hur jag mår innan jag går och lägger mig. 

Läget just nu är allt annat än bra, jag är verkligen nere på botten igen. Jag kan knappt äta eller dricka och blir svimfärdig av att sätta mig upp, röra mig, av att bara vara helt enkelt. Det kan nog ha mycket att göra med att mina järnreserver inte ens existerar längre men det har garanterat mycket att göra med mat och dryck också. De senaste veckorna har jag kommit mer och mer ur balans med rutinerna och som läkaren sa så tar det en sekund att rasera måendet och väldigt långt tid att bygga upp det. Men jag kämpar på här hemma och försöker att göra lite grann ändå. Idag gjorde vi några korta ärenden och så länge vi går sakta och jag har spypåsen i handen så går det. Jag är bara så fullkomligt less på allt som har att göra med att vara gravid, denna plåga alltså! 

Medicinen emot urinvägsinfektion har jag jag försökt hulka i mig i några dagar nu men då jag bara kväljs och kräks så har vi nu bestämt oss för att det inte går. Jag får försöka äta citron och tranbär istället. Barnmorskan skulle skicka in en remiss om järninfusion eftersom att jag inte klarar av att ta järntabletterna heller så jag hoppas på att få den snart så att jag kanske slipper denna konstanta huvudvärk någon gång. Och rent psykiskt sedan. Jag känner mig helt nedbruten av allt. Det känns som om min kropp rent fysiskt håller på att lägga av och dö och mitt psyke mår inte alls så bra längre. Jag känner mig nedstämd och avtrubbad men mest av allt totalt jävla utmattad. Men nästa vecka har jag tid både hos mödravårdspsykologen och hos min psykoterapeut och så har jag fått en tid inbokad med psykläkaren om en månad tror jag det var så allt kommer säkert kännas bättre med tiden. 

Jag försöker påminna mig själv om att jag visste om att det skulle bli jobbigt innan och att vi valt att gå igenom detta en gång till helt frivilligt. Det är bara så skönt att få skriva av mig om allt här så att jag får ur mig allt på något sätt och inte behöver hålla allt detta inom mig. Det är väl inte direkt det roligaste för andra att läsa om men för mig är det viktigt för att kunna hantera den livssituation jag nu befinner mig i. Känner mig bara så jävla ensam mitt i allt också och som om ingen förstår hur jobbigt jag på riktigt har det förutom sjukvården. Men det är väl kanske svårt att förstå om man inte varit där. Jag får vara med om något helt otroligt som alla kvinnor inte får chansen att uppleva, att bära på ett barn. Det är ju det största jag gjort i livet men det är också det absolut svåraste, jobbigaste mest skrämmande och påfrestande jag någonsin gjort. Och jag kan inte låta bli att känna mig berövad på min graviditet då man hör hur "fantastiskt" det ska vara från alla håll och kanter. Jag vill också få uppleva en sådan graviditet. Känna hur jag glänser och strålar. Njuta av månaderna med ett litet liv inom mig. Men jag längtar bara tills allt är över. Och det känns så förbjudet att känna så. Som om hela världen dömer mig för det. Och jag känner mig så skyldig som tycker att det är så jobbigt fast å andra sidan, vem skulle inte tycka att det var jobbigt att må illa och kräkas dygnet runt med en konstant värk i kroppen som gör att du knappt kan gå. Det är nog inte många som skulle tycka att det vore så kul..

Nej nu var detta ett sånt där långt monster inlägg igen men så blir det när man har mycket inom sig. Nu måste jag verkligen stänga ner här och försöka att sova en stund innan Edith vaknar. Godnatt.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar