måndag 2 november 2015

177. Dylan

Idag blev det röntgen av Dylans höfter och en träff med läkare på ortopedmottagningen. Allting såg så bra ut så! Verkligen skönt att höra att det fortfarande såg tipp topp ut, nu kan vi äntligen släppa det helt!

På tal om Dylan så har det hänt så himla mycket med våran lilla kille! Han sitter ju helt själv vilket han iof gjort ett bra tag nu, och han älskar att sitta och se vad som händer runt omkring sig. Att kolla vad storasyster gör är det allra bästa! Han skrattar alltid åt alla hennes busstreck:)

Sen så pratar han hela tiden och gör olika ljud och läten, men det är väl klart man vill prata då jag har ptratat med honom hela tiden sedan han var alldeles ny. Varje dag har jag tränat på att säga mamma, kan du säga maaa maa mmmm aaa och så har vi hållit på nu i sex månader och vet ni vad, det har gett resultat, för nu har han sagt mamma, det var exakt en vecka sedan nu, och det har kommit några mamma nu den senaste veckan också! Mammahjärtat spricker av kärlek. Det är ju så mysigt att höra min lille gose säga mamma. När Edith hörde honom säga mamma första gången så sa hon 
- mähh, han sa mamma, mamma hörde du. Sen så ville hon att han skulle säga Edith men det får vi nog vänta på ett tag:)

Hehe nu tror jag ju kanske inte att det har något med min träning att göra, han är nog bara i den åldern, han är ju trots allt sex månader nu, men ändå:) 

 

Sen så älskar denna kille mat. Vilket Edith aldrig gjorde. Hon ville ju bara amma. Ingenting annat dög. Men den här grabben han älskar mat och blir helt galen så fort han ser något ätbart, går det att äta så ska han smaka på det. Han äter inte lite heller. Imorse till frukost åt han t.ex. två smörgåsrån, en halv banan och en portiongröt med katrineplommonsylt. Så mycket äter inte ens Eddan. Vi blir helt chockade varje gång vi matar honom då vi inte är vana med detta hehe. Jag ammar ju fortfarande en hel del och vill gärna amma honom över året om det bara går. Men just nu tar vi en dag i sänder. Men gudars så kul det är med barnmat då man har en liten bebis som är så matglad. 

Växer gör han också som han ska. Han är lite i det större laget på kurvan men det försvinner nog så fort han börjar röra på sig mer. Sist vi vägde honom var två veckor sedan och då vägde han strax över 9kg och så var han 68cm lång har jag för mig. 



En några veckor gammal bild på mig och gullisDylan. Jag har glömt vart jag lagt kameran så nya bilder kommer senare:)

fredag 30 oktober 2015

176. Give it to me baby,

På tal om att belöna mig själv för starten på denna resa mot min framtid så är jag helt besatt av detta överkast från Åhlens. Jag har velat ha det i flera månader nu och har till och med drömt om det. Haha Per säger att jag är helt galen som stalkar ett överkast. Men just nu är det för dyrt för mig men jag kollar hela tiden ifall det blivit nersatt eller ifall någon säljer det på tradera eller blocket eller liknande. 

Jag har nog aldrig varit såhär besatt av ett matriellt ting förut. Jag är helt jäkla dökär i detta förbannat dyra överkast och nästan gråter då jag tänker på att jag troligtvis aldrig kommer att få det i min ägo. 

Det har mina två favoriter kombinerat i ett. Sammet och butteljgrönt. Mjaaau säger jag bara. Men även om jag personligen tycker att jag förtjänar detta överkast efter att ha klarat av det här så skulle mitt samvete aldrig kunna leva med att lägga ut så mycket pengar på något så "onödigt" i dagsläget. Vi är ju inte direkt gjorda av pengar jag och min älskade make. Men vi har kärlek i överflöd och det kommer man långt på! 

Men ändå, en kan ju alltid fortsätta drömma, hehe. Men även om det inte blir något dyrt överkast för min del efter avslutad kurs så ska jag ta mig tusan belöna mig själv med nånting, för en sån här stor sak det är värt att firas!



 Matriell perfektion från Åhlens! Nu får ni inte springa och köpa slut på detta underbara överkast bara för att jag tipsat om det, haha;)

175. MMR1

Det blev inte riktigt som jag tänkt det idag. Det var otroligt intressant på föreläsningen eller vad man ska kalla det idag med mmr1. Vi fick lära oss om hur man kan hantera värken i vardagen och i vardagsbestyren vilket jag hört mycket om många gånger förut men det är ändå väldigt bra att bli påmind och man går alltid därifrån med nånting nytt man lärt sig! Men idag kände jag hur jag försvann ur rummet, alla ord runt omkring mig försvann och det blev varmt. Det kändes som om väggarna kom närmare och jag kände hur min blick började flacka. Och jag som är som jag är ville inte störa så jag satt och försökte bita ihop och till slut kände jag att näe nu svimmar jag. Jag frågade om någon kunde öppna ett fönster och sedan är allt lite oklart. Men jag ringde iaf min pappa som fick komma och hämta mig och sedan har jag legat hela eftermiddagen kvällen och mått otroligt dåligt. Jag vet inte om det var för att jag inte hade ätit någon lunch och åt frukost sju i morse eller om det var en ångestattack eller en kombination av de båda. Iallafall så var det mycket obehagligt. Men nu börjar jag känna mig lite mer som en människa igen.

Det känns bara så himla jobbigt att jag ställde till med värsta scenen i gruppen och att jag inte hann lyssna klart på föreläsningen. Jag mår verkligen dåligt av att känna mig i vägen och det gjorde jag minst sagt idag.  Det känns rakt gruvsamt att gå tillbaka på tisdag. Att gå till den här gruppen är så otroligt stort för mig och det är det största jag gjort i mitt vuxna liv. Det kanske låter löjligt eller svårt att förstå men för någon som haft så grov social fobi och mått så dåligt som jag gjort så är det här som att bestiga världens högsta berg eller flyga till månen och jag hade aldrig kunnat se mig själv göra något sånt här för bara två år sedan. Jag liksom sitter i en grupp men nio andra människor och både pratar och tränar styrka och basal kroppskunskap och testar nya grejer som Chi Gong som vi fick pröva på i torsdags. Alltså jag kan fortfarande inte förstå att jag faktiskt gjort allt det här. Jag kan stanna upp i bland och nypa mig själv i armen. Är det här verkligen sant, är det jag som tränat ibland andra människor idag. Eller att jag överhuvudtaget klarar av att äta där. Jag har länge varit livrädd för att äta bland människor och att träna bland människor det har inte ens funnits på kartan. Innan den här gruppen. Jag har lust att belöna mig själv med något riktigt stort när jag är klar med det här. För det här är ta mig tusan det största jag gjort om man bortser från min familj som jag skapat såklart:)


Jag har ju inte berättat att jag är med i MMR1 här på bloggen. Det står för multimodal rehablitering och är en sorts smärtrehablitering för människor med kronisk/långvarig värk kortfattat beskrivet. Jag har ju haft ont i nacke, axlar,  rygg och höfter sedan flera år tillbaka och efter två monstergraviditeter har det ju blivit mycket värre dessutom. Jag har varit till läkare och sjukgymnaster i flera år och ingen har hittat något speciellt fel men värken har ändå bara blivit värre. Jag har ju testat alla möjliga piller och smärtstillande för värken och ingenting hjälper, värken är alltid kvar. Men så träffade jag en kanonbra sjukgymnast som såg mig och gav mig en chans att vara med i den här gruppen trots att jag trodde att jag själv inte skulle klara av det. Och nu sitter jag här och har precis avslutat min fjärde vecka av totalt sex veckor och jag har klarat av allt som jag hittills har fått pröva på och jag känner mig på ett sätt som en ny människa, en människa som vågar tro på sig själv. Jag är inte en total förlorare som inte klarar av någonting. Det känns så dumt att vara stolt och nöjd över något som är så litet men det som är grejjen är ju att det är stort för mig. Innan den här gruppen så har jag sett min framtid som totalt utdömd redan innan den börjat men nu kan jag verkligen se mig själv komma ut och göra något. Jag vet inte när var eller hur men jag vågar tro på att det finns en chans.

Ähh nu ska jag sluta svamla här och gå och titta på senaste American Horror Story innan det är dags för sängen. 


 Bjuder på en bild från instagram på lilla familjen, det viktigaste jag har här i livet!<3

174.

Hallå, jag sitter i skrivande stund i fåtöljen här hemma och väntar på att åka iväg med min mmr1 grupp. Jag ska strax brumma iväg i bilen och möta upp gänget men först så råkade jag hamna här. 

Idag är Edith sjuk med världens hosta och Dylan håller på att få tänder så även han har det jobbigt. Per behöver plugga då han inte fått så mycket av den varan de sista dagarna och jag vill bara lägga mig i sängen och vara kvar där i några dagar. Jag är så mentalt slut på. Det känns som att jag inte vilat på flera år och jag skulle utan att tveka kunna spendera dagar i sängen. Men livet är ju som bekant inte så lugnt att jag bara kan ligga i sängen. Det är barn som ska tas hand om och roas, en lägenhet som ska städas, mat som ska lagas, tvätt som inte blir ren av sig själv och en massa annat. Det känns som om jag står nedanför Mount Everest och måste ta mig till toppen innan dagen är över. Och det är ju inte så egentligen men känslan finns fortfarande där och stressar upp mig. 

Nej nu blev det bråttom helt plötsligt, dags att åka. 

 

fredag 16 oktober 2015

173. I feel it all.

Nu var det nästan fem månader sedan jag skrev här senast. Fem månader som ur vissa perspektiv sprungit förbi men ur andra varit näst intill eviga. Det senaste året har varit så otroligt omtumlande och utmattande på alla sätt och vis med allt som hänt. Jag blev gravid förra hösten och min graviditet var ju allt annat än lätt. Och förlossningen, trots att den gick bra var den något som jag gick och oroade mig för i månader som resulterade i att jag fick panikångestattacker mer eller mindre hela tiden. Panikångesten ledde till en oro som sakta byggde sig starkare och större inom mig.  Rotade sig fast i varenda cell av mig.

När Dylan väl kom till världen så tänkte jag att all denna oro skulle försvinna, att den  tillsammans med panikattackerna skulle dö ut då det inte längre fanns något att oroa sig för. Men det som är saken med oro är den, att när den väl slagit rot så spelar det inte längre någon roll ifall du hugger av trädet. Det är ändå bara på ytan. Om du gräver under ytan så är alla rötterna fortfarande kvar.

Det mörkret jag upplevt de senaste månaderna och fortfarande upplever, det kan jag inte beskriva. Det är panikångest/dödsångest i kombination med en depression och humörsvängningar som inte är av denna värld. Jag vill inte dö och jag skulle aldrig vilja lämna mina barn eller min man men vissa dagar känner jag bara att jag inte orkar mer. Jag är så fruktansvärt jävla less på att behöva kämpa så mycket. Jag orkar inte må såhär. Jag vill må bra, jag förtjänar att må bra och njuta av min familj och all den kärlek som jag är omgiven av. Men vissa dagar som nu ikväll känner jag bara att jag inte orkar mer. Inte en sekund till. Jag vill bara lägga mig ner och låta moder jord dra ner mig i tystnaden och lugnet. Men även om jag känner så nu så skulle jag aldrig skada mig själv. Jag har inte självskadebeteende, jag är utmattad.

Det känns som att jag gått runt det senaste året och sakta drunknat. Som om jag svalt lite mer vatten för varje dag. Jag har varit så tung att jag knappt orkat hålla huvudet över ytan och efter förlossningen så bröt stormen ut. En storm som fångat mig i sina karga och hårda vindar och som jag ärligt talat inte riktigt vet hur jag ska bryta mig fri ifrån.


Under sommaren och hösten nu har jag stundvis gått runt som något slags vandrande skal av mitt forna jag. Jag har haft ett konstant myrornas krig i huvudet på högsta volym och har inte kunnat fokusera. 

Jag har inte kunnat sova men inte heller klarat av att vara vaken. Den lilla energin jag haft har jag fokuserat helt på barnen och att få dem att må bra annars har det varit totalt svart. Jag kommer knappt ihåg vad vi gjort eller vilka vi träffat, jag var ändå aldrig riktigt där. Det har krävt min yttersta koncentration att överhuvudtaget kunna föra en enkel diskussion med andra än min familj runt om i min omgivning. Många kanske inte skulle tro det om de såg mig, men inombords har jag gått runt i ett totalt kaos.    

Min förlossningsskräck har förflyttat sig till barnen. Jag har ständig panik att det ska hända barnen någonting och jag har fått panikattacker då jag näst intill svimmat för att jag tror att det hänt barnen något. Det är så fruktansvärt jobbigt att gå runt och vara ständigt orolig över att något ont ska hända mina barn. Men hur ska jag inte kunna tänka de tankarna när världen ser ut som den gör idag. Jag vill beskydda mina barn från verkligheten med allt vad det innebär men jag vill inte göra dem rädda eller kväva dem. Jag älskar Edith och Dylan så mycket att det känns som att hjärtat ska gå sönder. Min själ blöder av bara tanken på att något skulle hända dem och jag kan inte släppa denna outhärdliga oro som uppstår av att älska någon så mycket.

Jag är en emotionell person och har alltid levt med känslorna utanpå kroppen. Det innebär att jag personligen blir så mycket mer mottaglig för allt. Dåligt som bra. När jag älskar så älskar jag av hela mitt hjärta. När jag är lycklig så svävar jag på moln. När jag är arg så skulle jag kunna riva ett hus med bara blicken. Och när jag då är ledsen eller orolig så skulle jag kunna gå sönder av den sorg som fyller upp hela mig.

All den oro och ångest som jag känner nu grundar sig i kärlek och jag kan inte släppa det. Jag vet inte hur jag ska kunna släppa taget. Jag älskar mina barn mer än allt och jag vet inte hur jag ska kunna ta mig förbi all denna oro och ångest. Jag vet att jag inte kan kontrollera vad livet har att utse eller vad som händer i världen men det smärtar mig så otroligt mycket. Det finns en låt som går "jag ska måla hela världen lilla mamma" som jag brukade sjunga för min mamma när jag var liten och det är precis vad jag skulle vilja göra för mina barn, måla hela världen. Ta bort allt det onda. Ge dem en trygghet som jag aldrig känt.

Jag har mått dåligt stora delar av mitt liv och mitt humör och mina känslor pendlar ofta hej vilt. Och de gör de fortfarande. När jag är med mina barn är jag lycklig. När jag borstar Ediths tänder, eller när vi leker i hennes rum. När jag tröstar henne på natten, eller när vi sitter och äter i köket. När jag ammar Dylan eller när vi har gympa på golvet. När han jollrar med mig och jag pratar tillbaka. När jag får snusa på hans lilla näsa då han sover. Ja alla stunder med barnen är bra stunder, även de dåliga. För jag är så oerhört tacksam att just jag får vara deras mamma. De är meningen med allt.

Men sen kommer de där dalarna i livets berg och dalbana och om de var djupa förut så är det ingenting jämfört med nu. De tar över hela min tillvaro och jag blir så besviken på mig själv för att jag låter dem göra det. Varför kan jag inte låta all denna glädje och kärlek jag känner ta över istället.

Jag kämpar varenda dag med att försöka vända livet till det bättre. Jag vet att dalarna aldrig kommer att försvinna och att det ibland kommer en storm men såhär kan det inte fortsätta. 

Just nu är jag sjukskriven och det är tänkt att jag ska vila upp mig, låta kroppen återhämta sig både psykiskt men också fysiskt. Kanske kommer det att kännas bättre snart, jag hoppas att det vänder snart. För så här får det bara inte fortsätta. 

Jag hoppas verkligen att jag kommer att kunna börja läka både kroppsligt och mentalt. Landa i mig själv igen efter denna resa jag gjort det senaste året.  Det här är min tid att ladda upp batterierna och återhämta mig efter allt och jag försöker verkligen att ta vara på det, men det är svårt. Det kräver nämligen att jag ska ta mig igenom det här mörkret, inte runt eller under utan rakt igenom.

Men att ena sekunden gråta tills ögonen nästan blöder och ha så ont i hjärtat och själen att det känns som att jag ska dö för att i nästa sekund översköljas av en lycka och en kärlek jag aldrig trodde att jag skulle kunna känna är minst sagt omtumlande. För även om jag aldrig mått så dåligt förr så har jag konstigt nog aldrig förr varit så lycklig som jag är under de bra stunderna heller. 

Jag älskar min familj så otroligt mycket och är så oerhört tacksam över livet och mina fina barn. Edith och Dylan ger mitt liv mening. Och Per sedan, han ger mitt liv ljus och kärlek. Jag älskar honom så mycket att jag på riktigt skulle dö om något hände honom. Den dagen hans hjärta slutar slå kommer jag att falla ner och dö. Han är min bästa vän och min värmande famn. Han ger mig passion och glädje. Han har hjälpt mig att hitta mig själv och mitt i allt detta mörker och elände där jag just nu befinner mig finns han där och hjälper mig med allt som jag behöver hjälp med. Ifall jag inte orkar kliva upp så hjälper han mig upp. Om jag får panik så andas han åt mig. När jag inte orkar klä på mig eller äta så gör han mat åt mig och hjälper mig att ta fram kläder. Jag skulle kunna skriva en hel bok om allt den mannen gjort för mig de senaste sex åren. Men å andra sidan är det ju det som kärlek handlar om. Att finnas där för varandra och försöka förstå och hjälpa när den andra inte förmår att göra det själv. Jag skulle göra allt för honom precis som han gör så mycket för mig. I nöd och lust. 


Jag försöker påminna mig själv om att det inte kommer att vara så här tungt att leva för alltid, jag har hela framtiden kvar. Och man får faktist inte mer än vad man klarar av och ingenting har tagit död på mig hittills.Då kommer säkerligen inte den här överförjävliga livskrisen att göra det heller. Men det är ändå så oerhört tungt att vara mitt i det. Det här är min verklighet just nu och det är så otroligt enerverande. Men det får vara så, det är en dag i taget som gäller numera. Och mina fina fina barn som är lågan i mitt liv visar mig vad kärlek är varenda dag och det får mig att vilja kämpa.



tisdag 23 juni 2015

172.

Jäklar i min låda vad tiden går fort. Det har redan gått en månad sedan jag var inne här sist och det har hänt så mycket! Dylan har verkligen blivit så stor. Han försöker greppa saker. Han följer efter med blicken och ler och jollrar för jämnan. Dylan är en lugn och glad liten kille som tycker om att ligga och titta runt efter saker och storasyster är nog den mest intressanta av oss alla. 

Det är helt galet vad bra allt känns med själva familjen. Det känns som att vi fått en harmoni och balans och som om det är såhär det är meningen att våran familj ska se ut. Visst blir man lite svettig ibland när vissa vardagssituationer uppstår men ändå så känns allt så bra. 

Och sen Dylan kom till världen så har Edith börjat sova i sitt eget rum hela nätterna utan att vakna. Det är ett mirakel! Och Dylan han kan sova vart somhelst, ibland får han sova i sängen bredvid mig men för det mesta sover han i en liten spjälsäng vid sidan av sängen. Fatta den lyxen, vi har inte sovit själva i sängen på över två år!!




Dylan blev två månader igår och idag var vi på BVC för vägning och mätning. Dylan väger nu 6,2kilo och är 60cm lång. Hans kurvor har skenat iväg rätt upp. Det här är en stor kille minsann:) 
Det är så skönt att veta att amningen fungerar som den ska och att han mår bra! 

Vi passade på att väga Edith också och hon väger numera 13kilo och är 86cm lång. Hon har verkligen blivit ett litet barn.

fredag 22 maj 2015

171. Dylan en månad.

Idag är Dylan exakt en månad. Herregud vad tiden gått fort. Att han redan hunnit vara här en månad är så overkligt, samtidigt som om det känns som att han har varit här för alltid. 

Våran lilla kille börjar bli så stor redan nu. På 17dagar har han gått upp strax över ett kilo och växt tre cm. Det är helt sjukt att han växer så snabbt. Snälla stanna tiden en stund så att vi hinner njuta av våran lilla bebis, ungefär så känns det. Det verkar som om jag har grädde till mjölk även denna gången! 


Dylan har blivit så himla vaken och medveten den sista tiden. Han ler och han försöker fokusera blicken och ligger och tittar runt. Han sover mindre nu och är mer vaken vilket bara är så himla mysigt!. Det känns också som om vi börjat lära känna varandra riktigt nu. Vi hör skillnad på olika gråt och gnäll. Vi vet vad han gillar och vad han inte gillar.
Han älskar när man stryker honom över pannan och han tycker om när man pussar på honom. Han är helt fascinerad av Edith och då hon pratar med honom eller pratar i närheten av honom blir ögonen hans alldeles stora. Precis som Edith så vill han inte ligga på rygg utan hellre på sidan. Han tycker inte om att ligga ner överhuvudtaget utan sitter helst upp hela tiden. Han är så otroligt lättsam våran lilla son. Edith kan stå och skrika och kasta leksaker och han reagerar inte ens. Vi kan diska och dammsuga och leva om som bara den och han rör inte en min. Snarare så att han vaknar till då det blir för tyst, hehe. 


Han har börjat få mindre ont i magen på nätterna nu men vissa kvällar är fortfarande lite jobbiga. Jag misstänker att det kan vara något jag ätit så vi jobbar på att lösa det! Utöver det så är han världens lugnaste gosigaste lilla kille. 
Våran älskade lilla Dylan  



     Dylan och Eddan tidigare idag.    


lördag 16 maj 2015

170. Tvåbarnschock, nja inte direkt.

Nu var det några dagar sedan jag var inne här sist så jag tänkte att det var på tiden att jag kikade in här igen:) 

Det är helt sjukt det här med att vara tvåbarnsförälder. Ingenting har blivit som vi tänkt oss efter att vi fått Dylan. Jag hade ställt in mig på att livet skulle vändas upp och ner och att vi skulle krascha in i någon slags tvåbarnschock. Men Dylan har som mest bara anpassat sig efter familjen och Edith har tagit det jättebra. Hon är verkligen så otroligt duktig med Dylan. Det blir lite tuffa tag ibland men de är alltid tuffa tag av kärlek. Edith känns verkligen genuint lycklig när hon pratar om och är med Dylan. mitt hjärta svämmar över av kärlek när jag ser de två tillsammans. 

Än så länge har den där tvåbarnschocken inte kommit till våran familj och kanske gör den inte det heller. Det känns bara helt naturligt och som om det alltid varit såhär.

Den enda skillnaden just nu är väl att jag ammar om nätterna och att Dylan är vaken med magknip nattetid. Men då passar vi bara på att gosa och prata med varandra utan att storasyster skulle kunna känna sig utanför. Och så sover jag hela förmiddagarna istället så jag får ju min sömn ändå.

Innan Dylan kom till världen så fick vi höra skräckhistorier från höger och vänster om hur jobbigt det skulle bli med två barn. Våran värld skulle minsann vändas upp och ner och speciellt eftersom det bara skulle bli två år emellan barnen. 

Nu har lilleman förvisso bara varit hos oss i tre veckor men än så länge går det hur bra som helst med två barn! Jag tycker det är mycket lättare den här gången än vad det var förra gången om jag ska vara helt ärlig. Förra gången var jag så rädd och ny på det där med att vara förälder. Den här gången trots att Dylan har lite ont i magen på kvällar och nätter så är jag mycket mer självsäker i min roll som mamma! 





  

169. Förlossningsberättelsen.

Natten innan förlossningen sov jag ingenting. Jag låg och vred och vände på mig och tittade på klockan ungefär en gång i minuten. Natten gick så otroligt långsamt och jag kände mig ensam och rädd i mörkret av natten. Men jag ville inte väcka Per eftersom att han behövde sin sömn inför vad som komma skulle.

Klockan halvsex ringde Pers väckare och vi klev upp. Jag som hade fastat sedan klockan tolv kvällen innan mådde riktigt dåligt och kräktes en hel massa. Vi klädde iallafall på oss och klev upp. Vi gick in till Edith och förklarade att vi skulle åka och hämta lillebror. Vi pussade henne hejdå och hoppade in i bilen till sjukhuset.

Framme på BB fick vi komma in på rum fem. Där hade de lagt fram operationsskjorta och handduk på sängen. Bebissängen stod klar och bäddad och det låg blöjor och skötbord framme och väntade. De hade lagt fram en broschyr om träning efter kejsarsnitt på nattduksbordet och så hade de lagt fram emlaplåster för både rygg och arm.

Allting var förberett inför operation och bebis. Vilket gjorde mig ännu mer rädd. Jag fick hjälp att klä av mig och så gick vi till duschen där jag fick duscha med descutan ännu en gång. Jag var så otroligt rädd att jag skakade men jag var än så länge ganska lugn. Efter duschen satte barnmorskan fast emlaplåster i ryggen och i armvecken på mig. Sedan fick jag ta på mig operationsskjortan och så tog de på mig  "operationssockar" som täcker benen och så fick jag krypa ner i sängen. Klockan var nu strax efter sju och barnmorskan berättade att det var dags att rulla ner till operation.

Per och barnmorskan rullade ut vagnen i korridoren och bort till hissarna. Då sköljde minnena av Ediths förlossning över mig som från ingenstans och jag började gråta och skaka ordentligt. Jag upprepade gång på gång att jag inte ville vara med längre. Jag ville åka hem och jag ville inte vara kvar på sjukhuset.

Nere på operation fick jag ligga inne på oda i 45minuter bland andra patienter. De skickade iväg Per så att han kunde byta om till operationskläder och lämnade mig ensam kvar emellan två andra patienter. Jag låg och bara grät och grät och hyperventilerade. Det kändes som en evighet innan Per var tillbaka. 

Efter 20 minuter kom narkossköterskan in i rummet och då började jag storgråta och skratta på en och samma gång. Jag har en förmåga att skratta och skämta då jag blir riktigt rädd. 

Till att börja med så sa hon till mig att allt skulle gå bra och att jag var i trygga händer. Sedan så frågade hon mig ifall jag var säker på att jag ville vara vaken. För om inte så kunde de söva ner mig. Efter det satte hon in en kanyl i mitt armveck. Sedan strök hon mig i pannan och pratade lugnt med mig. Och hela tiden kollade hon mig i ögonen och försökte få mig att tänka på annat. Efter vad som kändes som en evighet så gick hon iväg för att kolla om vi kunde börja lite tidigare så att jag slapp vänta. Hon kom tillbaka med detsamma och sa att det var dags nu. Jag tittade på Per och sedan på henne och sa okej, jag vill inte men nu gör vi bort det här.

Per och narkossköterskan rullade iväg mig emot operationssalen och jag kände hur väggarna slöt sig närmare och panikkänslorna sakta kom krypandes. När vi kom in till operationsrummet så mötes jag av ett hav av sköterskor och läkare och jag började gråta och förklara att jag var jätterädd vilket alla redan var väl medvetna om. De gröna väggarna och de stora runda lamporna i taket gav mig flashbacks och svårt att andas. 

De bad mig kliva upp och flytta över till operationsbordet. Jag kände hur mina ben hasade ner för sängkanten och tog två steg och klättrade upp på operationsbordet. Jag kunde inte förstå att jag frivilligt just gjort det. 

När jag väl låg där och tittade runt så började personalen komma fram och presentera sig och förklara vad deras roll inne i rummet var. Narkossköterskan och en annan narkossköterska la mig till rätta på bordet med vänsterarm rakt ut åt sidan och sedan tippade de båren lite neråt åt vänster. Sedan satte de fast ekg på mitt bröst, kopplade in dropp, satte på mig blodtrycksmanschett, pulsmätare och hela tiden pratade de lugnande med mig. Jag kunde höra hur de andra i personalen pratade och gick runt men jag grät så mycket och var så rädd så jag såg knappt någonting. 

Helt plötsligt så är det en man som böjer sig över mig. Han säger,
"Hej jag heter Joakim och det är jag som är din narkosläkare. Nu vill jag att du och jag ska ha envägskommunikation. Du ska lyssna på mig och bara mig. Jag är här för dig och om du blir rädd eller undrar över något så är jag här, hela tiden." 

Han svepte in i rummet och tog över hela situationen, vilket var det absolut bästa för mig. Han kollade mig i ögonen och frågade om jag ville bli nedsövd. Jag grät jättemycket och fick knappt fram orden. Men jag kände att hur rädd jag än var så ville jag inte bli nedsövd och missa min sons första andetag. 

Läkaren tittade då på mig och frågade ifall jag var 100% säker. Sedan sa han till mig, "då har vi inga fler alternativ, och det blir bara värre om vi drar ut på det så nu vill jag att du lägger dig på din vänstra sida och så tar vi den här sprutan."

Jag grät och hämtade andan, tittade på läkaren och la mig på vänster sida. Fyy vad rädd jag var vid det här laget. Nu skulle det jag fruktat i månader ske. Innan de gav mig sprutan skulle jag dock få lugnande. Jag grät och var jätterädd att det inte skulle hjälpa. Men de gav mig det lugnande och på en sekund så var det som om jag gick in i en slags dimma. Jag var närvarande men jag tänkte inte så mycket. Läkaren bad mig att kuta ut ryggen och jag kände ett stick. Jag frågade om det var ett stick eller om jag inbillade mig. Läkaren berättade att det första sticket var avklarat. De gav mig mer lugnande och sedan brände det till i ryggen. Helt lugnt hade jag sagt "heelveete vad ont det gör" och sedan var det klart. De gjorde så att operationsbordet jag låg på sakta gungade fram och tillbaka för att spinalbedövningen skulle sprida sig i kroppen. Jag började skratta och frågade om det var allt. De hade rullat över mig på rygg igen och läkaren och sköterskan log och sa att det var klart. 
Narkosläkaren satte på mig en operationsmössa på huvudet och jag kommer ihåg att han skrattade och sa att jag såg ut som en smurf eftersom att jag hade en stor knut på huvudet.

Jag pladdrade på om hur rädd jag varit och att det inte alls var lika farligt som jag trott och under tiden jag pratade med narkospersonalen hade de hunnit sätta upp operationsbågen. 
När jag kollade ner emot magen igen så såg jag bara ett grönt hav av tyg. De två läkarna som jag träffat dagen innan kollade över kanten och hälsade på mig med glada toner. 

Från ingenstans fick jag världens frossa och började skaka något otroligt. Jag märkte nu att jag höll Pers hand. Jag tittade på honom och frågade honom om allt gick bra vilket han tyckte att det gjorde. Jag berättade att jag älskade honom och hela tiden skrattade och grät jag. Alla känslor och rädslor som varit inom mig så länge släpptes lös och jag kunde inte sluta gråta. Fast nu grät jag inte längre av rädsla. 

Stämningen inne i rummet var i överlag väldigt positiv och alla var glada och stöttande och jag kommer ihåg att vi skrattade mycket tillsammans. Jag kommer däremot inte ihåg vad vi pratade om. Men jag är så tacksam över att rummet fylldes av glädje denna gången.

En sköterska skulle nu sätta in katetern och jag var lite orolig att jag skulle känna det och undrade ifall det skulle göra ont. Då skrattade narkosläkaren och sa att den redan var isatt. Vilken lättnad. 

De hade nu börjat rengöra mig om magen och jag började bli lite nervös över att jag skulle känna när dom skar upp mig. Speciellt eftersom jag fortfarande kunde röra på mitt högra ben. Jag kunde guppa på knäet och vicka på tårna och det kunde jag inte vid min förra förlossning, då var jag helt förlamad från midjan och neråt. Jag var inte rädd men helt klart orolig över detta. 

När jag sa att jag var orolig att jag skulle känna smärta så tog läkaren en kall bomullstuss som de rengör magen med och strök med den i min panna för att visa hur kall den var. När de sedan drog den över magen kände jag ingenting. De sa också att det inte gjorde något att jag kunde röra på mitt högra ben och att bedövningen garanterat tagit eftersom de nypt mig med en jättevass tång flera gånger och jag inte ens hade reagerat. 
Hela tiden strök narkosläkaren mig i nacken. Personalen gjorde verkligen allt för att få mig att känna mig lugn och trygg vilket jag också gjorde tack vare dem och min finaste man såklart.

Läkaren sa att de hade börjat med ingreppet nu och jag kunde känna hur det som sträckte i magen. Efter någon minut tittade läkaren över skynket och berättade att vi skulle få träffa våran bebis strax. Helt plötsligt kände jag ett tryck som lättade och så hörde jag bebisskrik. Både jag och Per grät och skrattade vid det här laget. Läkaren försökte visa oss bebisen men navelsträngen var för kort så de lyckades inte lyfta han över skynket. Jag frågade ifall bebisen verkade frisk och läkaren svarade att av vad han kunde se så verkade det så. Sedan frågade jag om det blev en liten pojke och han sa ja. 


Barnmorskan hade nu fått  bebisen och sa till Per att följa med henne. Hela tiden kunde jag höra hur han grät i rummet bredvid och jag grät hela tiden jag också. Jag kände mig så himla lycklig och lättad över att allt var över och att det hade gått bra.

Läkarna började sy ihop mig och frågade vad pojken skulle heta. Jag sa att han skulle heta Dylan. Då kollade läkaren över skynket och sa "Robert Zimmerman, det är ett stort namn att leva upp till. Bob Dylan han kan sin musik han." Vi pratade på lite om musik och efter en tio minuter eller något så kommer Per in med lilla Dylan. Jag fick nu se honom för första gången och det var helt otroligt vad han var lik Edith. En exakt kopia av sin storasyster. Det var verkligen inga tvivel om att han var våran pojk. 

Under tiden de sydde ihop mig så fick jag enormt med frossa, jag skakade så att jag hackade tänder och det kändes som om hela min kropp var doppad i isvatten. Jag frös så mycket att jag blev illamående och fick en kräkpåse. De la en värmefilt över min överkropp men frossan var så starkt att den inte försvann. 


Jag kunde inte sluta att kolla på Dylan eller pussa på Per. Vi var verkligen i en lycklig liten bubbla mitt ibland all personal. Jag låg på operationsbordet och jag kunde känna hur läkarna drog i mig och hur de rörde runt inne i magen på mig. Men jag kunde inte bry mig mindre. Jag hade bara ögon för Dylan.  
 

När de hade sytt ihop mig klart så rullade de ut oss  och lyfte över mig till en säng med hjälp av en typ av lyftkran eftersom jag var förlamad i nederkroppen. Sedan tog barnmorskan av mig min operationsskjorta och så la hon Dylan på mitt bröst. Och det var en sådan otroligt magisk känsla att äntligen få hålla i honom. Han hittade åt bröstet med detsamma och började suga och jag kunde inte låta bli att snusa på hans fina lilla huvud. De rullade upp oss på bb och så var allt över. 



Jag kom in i operationsrummet med en skräck så stark att jag trodde att jag skulle dö av panikångest och jag lämnade rummet med en känsla av lugn och total lycka. Tänk så snabbt det kan vända. Jag klarade det och jag är så otroligt stolt över mig själv att jag gjorde detta utan att ta den för mig enkla vägen och bli nedsövd.
Man växer av att möta sina rädslor och jag känner mig verkligen stärkt av att ha klarat av detta. Och jag hade gjort det tusen gånger till för att få min underbara lilla son. Han är värd det alla gånger.Jag älskar honom till månen och tillbaka!


Inom två timmar efter förlossningen fick jag en reaktion i kroppen pga morfinet jag fick under kejsarsnittet som gjorde att jag fick klåda över hela min kropp. Det kliade i munnen i näsan och över hela kroppen. Men det kliade i näsan och på benen som allra värst. Jag fick blodiga sår i näsan för att jag kliade så mycket. I samband med att bedövningen släppte i nederkroppen några timmar efter snittet så började också klådan att avta. 

Allt som allt så slutade denna dagen i total lycka och bara några timmar efter snittet släppte allt illamående, precis som det gjorde förra gången. Känslan av att illamåendet försvann är en av de bästa känslorna jag upplevt både denna gången och förra gången!

Jag vill verkligen tacka all personal som var med vid snittet och som fick min mardröm att bli ett av de varmaste finaste minnena som jag kommer att minnas med glädje för resten av mitt liv! Ni gjorde verkligen allt för att den här förlossningen skulle bli så bra som möjligt för mig och Per och lilla Dylan och jag är evigt tacksam till er alla! 









onsdag 6 maj 2015

168. Dylan två veckor.

Idag blev lille Dylan två veckor gammal. På två veckor har han gått upp 600g och blivit 2cm längre. Herregud vad fort det går, stanna tiden en stund tack! Jag verkar ha grädde till mjölk även denna gången! 

Amningen har förresten gått hur bra som helst. På fredagkväll två dagar efter förlossningen rann mjölken till. Den första veckan gjorde det sjukt ont att amma och båda mina bröstvårtor sprack. Det rann blod så fort han ammade och det gjorde fruktansvärt ont. Men jag härdade mig igenom det i en vecka med hjälp av en amningsnapp och andningsövningar och efter det började det lätta och nu gör det knappt ont längre. Jag hoppas verkligen att det håller i sig nu, för amningen är verkligen något som jag tycker om väldigt mycket och Dylan verkar tycka att det är otroligt mysigt han med. 


Nej nu måste jag ta min son och gå emot sängen. Imorgon bitti ska vi åka upp till Umeå för att röntga Dylans höfter och kolla ifall han behöver skena eller inte. Jag hoppas verkligen för hans skull att han slipper! Edith hade så otroligt mycket problem med sin skena. 

 

167. Kejsarsnittet och hur det känns såhär nu efteråt.

Hallå! Nu har det gått två veckor sedan Dylan kom till oss men på något sätt känns det som om han alltid varit här! Jag tänkte att jag skulle uppdatera lite mer om hur det gått med snittet efter förlossningen, kan vara roligt att gå tillbaka och läsa om det i framtiden tänker jag:)


Den här gången sydde de ihop mig med nån tråd som försvinner av sig själv inom två till tre veckor och så har de tejpat med steristrips som är en typ av plåster som lossnar av sig själv. Förra gången använde de klamrar som häftade ihop huden. Det var väldigt obehagligt med klamrarna och att man var tvungen att ta bort dem. Så jag måste säga att jag föredrar hur de gjorde den här gången.


Den största skillnaden jag känner med de två olika snitten är återhämtningen efteråt. Viljan att komma upp på benen var starkare denna gången men kroppen hanterade det bättre förra gången. 
Vilket jag tycker är konstigt eftersom det var ett akutsnitt förra gången och planerat snitt denna gången.

På onsdagen var jag uppe på sängkanten sex timmar efter snittet och satt och vickade på  fötterna fullt bestämd på att ta mig till duschen innan dagen var slut.  Vid sjutiden på kvällen lyckades jag stå upp med hjälp av två barnmorskor så att de kunde byta ut min blodiga skjorta och de där snygga nättrosorna men efter att ha stått upp i två minuter fick de lägga ner mig igen då jag fick blodtrycksfall. 

Duschen fick vänta tills dagen efter. På morgonen efter frukost på torsdagen så bestämde jag mig för att försöka igen. Först tog barnmorskan ut katetern och sedan fick jag sitta och vila på sängkanten en stund innan jag reste mig upp. Barnmorskan lämnade rummet eftersom det gick så bra och sa att vi skulle ringa på klockan om det blev några problem. Jag reste mig upp med hjälp av Per och efter att ha tagit två steg ifrån sängen så sa jag till Per att nu svimmar jag. Han fångade upp mig och la mig på sängen och ringde sedan in en barnmorska som fick hjälpa till att lyfta upp mig helt i sängen. Jag fick ett glas saft och en frukt för att få lite energi inför nästa försök. Lite över en timme senare var det dags att försöka igen.

Jag kom upp på benen igen för ännu ett försök att ta mig till badrummet och denna gången lyckades jag gå hela vägen in till toaletten på svajjiga ben. Inne i badrummet kände jag att jag var påväg att svimma igen och jag sa till per att det svartnade. Han satte ner mig på toaletten och sen minns jag inte mer. 

Han hade ringt in barnmorskan igen som kom in och sprang ut och hämtade hjälp och tillsammans med två andra sköterskor hämtade de sängen till badrummet och lyfte över mig i sängen. Jag vaknade upp i sängen ute i rummet igen några minuter senare och förstod ingenting, det sista jag kom ihåg var ju att jag tagit mig till toaletten. De hade baddat mig med kallvatten och och jag var alldeles darrig och blek. Jag vaknade till och undrade vad som hade hänt sedan somnade jag och sov i två timmar. När jag vaknat åt jag lunch och gjorde ett till försök. Först satt jag på säng kanten och sedan fick barnmorskan hjälpa mig till en stol halvvägs till badrummet där jag nästan svimmade igen. Synen försvann och det började brusa och pipa i öronen, illamåendet slog till och jag fick hjälp tillbaka till sängen. Och så sa de till mig att ifall jag inte klarade av att gå till toaletten nu så var de tvungna att sätta tillbaka katetern. Så jag försökte en sista gång. Och denna gången tog jag mig till badrummet och jag lyckades till och med duscha om än på svajjiga ben. Skam den som ger sig! Med vilja kommer man långt. 

På fredag eftermiddag fick vi åka hem ifrån bb. Eftersom att jag återhämtat mig så pass bra.  

 En vecka efter snittet började det bli lite lättare att försöka ta sig upp själv ur sängen och soffan. På kvällar och nätter hade jag fortfarande redigt ont och Per fick hjälpa mig upp och ner men om dagarna kunde jag resa mig själv med lite viljestyrka. Jag kunde gå med ryggen lite mer upprätt utan att det kändes som om magen skulle trilla ut igenom snittet och magen i sig gjorde inte längre lika ont. 

Jag tycker inte att snittet var det jobbigaste denna gången. Den första veckan hade jag eftervärkar från helvetet. Och speciellt den andra och tredje dagen efter förlossningen, då var eftervärkarna så starka och hemska att jag knappt kände av smärtan ifrån snittet. De gjorde lika ont som värkarna vid Ediths förlossning och jag tycker att det var hemskt rent ut sagt!


Nu har det gått två veckor och eftervärkarna har gett med sig men snittet däremot bränner som eld och bara jag nuddar snittet eller huden runt omkring så känns det som om tusen nålar sticker inuti kroppen på mig. Så var det förra gången också men jag upplever att det gör mer ont denna gången. Men det är inte hela världen. Jag vet ju om att det inte är något farligt. Jag tappade ju känseln i och runt snittet efter förra förlossningen och jag kan fortfarande inte känna om jag drar fingrarna över det men det är ju väldigt vanligt och inget att oroa sig över. Bara lite obehagligt. 

Och vet ni vad, två dagar i rad har jag lyckats ta kortare promenader runt kvarteret och jag har tom med kunnat ha min älskade Edith i knäet en stund, som jag längtat efter att få krama om henne!
 


Nu blev det här världens snurrigaste inlägg men det blir lätt så när man har så mycket man vill skriva ner och minnas.

Jag jobbar på ett förlossningsinlägg och ett inlägg om amningen också, det kommer upp om ett tag:)

Några timmar efter förlossningen, lycklig men trött:)

onsdag 29 april 2015

166. Dylan en vecka.

Tänka sig att Dylan har hunnit bli en vecka idag. Tiden går så fort!  Han har bara varit hos oss i sju dagar men jag är redan hopplöst förälskad. Han är verkligen den finaste lilla grabben:) 

Innan Dylan kom till världen var jag orolig över hur jag skulle kunna älska ett annat barn lika mycket som jag älskar Edith. Men såhär i efterhand kan jag inte annat än le åt den tanken. När jag hörde honom skrika ut sina första andetag visste jag att jag älskade honom och den sekunden jag fick se honom blev jag förälskad med detsamma. Hjärtat mitt har bara växt. Kärleken den kan aldrig ta för mycket plats. Det är så otroligt häftigt att det kan vara så. Hur man kan älska någon så otroligt mycket efter så kort tid. Hur man kan älska flera personer så mycket att hjärtat slår dubbla slag vid bara tanken på deras andetag. 

Jag älskar mina barn så otroligt mycket och jag är så oerhört tacksam över att jag får vara mamma till just Edith och Dylan. Ni förgyller mitt liv och jag älskar er så mycket! 


165. Tisdag den 21 april och inskrivning inför snittet.

Känns konstigt att publicera ett inlägg i nutid i efterhand men jag vill ju dela med mig av allt på denna resa men inte innan det är klart så därför får det bli såhär:) 

Så idag kom då dagen då jag skulle bli inskriven inför snittet. Tisdag den 21 april. Klockan ett skulle vi infinna oss på förlossningen för en genomgång utav snittet och morgondagen. När vi kom till sjukhuset började jag att skaka och andas ytligare. När vi väl var framme vid centralkassan forsade tårarna och i hissen på vägen upp så kunde jag inte andas och jag knappt såg eller hörde något. Inne på förlossningen fick vi sitta och vänta vilket bara gjorde mig mer nervös och så efter en kvart fick vi komma in och träffa en barnmorska för inskrivning. 

Vi fick träffa en kvinna vid namn Marianne som visade sig vara guld värd. Vilken underbar kvinna. Hon visade en sådan enorm respekt för mina rädslor och det första hon sa var att hon skulle hjälpa mig att få detta att bli en sådan bra upplevelse som möjligt. Hon frågade vad jag var mest rädd för och försökte sedan hitta lösningar till att göra mig mindre rädd. 

Mellan klockan sex och halvsju imorgon bitti ska jag vara inne på förlossningen. Hon berättade att jag kommer att vara den första operationen under morgondagen och att jag kommer att få emla både i armen och på ryggen. 
Så fort narkosläkaren satt i droppet kommer de att ge mig lugnande inför sprutan som kommer att få mig att slappna av och släppa lite av oron. När jag fått lugnande kommer de att ge mig en bedövningsspruta i ryggen innan de sätter spinalbedövningen. Då jag är orolig inför katetern så kommer de att sätta in den efter spinalbedövningen är satt så att jag inte behöver oroa mig över det. 

Efter det så kommer de justera till mig på britsen och kolla ifall jag har någon känsel och när det är klart så kommer de att utföra snittet. 

Barnmorskan förklarade också att de kommer att ta barnet och gå iväg på en gång och torka av honom och undersöka honom innan jag får träffa lilla bebis. Per kommer att få följa med bebisen och klippa av navelsträngen när de syr ihop mig och efteråt så får jag träffa lilla bebis och förhoppningsvis kommer jag att få upp bebisen på bröstet då också. 

Förra gången var det ingen som berättade för mig att de skulle gå iväg med barnet så jag blev ju jätterädd, det känns jättebra att veta sånt i förväg denna gång. 

Och det som kändes bäst av allt var att jag fick träffa de två läkarna som ska utföra snittet, barnmorskan och narkossköterskan. Narkosläkaren tittade på mig och sa att hon kommer att vara med mig hela tiden under operationen och bara fokusera på mig. Hon kommer att ge mig lugnande och allt kommer att kännas lite bättre. Om jag blir rädd så kommer hon att vara alldeles bredvid mig hela tiden. Hon var verkligen lugnande och så otroligt förstående. Läkarna var också jätteförstående och trevliga och förklarade att jag inte kommer att känna igen dem då de har masker och mössor och är bakom skynket. De fokuserar på snittet och att få ut bebisen och narkosläkaren och narkossköterskan kommer att fokusera på mig. Och alla vill att jag ska ha en positiv upplevelse och de ska göra det bästa de kan för att hjälpa mig och Per att få det. 

Om allt går som det ska och det inte blir några akuta operationer som går före så kommer vi att vara tvåbarnsföräldrar vid åttatiden imorgon bitti. Det känns helt sjukt!! 

Efter snittet så berättade barnmorskan att jag kommer att få morfin under det första dygnet för att döva bort den värsta smärtan. Därefter går de ofta över till annat smärtstillande. Man brukar också ha kvar katetern det första dygnet.  Spinalbedövningen kommer att hålla i sig i ungefär fyra till sex timmar efter operationen och då kommer jag alltså inte att kunna röra på mig. 



De har ju lovat mig att Per ska få bo där med mig i den mån det går men idag så förberedde barnmorskan mig med att det är högtryck på förlossningen just nu och att Per kanske inte kommer att kunna stanna pga platsbrist. Men om han inte får stanna så kommer han att få vara med mig tills jag somnar och han kan komma tillbaka så tidigt som jag vill. Jag kommer att kunna ringa eller skypa med honom vilken tid på dygnet somhelst och får jag panikångest eller liknande så kan jag eller de ringa Per så att han kan komma in på en gång. Om jag måste dela rum med någon så har de lovat att jag ska få den yttersta sängen vid fönstret så att jag inte känner mig instängd och att Per får vara med mig så länge jag är vaken. Men barnmorskan sa att de ska göra det bästa de kan för att Per ska få  stanna. De vill ju mitt bästa och precis som jag anser de att jag mår bättre av att ha Per med mig. Jag hoppas verkligen att detta löser sig men det får vi ta imorgon. Först ska jag ta mig igenom operationen och sprutan. 

Jag känner mig fortfarande hysteriskt rädd men lite mindre orolig. Jag har fått ett så bra bemötande på förlossningen idag och att jag fick träffa alla som ska vara med känns så otroligt bra. Och att de alla sa att de förstod mina rädslor och att de ska hjälpa mig igenom det här fick mig att känna mig väldigt trygg.  Det kommer nog gå bra det här oavsett om jag är jätterädd eller inte. Och imorrn vid den här tiden så är allt över. Vilken lättnad!


De sista bilderna på magen, imorgon är den bara ett minne blott:)

måndag 27 april 2015

164. Post spinal huvudvärk.


Jag tänkte berätta lite snabbt om hur det ligger till med mig just nu. Dels har jag väldigt ont i snittet och har lite svårt att röra mig. Är ju trots allt nyopererad med ett 15cm stort snitt över magen så det är väl kanske inte så konstigt. 

Men sen så har jag åkt på något som heter post spinal huvudvärk som gör att jag får migränanfall då jag sitter upp eller står upp/går omkring. Jag ska alltså vara sängliggande ett tag framöver nu tills det gått över.  När jag ligger ner försvinner huvudvärken men så fort jag reser mig kommer huvudvärken tillbaka. Det är något jag tycker är lite jobbigt eftersom att det är viktigt att vara uppe och röra på sig efter snittet för att läka snabbare och minska risken för blodproppar.

Post spinal huvudvärk är något man kan få då man har tagit spinalbedövning. Lätt förklarat har det att göra med att sprutan lämnade ett hål in mellan kotorna så att ryggmärgsvätska rinner ut i kroppen vilket ger huvudvärk och yrsel. Om jag förstod läkaren rätt. 

Nu har jag iaf fått ordinationen att vara i liggläge ett tag framöver och dricka mängder med coca cola, äta koffeintabletter och ta två citadon var sjätte timme. Koffeinet kan lätta på spänningen i huvudet och citadonet är ju smärtlindrande. Har det inte lättat eller gett med sig inom en vecka så kommer jag att få göra en blood patch. Vilket är en spruta i ryggen som täpper till det där hålet som den förra sprutan gjorde om jag förstod det rätt. Ville inte lyssna överdrivet mycket på sånt som skrämmer mig, jag lät Per göra det åt mig. Och så tar jag det om det blir av senare isåfall.

Det positiva med denna huvudvärken är att jag har åkt på en mildare variant av den och att det troligtvis går över av sig själv inom några dagar. Jag som är så spruträdd hoppas verkligen att det ger med sig av sig självt!  


Nej nu måste jag amma lilleman och ta mig till sängen. Är galet trött.

163. Dylan är äntligen här!

I onsdags den 22 april klockan 08.36 fick vi äntligen träffa våran älskade lilla Dylan. Han var 51cm lång och vägde 3655g. I jämförelse med Edith så är han så himla liten men alldeles perfekt såklart! Strlk 50 sitter alldeles pösigt på honom och ettans blöjor är för stora. Han är så himlars liten och gosig. Men sen föddes han ju nio dagar innan beräknat datum också. Han är en exakt kopia av sin syster och när jag fick se honom för första gången trodde jag att Per bar på Edith.
Det var inga tvivel om att det var våran son! 


Förlossningen blev i slutändan väldigt positiv och jag är så glad över att jag vågade vara vaken och att det gick så bra trots alla mina rädslor. Förlossningsberättelsen kommer så fort vi hunnit landa lite och när jag mår lite bättre. Först och främst ska jag posta ett inlägg om inskrivningen som jag skrev kvällen innan förlossningen. 


Jag är så otroligt lättad över att det äntligen är över och framförallt så glad och totalt nerkärad i våran lilla son! Som vi har längtat efter dig Dylan!




  



tisdag 21 april 2015

162. Kärlek.


Per per per, jag vet inte vad jag hade gjort utan dig min älskade finaste man. Jag vet att du finns där igenom mina motgångar precis som jag funnit där igenom dina. Vi vet vart vi har varandra och det är en sådan härlig vetskap. Vi har klarat oss igenom så många stormar tillsammans du och jag. Och varje gång kommer vi ut på andra sidan starkare än innan. Jag älskar dig mer för varje motgång vi tar oss igenom och jag är så innerligt tacksam över att vi funnit varandra.

Tack för att du funnits där vid min sida igenom allt detta. Jag älskar dig till månen och tillbaka. Du är den bästa mannen och den finaste pappan jag vet och jag är så tacksam för våran kärlek.

Jag älskar dig!

måndag 20 april 2015

161. Denna jäkla förlossningrädsla.

Alltså jag är så rädd så att det är löjligt. Jag längtar verkligen tills allt är över och jag kan slappna av igen. Jag förstår inte hur det kan vara såhär jobbigt. Eller jo jag förstår det mycket väl men jag kan inte förstå varför. Jag har ju bearbetat min förra förlossning i två år. Gått till psykolog och varit sjukskriven, jag har tom ätit mediciner trots att jag är emot mediciner. Jag har varit på flera krissamtal på förlossningen och jag har fått komma och prata med läkaren som var med vid mitt snitt flera gånger för att gå igenom vad som hände. Och denna gång har jag haft stöd av förlossningspsykolog hela graviditeten eftersom att tanken på en förlossning skrämmer mig mer än nått. Och framförallt så fick jag ett planerat snitt inskrivet i min journal utan att behöva kämpa innan jag ens blev gravid trots att jag hört att det skulle vara så svårt. Och efter allt detta är jag ändå såhär rädd.  

Jag är så rädd att jag får dåligt samvete. Här har jag gått och bett om ett planerat snitt och fått det utan att knappt behöva förklara varför och att jag absolut inte behövt kämpa för det. Jag vet att det finns många kvinnor där ute som är rädda precis som jag av olika anledningar och att det är många av dem som vill ha ett planerat snitt men som inte får det och här sitter jag ändå och är rädd. Det känns otacksamt och det ger mig en jobbig känsla. 

Och ifall jag hade behövt gå igenom en vaginal förlossning hade jag varit 200gånger mer rädd än vad jag är nu. Därför är ju kejsarsnitt det enda alternativet för mig. För hur rädd jag än är för ett snitt och då framförallt sprutan så är jag så rädd för en vaginal förlossning att jag inte ens skulle kunna tänka mig att gå igenom det. Hade jag inte fått ett planerat snitt inskrivet i journalen hade jag aldrig valt att bli gravid igen.


Och jag är absolut inte ensam om denna rädsla. 
 
Ungefär var 20e kvinna som är gravid lider av förlossningsrädsla som är mer eller mindre svår. Det blir rätt så många kvinnor med liknande rädslor. 

Och jag är definitivt inte ensam om att göra ett kejsarnitt. I genomsnitt var sjätte kvinna föder med snitt varav ungefär hälften av dem är planerade snitt.  Så alla läkare där ute är nog ganska säkra i det dom gör, de gör det ju trots allt väldigt ofta. Neej fyy nu ska jag äta lite vattenmelon och kolla på vem bor här och försöka att slappna av lite. Att gå och sova just nu kommer inte på fråga med alla denna oro.


söndag 19 april 2015

160. Akuten med Edith.

Åhh jag är helt färdig. Vi har spenderat större delen av eftermiddagen inne på akuten med Edith. Det är alltid lika hemskt när det händer något med ens barn.

Idag när Edith skulle tvätta händerna i badrummet tappade hon fotfästet och pallen hon stod på välte. Hon ramlade rätt ner i golvet med huvudet och hann aldrig ta emot sig eller vända sig. Då pallen välte åt sidan så var det sidan av huvudet hon slog i. Hon låg helt orörlig på golvet och jag fick panik och lyfte upp henne så fort jag bara kunde. Hon började gråta och skrika då jag lyfte upp henne och på en gång började hon att kaskadkräkas, det bara välde ur henne. 

Per tog över och jag sprang och ringde till 1177. Det var jättelång kö där så jag la på och ringde 112. Även där var det kö men efter nån minut svarade de och kvinnan som svarade tyckte att det var bäst om ambulanspersonalen kom och tittade på henne eftersom att hon hade varit tyst först och sedan kräkts så mycket. Under tiden vi väntade på dem hade Edith slutat gråta och var istället väldigt dåsig och klagade på att det gjorde ont i huvudet. 

När ambulanspersonalen kom in genom dörren började hon däremot skrika stopp för fulla muggar och hon blev väldigt livlig igen. De undersökte henne lite snabbt och tyckte att det var bäst att vi åkte in till akuten för att kolla upp det ordentligt. 

Inne på akuten fick vi komma in på ett rum och sedan kollade de henne med det samma. Sköterskan som gjorde undersökningarna var verkligen jätteduktig och Edith grät nästan ingenting utan gjorde precis som hon sa. Efter det så fick vi stanna på observation vilket gjorde att vi fick vara där så länge. Lite nu och då kom de in och kollade Edith och efter några timmar på akuten fick vi åka hem. 

Edith har fått en hjärnskakning och vi fick med oss en lapp hem med vad vi ska tänka på och hur vi ska ta hand om henne i några dagar fram över. Blir det värre eller om hon börjar bli slö, få blåmärken på kroppen ska vi komma in med detsamma men risken för det var väldigt liten trodde de på akuten. Barn tål tydligen hur mycket som helst och deras små huvuden är tåligare än vad man kan tro. 

Jag är så glad att allting gick så pass bra! Jag blev så fruktansvärt rädd då hon först var alldeles tyst och sedan började kräkas sådär mycket. Man har ju både läst och hört om barn som ramlar och slår i huvudet och kräks och blir tysta. Gudars vad rädda vi var här hemma. Jag har helt glömt bort allt vad värk och illamående är idag. Glömde bort att ta med mig kryckor och tabletter så nu har jag oerhört ont. Nu är det dags för mig att gå raka vägen till sängen och försöka sova lite. Jag måste passa på att försöka sova så mycket jag bara kan nu!    


lördag 18 april 2015

159. missfärgad tvätt.

Nu låter jag jättelöjlig men ikväll blev jag så himla ledsen över våran tvätt. Per råkade tvätta våran vita tvätt med våran kulöra tvätt och allt blev gråsmuts fläckigt. Jag är verkligen inte sur på Per och klandrar inte honom för det är misstag som alla gör så det är inte det. 

Men det som är grejjen är att vi tvättade kläderna som bebisen ska åka hem i från bb i just den här tvätten. Och allt är förstört. Jag tycker att det är så himla tråkigt och jag blev genast orolig. Det känns som ett dåligt omen det. Överhormonell höggravid kvinna som är jätterädd och klättrar på väggarna tänker kanske inte helt klart men det känns inte alls nå bra att det blev såhär. Per sa att vi löser det och att vi kan gå på stan imorrn och köpa kläderna igen. Och visst det kan vi ju ifall det nu finns kvar i rätt strlk vilket jag tvivlar på. 

Men åhh det känns bara så tråkigt, kläderna som Edith åkte hem i från bb har vi gjort en jättefin tavla av och det var ju den tanken jag hade med de här kläderna också. Men men, vi får helt enkelt åka till stan imorrn och hoppas att det finns kvar. 

Sen så hade jag köpt nya fina och sköna underkläder till den närmsta framtiden som blev totalt missfärgat. Trosorna ser ut som att dom är 14år gamla. Men okej då, det är ju bara jag och Per som ser dem så det är ju inte hela världen mest bara tråkigt när man väl unnar sig något nytt. 

Och sist till det som fick mig att gråta. I den tvätten hade jag en av mina absoluta favoritkjolar som betyder så oerhört mycket för mig och det var en kjol som farmor hade då hon var ung. Hon älskade också den kjolen och jag har ett kort på henne då hon har på sig den och hon var så vacker i den. 
De som känner mig vet hur mycket min farmor betydde för mig och hur mycket saker från henne jag samlat på mig och inte kunnat göra mig av med bara för att det varit från henne. Jag har varit livrädd för att minnet ifrån farmor ska försvinna och hållt fast vid dessa saker som om det vore på liv och död i nästan sex år. Men så efter år i terapi har jag insett att jag måste göra mig av med det som inte betyder något och bara spara det viktigaste, minnet finns kvar ändå. Så nu är nästan allt borta, men kjolen var ett av de plaggen som jag sparade och faktiskt älskade att ha på mig. Och nu är den förstörd.  Det känns som ännu ett dåligt omen.

Jag vet att det materiella inte har någon betydelse egentligen och att det inte är något att bli ledsen över men jag blir det ändå. Och både bebisen kläder och min kjol symboliserar ju något annat än just det materiella i sig. 



fredag 17 april 2015

158. Vecka 39 och positiva målbilder.

Idag har vi gått in i vecka 39 och det är nu så otroligt nära tills vi får träffa lillan att jag nästan klättrar på väggarna här hemma. Både av rädsla men också av spänning. Vem är du? Hur kommer du se ut? Kommer du att vara lik din syster? Kommer du att var en stor bebis som din storasyster eller en liten goding? Åhh vad vi längtar efter dig nu. Men nu ses vi snart! 

 
Den här bebisen har ju varit väldigt rörlig i magen och det är nästan aldrig lugnt där inne. Speciellt inte om kvällar och nätter. Jag har blåmärken och ont i revbenen och han sparkar och rör sig som bara den. Inte mig emot dock, dessa små rörelser är ju det största livstecknet! Annars så hickar bebisen mycket. Men det gör jag också, det är en biverkning på medicinerna tydligen. 

Iallafall så var Edith också väldigt aktiv i magen och hon har alltid varit väldigt aktiv utanför magen. Hon var också som mest aktiv om kvällar och nätter och har enda sedan födseln varit en kvällsmänniska och sover till nio-tio om vi inte väcker henne. Antingen så har det varit en slump eller så kanske bebisen blir likadan eftersom att han är så lik Edith i magen och tom lite mer aktiv än vad hon var.

Jag försöker att göra som min förlossningspsykolog säger och fokusera på en positiv målbild som hjälper mig att klara av själva förlossningen. Och en av mina positiva målbilder som jag försöker fokusera på är när jag får se Per hålla i det lilla livet för första gången. Det var min målbild förra gången också. Det var så stort och så mäktigt och så otroligt vackert att se det efter att i månader ha gått och kämpat för att få det där lilla livet i våra armar. Och det kommer säkerligen vara lika mäktigt denna gången. Den andra målbilden är mötet emellan syskonen. Jag ser framemot det första mötet mellan Edith och bebisen. Det ska bli så otroligt spännande att få se dem tillsammans. Fokusera på målbilderna och tänk positiva tankar nu Jennie. Du har ändå inget annat val än att gå igenom detta.


Ååå andra sidan är jag så klar med att vara gravid nu så att det finns inte. Förlossningen är en timme med oro och egentligen inte ens det, då det är själva sprutan jag är så där skräckslaget rädd för. Graviditeten har varit 38 veckor med kräkningar och extremt illamående, domningar i händer och fötter, senadrag i armar och ben, en grotesk foglossning, ryggvärk, järnbrist, panikångest. Ja ni fattar. Har jag klarat av allt detta så är ju förlossningen egentligen ingenting i jämförelse. Herregud de första 17veckorna kräktes jag tills jag svimmade många dagar och jag har varit inlagd med dropp lika mycket som jag var hemma de första månaderna. Nej fyy. Jag är så klar med allt detta och längtar verkligen efter att kunna börja leva igen!  Men mest av allt så längtar jag så klart efter våran lilla bebis. 

Jag och magen ikväll, snart är den endast ett minne blott:)

torsdag 16 april 2015

157.

Hallå, idag har jag gjort allt för att försöka slappna av och släppa all förlossningsrädsla för en stund. Jag har lyssnat på musik, suttit och målat, både själv och med Edith. Sen så har jag planterat några blomskott och i allmänhet bara försökt att stänga av hjärnan helt. Men snart är det över och då behöver jag inte gå runt i denna ångest konstant hela tiden.

Iallafall så var det riktigt skönt att bara ta fram alla färger och slå sig ner med lite bra musik och bara släppa allt och låta penseln leva sitt eget liv. För en stund så var jag bortom alla tankar och uppslukad i skapandet.  


Jag har satt några skott på dessa fina nässelblommor, de har ju en sån ljuvlig färg och är extremt lättskötta:)