fredag 2 januari 2015

120. Nyårsnatten.

Och nu vidare till ett inlägg om mina egna krämpor och besvär. Jag har ju som sagt haft problem med sammandragningar i någon vecka nu. Som pricken över iet på alla mina andra gravidkrämpor. Illamåendet har dessutom blivit värre igen då jag börjat kräkas mera och foglossningarna har börjat göra mer ont,s säkerligen iom att jag börjat bli mer "gravid". Är ju ändå i vecka 24 nu.
Iallfall så har det varit några tuffa dagar innan jul och runt jul då jag borde ha stressat ner men istället har stressat upp. Dum som jag är så lär jag mig aldrig att lyssna på kroppen utan försöker och kämpar på ändå. Och till slut så säger kroppen ifrån. Det hände för mig på nyårsafton.

Vi bestämde oss i sista minut för att vara med på den planerade nyårsmiddagen trots att Edith varit så dålig. Men då det inte smittade och hon inte hade kräkts sedan kvällen innan så gav vi det ett försök. Middagen med Edith gick över förväntningarna och det var verkligen en jättetrevlig middag med fina vänner och massor av skratt. Men efter huvudrätten börjar jag känna av ett starkare illamående och får gå och lägga mig på soffan, tyvärr blir det inte bättre utan bara sämre och zofran hjälper ingenting. Magen har börjat värka och gör nu riktigt jävla ont. Till slut vet jag inte vars jag ska he mig då det gör så ont i magen att jag bara vill skrika rakt ut. Jag börjar skaka och som krampa i hela kroppen och Per och Anna hjälper mig till en lugnare plats. Det lugnar ner sig lite men jag har fortfarande väldigt ont så vi bestämmer oss för att åka hemåt. På väg ut i bilen känns det som om jag ska svimma och falla i marken och Per får halvt bära ut mig och så börjas det. Jag kräks som om jag aldrig gjort något annat. Vi kommer inte ens till bilen, Per ropar på Anna som kommer med vatten och så får de båda hjälpa mig ut i bilen. 
Väl i bilen krampar magen och jag skakar så mycket att jag tappar kontrollen. Jag spyr och gråter och bilresan hem var en väldigt lång sådan. Per hjälper mig upp i sängen och på med pyjamasen. Och allt detta samtidigt som hela min mage krampar och värker. Han tycker att jag ska ringa in men jag vill avvakta eftersom jag kräks så mycket i vanliga fall och har problem med just foglossningar, det kan ju vara något sådant bara. Men vid ett tiden någon gång står jag inte ut längre och ringer 1177 som säger till mig att ringa förlossningen på en gång. Dom säger till mig att komma in på en gång och då Per och Edith sover för första gången på typ en vecka så ringer jag till Anna som kommer och hämtar mig på en gång. 

Väl på sjukhuset så har jag så jävla ont och spyr så mycket att det nästan känns som en utomkroppslig upplevelse. Jag håller på att svimma igen och Anna hämtar en rullstol. Uppe på förlossningen får jag komma in på ett rum på en gång där läkaren undersöker mig. Han klämmer och känner på magen, ställer tusen frågor, kollar med ultraljud både utanpå magen och vaginalt. Han känner också på livmoderstappen som är mjuk men som tack och lov inte börjat luckra upp eller något. Den kan mjukna upp av foglossningar också förklarade han. Han känner efter och klämmer på rygg, höft och symfysen och konstaterar att jag lider av foglossningar, NÄHÄ tänker jag då. Gör något åt smärtan iställlet, jag dör liksom. Iallafall så kan han konstatera att bebisen mår bra och att det bara är jag som inte mår så bra.  Och det var det bästa jag någonsin hört. Jag var så orolig över att något skulle vara  någotfel med lilla grabben där inne. Jag fortsätter dock att kräkas och krampa men har nu fått dropp och nån typ av starkare alvedon och så har jag fått ett nytt rum då jag får stanna för övervakning och för att de ska ta mer tester under morgonen. Anna åker hem och jag fortsätter natten som i en dimma av kräkningar och kramper. Jag måste ha kräkts var tjugonde minut från tolvslaget fram till tre eftermiddagen efter. 

Morgonen därpå så tar de iallafall blodprover, blodtryck, urinprov och lite andra prover och svaren kommer tillbaka ganska så snabbt. Jag har näringsbrist och vätskebrist. Jag har urinvägsinfektion. Jag har slut på järnreserver och blodvärdet är lågt. Jag har dessutom förhöjd puls vilket barnmorskan förde kontroll på under jämna mellanrum resten av dagen. Och detta är då utöver extremt gravidillamående, foglossningar och sammandragningar. När ska det ta slut liksom. Jag tycker verkligen inte att det är roligt att vara gravid, jag tycker att det är en jävla plåga i ärlighetens namn. Men det kanske inte är så konstigt att jag tycker så heller tänker jag. 

Morgonen blir till förmiddag och jag kräks och somnar av och an. Jag märker knappt att Per och Edith kommit dit eller att barnmorskan byter dropp och kollar puls. Vid detta laget är jag så sjukt utmattad att jag inte klara av att vara vaken mer än när jag vaknar av att jag kräks. Kramperna slutade någon gång under förmiddagen och magen kändes nu mer som ett stort ömt blåmärke och det gör ont av att bara stryka med handen på magen. Under eftermiddagen kommer läkaren in så får jag följa med för att göra en ny omgång med ultraljud och undersökningar. Hon kollade så att bebis, livmoder, moderkaka och livmoderstappen såg bra ut. Hon tittade också fostervattnet och mina njurar. Efter det hade vi en lång diskussion om stress och mat/dryckvanor och att jag måste börja äta och dricka mer då jag både äter och dricker för lite. Sammandragningarna har inte varit farliga nu men om jag inte stressar ner så kan det sluta mycket värre. Och så fick jag en tid till specmödra för att kolla  den förhöjda pulsen och  för att ta blodprover till veckan. Efter att ha pratat med läkaren går jag tillbaka på rummet får ett nytt dropp, kräks för sista gången den dagen och somnar sedan in i några timmar. På kvällen får jag åka hem men ska komma in med detsamma ifall jag får såhär ont igen eller ifall jag behöver vätskas upp. När vi väl var hemma igen gick jag raka vägen till sängen och slocknade med detsamma. 

Idag har jag också legat helt utslagen hela dagen. Min kropp värker exakt överallt och jag har varit så trött att jag bokstavligt talat inte orkat resa mig upp på egen hand. Jag har känt mig som ett enda stort förlamat blåmärke hela jag. Men det känns som en helt naturlig reaktion efter alla kramper, darrningar och kräkningar som gårdagen hade att bjuda på. Nej nu måste jag verkligen gå och sova för natten. Trots att jag sovit och vilat stora delar av dagen. Jag hoppas verkligen att jag mår lite bättre tills i morgon så att jag orkar hjälpa till lite mer här hemma.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar