lördag 24 januari 2015

132.

Alltså dessa gravidhormoner kan verkligen virvla runt bland. Jag går ju som bekant med kryckor en hel del numera. Inte hela tiden men då jag har ont. Och igår när vi var och handlade var det en av de stunderna då jag hade mer ont och därav hade med mig mina kryckor. På affären var det en liten pojke med sin mamma. Han stirrade på mig hela tiden och jag började känna mig riktigt obekväm. Han tittade på sin mamma och sa

- Varför går hon så konstigt mamma? 
- Tyst och sluta titta. Svarar då mamman. 

Just då tänkte jag inte mycket mer på det mer än att det var ett konstigt svar av mamman. Jag hade ont, förklara det för honom liksom. En bit in på affären måste jag sätta mig ner på en stol då värken och sammandragningarna blir för mycket. Pojken och mamman kommer då och går förbi igen och pojken sa då rätt ut

- Mamma kolla nu sitter hon ner och hon gråter. 
- Men sluta titta sa jag ju. Kolla på något annat. 

Okej det är väl egentligen inte någon big deal och barn kan ju säga saker lite hur som helst och de är ju nyfikna och vill lära sig om allt och det är ju bra men när man är gravid och känslig och redan känner sig som ett ufo blir det inte precis bättre av att någon stirrar på dig som att du är en apa på ett zoo. 


Idag på östra hände det igen. 
Då hade jag inte kryckorna med mig så jag gick sådär som en anka eller pingvin eller vad det nu är man går som då man har en höft som känns som att den fastnat i en köttkvarn. Sen att jag går lika fort som en 95åring gör väl inte så att min gång ser mer graciös ut precis. Men ändå. 
Då kommer det en pappa med tre barn in på affären. Barnen tittar på mig hela tiden och den minsta flickan går in i en hylla för att hon tittar på mig istället för framåt. De vänder sig om efter mig och drar i pappan och så säger den ena högt

- Men pappa titta vad konstigt hon går, varför ser hon så rolig ut? 
Pappan drar sedan iväg barnen och jag hör inte vad han svarar. 

Men här kommer vi till det kanske lustigaste i hela situationen. Jag börjar gråta. Eller okej jag håller mig hela långa vägen ut i bilen innan jag brister ut i fulgråt. Visst, barnen menade inget illa med detta och inte heller föräldrarna och det är som jag skrev tidigare ingen speciellt big deal. Men då man är såhär känslig som jag är nu och har ont och mår illa hela tiden då ligger känslorna som utanpå kroppen. Och när människor då stirrar på mig som om jag vore en cirkusattraktion så blir jag ju såklart ledsen. Jag kan inte låta bli. Jag tycker att det är tillräckligt jobbigt att vara gravid ändå. kommentaren "varför ser hon så rolig" ut fick mig att vilja skrika rätt, ja för att jag bär på ett jäkla underverk som växer i min kropp och det förstör mig innifrån och ut. Samtidigt som jag grät ögonen ur mig skrattade jag då jag kände mig helt galen som grät över detta. Jag vet inte, kanske har denna graviditet nu drivit mig ur mitt sinnesfulla bruk. För jag kan tala om att jag betedde mig helt galet i bilresan hem från affären.   

 Det växande lilla underverket som får barnen att gå in i hyllor på affären.

131. Breathe.

I onsdags var jag till mödravårdspsykologen igen för att prata om förlossningen. Och jag måste säga att de här samtalen verkligen hjälper! Denna gången jobbade vi med andningsövningar som ska få mig att slappna av och få kontroll över min kropp. Jag har ju sysslat mycket med sånt förut i och med att jag mediterat. Jag har även använt mig mycket av andningsövningar då jag haft mina panikångestattacker. Men man kommer ur det så lätt då man inte använder det lika ofta längre. Iallafall så fick jag lära mig en övning som det är tänkt att jag ska använda mig utav under förlossningen. Framförallt då när de ska ta sprutan på mig eftersom det är den jag är mest rädd för. Jag ska verkligen ge detta ett ärligt försök och träna träna träna. Jag har ungefär 12veckor på mig att bli av med mina rädslor. Eller lite rädd är det ju inget fel med att vara det tror jag helt ärligt att de allra flesta kvinnor är inför en förlossning. Det är ju inte precis en dans på rosor. Men så rädd att det känns som att jag ska dö, att jag får panik och glömmer bort att andas när jag bara hör ordet förlossning det är inte en normal rädsla. Och den ska jag försöka att bota lite. Så att jag förhoppningsvis när den stora dagen är kommen kan njuta lite av det faktum att jag kommer att få träffa våran son och inte tro att jag ska dö. För risken att jag kommer att dö under så kontrollerade former som ett planerat kejsarsnitt den är ju trots allt väldigt liten om ens där. Så nu gäller det att andas in och känna hur kroppen fylls med kontroll. Andas in och andas ut, andas in och andas ut.

onsdag 21 januari 2015

130.

Igår blev Edith tvärsjuk vid femsnåret och somnade i soffan med 40graders feber som kom som från ingenstans. Vi la över henne i våran säng och hon sov till halvtio i morse. Med undantag för att hon vaknade till och från för att hon ville se så att vi var där eller dricka lite vatten och sånt. Hela kvällen och natten har hon pratat i sömnen, och inte lite heller. Hon brukar prata i sömnen ofta men inte på denna nivå. Hon låg och pratade om badhuset och rutshkanorna. Hon pratade om sina dagisfröknar och delikatessmackor och så pratade hon om mamma och pappa.  Det var full fart! När hon vaknade i morse hade febern gått ner och hon var lite piggare. Hon har ju fortfarande varit hängig men ändå så har tösabiten lekt litegrann och ätit lite idag. Skönt att lilla hjärtat blev bättre så snabbt!

måndag 19 januari 2015

129. Vecka 26

I fredags gick vi in i vecka 26 och snart har även halva den veckan gått. Nu är det inte länge kvar tills vi är i vecka 30 som är mitt nästa delmål. Tiden har gått så olidligt sakta men  ändå så har den flugit fram. 

Det är ju egentligen helt otroligt vad människokroppen klarar av. Jag har fått höra av både sjukvårdspersonal och andra att vissa kroppar inte är gjorda för att klara av en graviditet så bra och att jag är en av dem och jag kan ju inte annat än hålla med då jag drar på mig alla möjliga krämpor och besvär. Men ändå så går det ju, om än det är väldigt tungt och min kropp garanterat kommer vara helt utmärglad i april. Med tanke på att jag knappt kan röra mig vilket resulterar i att jag är helt otränad numera. Men foglossningarna är ju så intensiva att det bara inte går. Jag saknar promenader och träningspassen hemma. Jag saknar att röra på mig något otroligt. Jag är så glad över att jag har vattengympan på torsdagar eftersom den än sålänge går bra, det är några övningar jag fått sluta med men de flesta orkar jag fortfarande göra. Men när bebisen kommit ut och kroppen läkt då ska jag äntligen få börja röra på mig igen. Och som jag längtar efter det! 



Iallafall så är bebisen nu ca 35cm lång och väger mellan 800 och 900gram. Bebisens lungor utvecklas nu mycket och  de tränar på att dra in och ut fostervatten precis som när man andas. Han kan nu öppna och stänga sina ögon och de är helt färdigutbildade. Även ytteröronen är helt färdiga. Bebisen reagerar nu på beröring. Huden har också hunnit bli lite tjockare och är inte längre lika genomskinlig.  Skelettet hårdnar alltmer och bebisen har nu chans att överleva utanför magen ifall det skulle bli så. 






Jag tycker att magen har växt jättemycket bara under den senaste veckan och jag börjar känna mig riktigt stor nu. Allt som allt har jag nu gått upp nio kilo vilket är riktigt bra gjort med tanke på att jag gick ner sex kilo under de första femton veckorna. Mat och dryck klockan ger resultat på åtminstone vikten! Med Edith gick jag upp 27kilo men tappade fjorton av dem samma dag som hon kom ut och de andra 13kilona tappade jag under de kommande två tre veckorna. Det ska bli spännande att se hur mycket jag går upp denna gången. Och ifall jag kommer samla på mig lika mycket vätska. Jag har varit grymt duktig på att använda stödstrumpor och har haft dem på mig varendaste dag sedan jag fick veta att jag var gravid. Jag får inte på mig vigselringen längre men jag har inte svällt så pass mycket att det syns med blotta ögat.  



Magen i vecka 26.

128. Edith

Edith har blivit så himla stor. Vi behöver liksom inte ens klä på henne längre. Jag sitter dock bredvid och vill lägga mig i hela tiden då hon ska klä på sig eftersom det tar sån tid. Men hon kan själv säger hon bara och det kan hon ju faktiskt också. hon tar på sig både tröja, sockar och byxor själv och det är helt otroligt att se varje gång. hur kan hon ha blivit såhär stor?! Hon pratar i meningar hela tiden nu som ett riktigt barn och gör sig förstådd inte bara hos oss. Även på förskolan gör hon sig förstådd numera av både de äldre barnen och av lärarna. Ofta när vi kommer dit springer hon runt och leker och pratar med de äldre barnen och i veckan hade hon och två tjejer till klätt ut sig och sprang runt och lekte och pratade och skrattade. Jag blir så stolt över våran lilla tjej då jag ser hur mycket hon lärt sig och hur otroligt smart hon är. Är det inte helt fantastiskt att få vara förälder och följa sitt barn utveckling så säg! 

Edith är en glad tjej som alltid har lätt till skratt, hon vet vad hon vill och vad hon inte vill. Och hon är inte sen på att säga ifrån när något inte går som hon vill. Hon kan bli riktigt hysterisk och få riktiga anfall över småsaker som att jag råkar ta på henne sockarna när hon ville göra det själv. Hon tycker om att äta även om det går sakta och hon är mycket kräsen i maten. Hon älskar fisk, broccoli och oliver till middag över allt annat. Hon äter helst torkade aprikoser eller popcorn som gottis och hon dricker helst vatten. 

Edith älskar att läsa saga, lägga pussel, måla och dansa. Hon leker helst att man jagar varandra och gömmer sig och skrattar helt vilt och underbart när vi leker. Hon har en enorm fantasi den här lilla tjejen och kan stå vid sitt lilla kök och laga mat och diska och prata för sig själv i timmar. Hon vill i princip alltid välja sina egna kläder och väljer allt från sockar till kofta med omsorg. Hon lägger upp det framför sig och tittar och byter ut innan hon till slut klär på sig. Edith älskar att kramas och mysa och tycker att pappa är bäst. Pappa bäst, pappa bäst. Men sen säger hon också edith älskar pappa och mamma och det är ju det bästa jag hört i hela mitt liv. Att hon älskar mig och Per. Tänka sig vad fint. Sen går hon ju runt och säger att mamma pappa älskar Edith hela tiden med, en tjej med koll på känslorna helt enkelt. Att fått vara med och se denna lilla personlighet växa fram är något av de mäktigaste i livet och det gör mig så otroligt nyfiken på våran lilla pojke där inne i magen. Vad kommer han vara för person och hur kommer hans personlighet att vara. Kommer han att vara lik sin storasyster Edith eller helt annorlunda. Gud vad vi längtar efter att få lära känna dig lilla bebis. 


 Pinglan som inte riktigt vill fastna på bild längre. Därav mindre bilder på henne på bloggen. Ibland får man ta kort och ibland säger hon stopp. Och när man väl frågar och får ta ett kort så står hon aldrig stil. Hehe det är inte lätt!
 

söndag 18 januari 2015

127. Ultraljud.

Igår blev det till att åka in till förlossningen igen. Känns som att jag är uppe på våning fyra hela tiden men behöver man åka in så ska man ju åka in. Och alla där uppe är ju så trevliga och tillmötesgående. 
Iallafall så kände jag inga fosterrörelser igår och tänkte att det kanske var för att jag har så ont i fogarna att smärtan var starkare än vad sparkarna var. Jag valde att inte tänka så mycket mer på det under dagen utan försökte att tänka på annat. Vi tog en promenad till Ica i stan vilket gjorde värken ännu värre. Det var definitivt för långt att gå. Iallafall så fick jag ju mer ont av det. Vid middagstid började jag bli mer orolig + att sammandragningarna gjorde lite mer ont än vanligt så jag gick och la mig på sängen och buffade på magen och drack en liter iskallt vatten men jag kände ingenting. Jag ringde in till förlossningen och de undrade när han brukar röra sig som mest och det brukar han ju göra på sena kvällen, natten så jag skulle avvakta lite till. Vid elva hade jag druckit ännu mera isvatten, lyst med en ficklampa på magen, spelat Bob Dylan på hög volym direkt för magen. Per tryckte och petade på magen och pratade med lillen där inne men ingenting. Så jag ringde in igen och de bad mig komma in för säkerhets skull. Så jag satte mig i bilen och åkte in. Lite läskigt att gå själv i korridorerna på kvällen sådär. 

Jag fick träffa en läkare på en gång då jag kom in. Jag lämnade urinprov och så kollade vi blodtryck och de rutingrejjerna. Efter det klämde även läkaren på magen och ingenting. Då blev det ultraljud för att kolla läget. Och där inne låg det en liten rackare och sparkade och boxade för fullt. Varför jag inte kände något hade nog till stor del att göra med att jag haft så ont att det blockat en del. En annan del till varför varken jag eller någon annan kände något var för att bebisen har bytt plats i magen så att säga. Han har hela tiden legat som mitt i magen på tvären och nu har han lagt sig längst ner i magen så nära han kan komma utgången med rumpan neråt. Det kan till stor del även ha påverkat min foglossning och förklara varför den blivit markant värre. Bebisen ligger direkt på bäckenet i princip och så fort han sparkar så sparkar han där jag har som mest ont. Det känns hela tiden som att jag har något mellan benen eller som att jag skulle behöva gå på toaletten även fast jag inte behöver det. Men min lilla ettkilos bebis ligger ju och trycker där nere så det är ju inte så konstigt. 

Iallafall så var det så otroligt skönt att se lillgrabben ha cirkus där inne. Och det är klart det blir svårare att känna sparkar utifrån då det sparkar längre ner. Det blir ju som sparkar längre in i kroppen då. Eftersom jag har haft sammandragningar så ville hon kolla med ett ultraljud på tappen också bara för att se så att allt såg bra ut. Vilket det gjorde, den var lite kortare än förra veckan men det var inget som oroade vare sig läkaren eller barnmorskan. När ultraljuden var klara så fick jag sitta med ett ctg på magen för att kolla läget. Bebisens hjärtslag var som ljuv musik för mina öron! Där mättes sammandragningarna också men de var inte så starka att det var någon fara. Så i slutändan är jag glad att jag åkte in trots att det kändes dumt att åka in i början. 

Jag fick veta att bebisen lagt sig superlångt ner och att det kan skapa den där tryckande känslan, jag fick också veta att det kan göra så att det blir svårare att känna sparkar och att det kan som bli lite bedövat av smärtan från foglossningarna. Sen så fick jag veta att sammandragningarna just nu kan vara obehagliga och lite smärtsamma men de har inte påverkat tappen eller liknande vilket var superskönt att äntligen få lite mer bekräftat!



torsdag 15 januari 2015

126. Kryckor.

Igår gick jag och blev med kryckor. Jag var in till sjukgymnasten eftersom jag har haft så mycket mer ont den sista tiden och hon ställde olika frågor, bad mig gå framför henne och lite annat och efter bara några minuter gick hon iväg och kom tillbaka med ett par kryckor. Hon sa att det skulle vara det bästa för mig nu. Just nu behöver jag inte använda dem hela tiden, det kommer bli mest på kvällar och ifall jag ska gå  en längre bit typ på affären eller något liknande. Sen så använder jag ju dem när jag är hemma och så men jag kommer inte att ta med mig dem på små kortare stunder för tillfället. Men herregud vilken skillnad det blir när jag har kryckorna! Jag kan gå utan att vilja gråta för varje steg. Jag kan ta mig till toaletten på kvällen utan att behöva vänta på Pers hjälp för att komma dit. Kryckorna kommer definitivt att underlätta en hel del för mig i vardagen, ge mig lite av min frihet tillbaka:)

Sen så har jag fått nya instruktioner om hur jag kan använda tensapparaten och jag tror att det kommer att komma till stor användning det med!

Nej nu börjar jag få lite bråttom, ska strax iväg på vattengympa så jag måste rusa.

125. Five years together .

Igår firade jag och älsklingen fem år som ett par. Tänk allt vi hunnit med under dessa år tillsammans. Vi har hunnit bo i fyra olika lägenheter, vi har hunnit förlova oss och gifta oss. Vi har skaffat katt och bil ihop. Och framförallt så har vi ju ett, snart två barn tillsammans och en hel framtid ihop framför oss. Barnmorskan sa igår till oss att fem år blir till 25år innan man vet ordet av. Och det ser vi framemot! Jag tycker fortfarande att det är helt fascinerande att jag får vara med om den här kärleken, att vi faktiskt hittat den här kärleken i varandra. Att få älska och att älskas så ärligt och innerligt. Nu låter allt så perfekt och det är det verkligen inte alla gånger. Jag och Per bråkar och tjafsar precis som alla andra. Vi kan skrika på varandra och ibland blir man bara så där irriterade på varandra. Men även fast vi har våra nedgångar så känner jag aldrig att jag skulle vilja vara utan honom. Det är för mig inte ett alternativ och jag vet att det inte är det för Per heller. I nöd och lust är det vi två. Jag tror personligen att det är motgångarna och dalarna som får oss att  växa tillsammans. Det får oss att uppskatta när vi har det bra och det får oss att inte ta varandra för givet. Och det är igenom motgångarna vi lärt känna varandra på djupet och det för oss har hjälpt oss att inse att vi skulle göra allt för varandra. Och tack och lov är de bra stunderna så mycket vanligare än de dåliga, så som det ska vara. Det jag ville komma fram till med allt detta är egentligen att jag älskar dig så mycket Per och ser framemot att få dela framtiden med dig och våran familj! Grattis till oss:)


söndag 11 januari 2015

124.

Hallå, även om helgen har inneburit väldigt mycket illamående och sängliggande så har den också bjudit på en hel del solglimtar! I fredags bjöd vi över Fred och Maria på tacos och de hade tagit med sig ett spel som heter gift trap om jag inte minns helt fel. Herregud vilket roligt spel säger jag bara! Jag skrattade så mycket att jag blev helt yr där ett tag. Och sammandragningarna var inte att leka med. Men vet ni vad jag hade så roligt så jag glömde bort det för en stund:) 

Under lördagen så var vi bara hemma och mös lilla familjen. Per pluggade och jag och Edith var inne i hennes rum och lekte. Idag så var det tänkt att vi skulle åka på pulka i hallonbacken men det gick bara inte då jag hade så ont i kroppen. Det är ju onödigt att utsätta sig för mer ont. Istället blev det våffellunch med Fred och Maria och Farfar Birger. Det blev en betydligt lugnare aktivitet än vad som var tänkt men  minst lika trevligt för det. Även om jag är i dåligt skick rent fysiskt så har denna helgen gett mig lite ny energi och det var precis vad jag behövde! 

Jag har också hunnit börja på ett nytt projekt. Då jag renoverade vårat vitrinskåp i somras så kunde jag inte bestämma mig för ifall jag ville ha det vitt eller svart men det slutade med att det blev vitt. Och nu har jag ångrat mig då jag vill att det ska vara svart istället. Men det får ta den tid det tar. 



Imorgon är det måndag och början på en ny vecka. En vecka fullbokad av möten och skola och lite träning. Imorgon är det psykoteurapeuten som gäller och på onsdag så ska jag både till barnmorskan och till sjukgymnasten. På torsdag är det äntligen dags för vattengympa igen och så har jag ju ett möte med min handläggare på försäkringskassan i veckan också. Och på det en jäkla massa skola. Så det var verkligen behövligt till tusen med en positiv vändning och lite påfyllning av batterierna i helgen!


torsdag 8 januari 2015

123. ...

Hallå ifrån vraket. Igår var jag ju upp på spec och tog blodprover och kollade läget. Och varenda gång jag kommer upp dit eller ringer dit så slås jag av hur otroligt trevliga alla där uppe är. Jag känner mig alltid så välkommen och väl omhändertagen både på spec och bb/förlossningen. Jag har sagt det flera gånger förut och jag säger det igen, jag känner ett sådant enormt förtroende för dem där uppe på våning fyra och jag tycker verkligen att all personal är guld värda! Barnmorskan tycker att det var så tråkigt att se att det blivit så dåligt igen så snabbt för mig och hon om någon vet ju hur mycket jag kämpat. Hon förstod ifall det känns som att jag inte orkar mer när allt är som det är men påminde mig om att jag klarat det en gång förut och att jag klarat av över halva graviditeten redan. Hon sa till mig att ta en dag i taget och fortsätta kämpa även fast det är tufft.

Men saken är den att jag orkar inte en dag till. Jag vill bara få ut bebis nu nu nu. Men det går ju inte såklart så det är bara att fortsätta och kämpa på och ta mig framåt i detta vrak till kropp.

Iallafall så har jag fortfarande hög puls och är i botten med järnreserverna. Jag har vätskebrist och näringsbrist och det är bara så jäkla jobbigt. Jag kämpar ju på som en idiot med att äta och dricka. Jag har alarm som ringer med jämna mellanrum för att jag ska äta tillräckligt  mycket och dricka tillräckligt mycket. Det känns som att jag äter och dricker hela tiden och ändå så blir det inte bra. Jag förstår inte vad jag gör för fel. Det är så frustrerande och jag vet ju om att jag blir mer illamående då det inte går bra med mat och dryck. Men saken är ju den att jag verkligen kämpar. Nu vet jag ju att jag antagligen kommer att må väldigt dåligt och kräkas hela vägen och det gjorde jag ju förra gången med så det är ju inte direkt någon överraskning men att det faktiskt kunde vara värre än  förra gången det var en överraskning. Allt med den här graviditeten har varit så mycket värre.


Foglossningarna t.ex. är helt sinnessjuka och jag går som att någon stelopererat mig när jag är ute och rör på mig. Jag ser på riktigt ut som en vandrande pingvin som går runt på gatorna i övik. På kvällarna har jag så ont att jag många gånger behöver hjälp av Per att resa mig och sätta mig ner och lägga mig ner. Jag kan gå om jag får stödja mig emot något och Per får klä av mig. Det liksom värker konstant hela tiden i ryggen, höften och ner i knäna. Men mest av allt så gör det så jävla ont i symfysen och svanskotan. Det verkligen ilar mellan benen hela jävla tiden och ofta finns det inget annat att göra än att bara gråta. Tens-apparaten funkar ju bra på ryggen och ner emot höften men sen tar det stopp. Åhh jag är så trött på detta eviga tjat om hur jobbigt allt är. Men om jag inte skriver om det här så sprängs jag. Jag måste få ut det på något sätt!

Tack gode gud för att jag har en sådan fantastisk man som hjälper mig konstant. Jag hade aldrig klarat av detta på egen hand. Per är verkligen en pärla som bokstavligt talat är min högra hand och som gör allt för mig. Han hjälper mig verkligen med allt, både fysiskt och psykiskt. Jag älskar den här mannen så otroligt mycket att det inte finns ord för det. Jag önskar att jag kunde vara där lika mycket för honom som han är där för mig. I mina ögon är han världens bästa pappa och man.

Nej nu ska jag stänga ner datorn och gå och försöka få lite sömn för en gång skull!

onsdag 7 januari 2015

122. Edith-Lily

Idag slog det mig hur stor våran Edith har blivit. Och när bebisen väl kommer så lär hon inte kännas mindre precis. 

Hon kan liksom prata i hela meningar och göra sig förstådd. Hon sjunger med i låtarna som vi sjunger och har den livligaste fantasin. Hon vill nästan alltid välja sina egna kläder på mornarna och råkar jag ta fram fel tröja blir det kalabalik här hemma! 
Hon kan både kissa och bajsa på pottan och kan gå och tvätta sina egna händer på toaletten ifall man säger åt henne att göra det. Hon fick ett leksakskök nu under jul och där står hon och diskar med en diskborste och lagar mat och rör om i grytorna. Jag blir helt paff. Det är ju saker som barn gör, inte bebisar. Jag tycker att det är så otroligt häftigt att få följa denna enorma utveckling som sker just nu samtidigt som jag så gärna skulle vilja frysa tiden för en stund då det går alldeles för fort!



Jag och sötnosen på julafton.

tisdag 6 januari 2015

121. Nattliga tankar och uppdatering.

Jag tänkte att jag ska lämna en snabb uppdatering om hur jag mår innan jag går och lägger mig. 

Läget just nu är allt annat än bra, jag är verkligen nere på botten igen. Jag kan knappt äta eller dricka och blir svimfärdig av att sätta mig upp, röra mig, av att bara vara helt enkelt. Det kan nog ha mycket att göra med att mina järnreserver inte ens existerar längre men det har garanterat mycket att göra med mat och dryck också. De senaste veckorna har jag kommit mer och mer ur balans med rutinerna och som läkaren sa så tar det en sekund att rasera måendet och väldigt långt tid att bygga upp det. Men jag kämpar på här hemma och försöker att göra lite grann ändå. Idag gjorde vi några korta ärenden och så länge vi går sakta och jag har spypåsen i handen så går det. Jag är bara så fullkomligt less på allt som har att göra med att vara gravid, denna plåga alltså! 

Medicinen emot urinvägsinfektion har jag jag försökt hulka i mig i några dagar nu men då jag bara kväljs och kräks så har vi nu bestämt oss för att det inte går. Jag får försöka äta citron och tranbär istället. Barnmorskan skulle skicka in en remiss om järninfusion eftersom att jag inte klarar av att ta järntabletterna heller så jag hoppas på att få den snart så att jag kanske slipper denna konstanta huvudvärk någon gång. Och rent psykiskt sedan. Jag känner mig helt nedbruten av allt. Det känns som om min kropp rent fysiskt håller på att lägga av och dö och mitt psyke mår inte alls så bra längre. Jag känner mig nedstämd och avtrubbad men mest av allt totalt jävla utmattad. Men nästa vecka har jag tid både hos mödravårdspsykologen och hos min psykoterapeut och så har jag fått en tid inbokad med psykläkaren om en månad tror jag det var så allt kommer säkert kännas bättre med tiden. 

Jag försöker påminna mig själv om att jag visste om att det skulle bli jobbigt innan och att vi valt att gå igenom detta en gång till helt frivilligt. Det är bara så skönt att få skriva av mig om allt här så att jag får ur mig allt på något sätt och inte behöver hålla allt detta inom mig. Det är väl inte direkt det roligaste för andra att läsa om men för mig är det viktigt för att kunna hantera den livssituation jag nu befinner mig i. Känner mig bara så jävla ensam mitt i allt också och som om ingen förstår hur jobbigt jag på riktigt har det förutom sjukvården. Men det är väl kanske svårt att förstå om man inte varit där. Jag får vara med om något helt otroligt som alla kvinnor inte får chansen att uppleva, att bära på ett barn. Det är ju det största jag gjort i livet men det är också det absolut svåraste, jobbigaste mest skrämmande och påfrestande jag någonsin gjort. Och jag kan inte låta bli att känna mig berövad på min graviditet då man hör hur "fantastiskt" det ska vara från alla håll och kanter. Jag vill också få uppleva en sådan graviditet. Känna hur jag glänser och strålar. Njuta av månaderna med ett litet liv inom mig. Men jag längtar bara tills allt är över. Och det känns så förbjudet att känna så. Som om hela världen dömer mig för det. Och jag känner mig så skyldig som tycker att det är så jobbigt fast å andra sidan, vem skulle inte tycka att det var jobbigt att må illa och kräkas dygnet runt med en konstant värk i kroppen som gör att du knappt kan gå. Det är nog inte många som skulle tycka att det vore så kul..

Nej nu var detta ett sånt där långt monster inlägg igen men så blir det när man har mycket inom sig. Nu måste jag verkligen stänga ner här och försöka att sova en stund innan Edith vaknar. Godnatt.

fredag 2 januari 2015

120. Nyårsnatten.

Och nu vidare till ett inlägg om mina egna krämpor och besvär. Jag har ju som sagt haft problem med sammandragningar i någon vecka nu. Som pricken över iet på alla mina andra gravidkrämpor. Illamåendet har dessutom blivit värre igen då jag börjat kräkas mera och foglossningarna har börjat göra mer ont,s säkerligen iom att jag börjat bli mer "gravid". Är ju ändå i vecka 24 nu.
Iallfall så har det varit några tuffa dagar innan jul och runt jul då jag borde ha stressat ner men istället har stressat upp. Dum som jag är så lär jag mig aldrig att lyssna på kroppen utan försöker och kämpar på ändå. Och till slut så säger kroppen ifrån. Det hände för mig på nyårsafton.

Vi bestämde oss i sista minut för att vara med på den planerade nyårsmiddagen trots att Edith varit så dålig. Men då det inte smittade och hon inte hade kräkts sedan kvällen innan så gav vi det ett försök. Middagen med Edith gick över förväntningarna och det var verkligen en jättetrevlig middag med fina vänner och massor av skratt. Men efter huvudrätten börjar jag känna av ett starkare illamående och får gå och lägga mig på soffan, tyvärr blir det inte bättre utan bara sämre och zofran hjälper ingenting. Magen har börjat värka och gör nu riktigt jävla ont. Till slut vet jag inte vars jag ska he mig då det gör så ont i magen att jag bara vill skrika rakt ut. Jag börjar skaka och som krampa i hela kroppen och Per och Anna hjälper mig till en lugnare plats. Det lugnar ner sig lite men jag har fortfarande väldigt ont så vi bestämmer oss för att åka hemåt. På väg ut i bilen känns det som om jag ska svimma och falla i marken och Per får halvt bära ut mig och så börjas det. Jag kräks som om jag aldrig gjort något annat. Vi kommer inte ens till bilen, Per ropar på Anna som kommer med vatten och så får de båda hjälpa mig ut i bilen. 
Väl i bilen krampar magen och jag skakar så mycket att jag tappar kontrollen. Jag spyr och gråter och bilresan hem var en väldigt lång sådan. Per hjälper mig upp i sängen och på med pyjamasen. Och allt detta samtidigt som hela min mage krampar och värker. Han tycker att jag ska ringa in men jag vill avvakta eftersom jag kräks så mycket i vanliga fall och har problem med just foglossningar, det kan ju vara något sådant bara. Men vid ett tiden någon gång står jag inte ut längre och ringer 1177 som säger till mig att ringa förlossningen på en gång. Dom säger till mig att komma in på en gång och då Per och Edith sover för första gången på typ en vecka så ringer jag till Anna som kommer och hämtar mig på en gång. 

Väl på sjukhuset så har jag så jävla ont och spyr så mycket att det nästan känns som en utomkroppslig upplevelse. Jag håller på att svimma igen och Anna hämtar en rullstol. Uppe på förlossningen får jag komma in på ett rum på en gång där läkaren undersöker mig. Han klämmer och känner på magen, ställer tusen frågor, kollar med ultraljud både utanpå magen och vaginalt. Han känner också på livmoderstappen som är mjuk men som tack och lov inte börjat luckra upp eller något. Den kan mjukna upp av foglossningar också förklarade han. Han känner efter och klämmer på rygg, höft och symfysen och konstaterar att jag lider av foglossningar, NÄHÄ tänker jag då. Gör något åt smärtan iställlet, jag dör liksom. Iallafall så kan han konstatera att bebisen mår bra och att det bara är jag som inte mår så bra.  Och det var det bästa jag någonsin hört. Jag var så orolig över att något skulle vara  någotfel med lilla grabben där inne. Jag fortsätter dock att kräkas och krampa men har nu fått dropp och nån typ av starkare alvedon och så har jag fått ett nytt rum då jag får stanna för övervakning och för att de ska ta mer tester under morgonen. Anna åker hem och jag fortsätter natten som i en dimma av kräkningar och kramper. Jag måste ha kräkts var tjugonde minut från tolvslaget fram till tre eftermiddagen efter. 

Morgonen därpå så tar de iallafall blodprover, blodtryck, urinprov och lite andra prover och svaren kommer tillbaka ganska så snabbt. Jag har näringsbrist och vätskebrist. Jag har urinvägsinfektion. Jag har slut på järnreserver och blodvärdet är lågt. Jag har dessutom förhöjd puls vilket barnmorskan förde kontroll på under jämna mellanrum resten av dagen. Och detta är då utöver extremt gravidillamående, foglossningar och sammandragningar. När ska det ta slut liksom. Jag tycker verkligen inte att det är roligt att vara gravid, jag tycker att det är en jävla plåga i ärlighetens namn. Men det kanske inte är så konstigt att jag tycker så heller tänker jag. 

Morgonen blir till förmiddag och jag kräks och somnar av och an. Jag märker knappt att Per och Edith kommit dit eller att barnmorskan byter dropp och kollar puls. Vid detta laget är jag så sjukt utmattad att jag inte klara av att vara vaken mer än när jag vaknar av att jag kräks. Kramperna slutade någon gång under förmiddagen och magen kändes nu mer som ett stort ömt blåmärke och det gör ont av att bara stryka med handen på magen. Under eftermiddagen kommer läkaren in så får jag följa med för att göra en ny omgång med ultraljud och undersökningar. Hon kollade så att bebis, livmoder, moderkaka och livmoderstappen såg bra ut. Hon tittade också fostervattnet och mina njurar. Efter det hade vi en lång diskussion om stress och mat/dryckvanor och att jag måste börja äta och dricka mer då jag både äter och dricker för lite. Sammandragningarna har inte varit farliga nu men om jag inte stressar ner så kan det sluta mycket värre. Och så fick jag en tid till specmödra för att kolla  den förhöjda pulsen och  för att ta blodprover till veckan. Efter att ha pratat med läkaren går jag tillbaka på rummet får ett nytt dropp, kräks för sista gången den dagen och somnar sedan in i några timmar. På kvällen får jag åka hem men ska komma in med detsamma ifall jag får såhär ont igen eller ifall jag behöver vätskas upp. När vi väl var hemma igen gick jag raka vägen till sängen och slocknade med detsamma. 

Idag har jag också legat helt utslagen hela dagen. Min kropp värker exakt överallt och jag har varit så trött att jag bokstavligt talat inte orkat resa mig upp på egen hand. Jag har känt mig som ett enda stort förlamat blåmärke hela jag. Men det känns som en helt naturlig reaktion efter alla kramper, darrningar och kräkningar som gårdagen hade att bjuda på. Nej nu måste jag verkligen gå och sova för natten. Trots att jag sovit och vilat stora delar av dagen. Jag hoppas verkligen att jag mår lite bättre tills i morgon så att jag orkar hjälpa till lite mer här hemma.

119. sjukstuga.

Vilken julhelg och vilket nyårsfirande vi haft. NOT. Eller självklart har vi haft det jättetrevligt och mysigt med familj och vänner men sjukdomar, stress och annat har som satt käppar i hjulen. 

På julafton så var vi först hos min pappa sedan hos Pers mormor vilket var jättemysigt. Men av olika anledningar har jag varit sjukt stressad den sista tiden och har dragit på mig onda sammandragningar som såklart spökade för fullt även på julafton. Det är som svårt också att slappna av när man väl hamnat där. När vi kommer hem på kvällen och Peran nattat Eddan går det två timmar och jag hinner somna jag med. Helt plötsligt väcks jag av att Per skriker att det är spya överallt. Jag kliver upp ur sängen helt förvirrad och går in i Ediths rum och börjar hulka som en idiot. Det är verkligen spya överallt. Över hela Edith och hela Per. Fulla sängen och över hennes lilla bord och stolar, det är på väggen och golvet, ja överallt. Jag känner hur det vänder sig i magen och Per säger till mig att gå därifrån så att jag inte ska behöva kräkas ner stället jag med. Per och Erik håller på att torkar spya i vad som känns som evigheter och jag kan inte göra ett skit eftersom jag kräks så fort jag kommer nära lukten av Eddans rum som nu också spridit sig till vårat rum. Jag får sova på soffan och Per med Edith, som kräks med jämna mellanrum resten av natten. Dagen efter ligger vi i karantän men hon kräks inte något mer under det kommande dygnet. Men sen så börjar allt om igen. Efter några nätter och tillslut dagar med konstanta kräkningar från våran stackars lilla fröken så ringde vi 1177 som sa till oss att åka in.

Vi misstänkte som aldrig magsjuka heller då det var mer slemmigt kräk och Edith haft problem med en förkylning och svårt att andas på nätterna en längre tid. När hon kräktes var det som om det inte kom upp av sig självt heller utan Per försökte som dra upp det fast det satt fast. + att ingen av oss andra hade blivit smittade under dessa dagar heller.
När vi kom in till läkaren så blev det hur som provtagning och lite andra undersökningar som konstaterade att hon hade öroninflammation och en allvarligare form av luftvägsinflammation som berodde just på slemmet i halsen som hon inte lyckats få upp. Vi fick hem medicin som skulle vidga luftrören så att hon skulle kunna andas och kräkas lättare. Vilket också var det bästa för henne eftersom luftvägsinflammationen var en början till lunginflammation. Så vi for hem och gav henne medicin och efter det kräktes hon som bara den i två dygn och tillslut så hade stackarn fått upp det mesta och nu börjar hon sakta bli piggare. Hon har fortfarande svårt med att behålla maten men av egen erfarenhet så vet jag ju om att magen har svårt att vänja sig vid att behålla något då den väl fått i gång kräkreflexerna så det är nog ingen större fara. Så länge vi tar det lugnt så kommer hon att vänja sig igen. Febern hennes har också gått ner och hon tar sig inte över öronen lika mycket så äntligen verkar det som att Edith ska få lite lugn och ro! Nu får vi hoppas att Edith får må bra resten av jullovet så att även hon får tid att njuta lite av ledigheten. 

Jag kan ju även tala om att sammandragningarna inte precis blivit bättre av att se lillan lida så mycket, och att inte kunnat göra något på det. Då jag försökt när hon kräkts som mest att trösta henne har även jag kräkts och jag lider så av att inte kunna vara där för henne till 110% . Men jag har åtminstone stöttat och tröstat henne mellan varven och så är hon ju inte ensam. Hon har ju haft världens bästa pappa vid sin sida hela tiden! Älskade lilla vän.