torsdag 27 november 2014

108. Förlossningsrädsla .

Nu ska jag berätta om vad som går och tynger mig till den graden att jag får panik. Jag är livrädd inför förlossningen och ju närmre vi kommer ju mer panik får jag. Jag har hela tiden känt mig orolig och gruvat mig när jag tänkt på det men nu har vi snart gått halva tiden och det börjar slå in att jag faktiskt kommer att behöva föda ett barn. Det gör mig så förbannat rädd. Det gick så fruktansvärt dåligt förra gången så det är väl självklart att jag är rädd liksom. Min erfarenhet är ju att en förlossning är rent ut sagt fruktansvärd och det är allt jag har att gå efter.

Idag var jag till mödravårdpsykologen och vi har nu påbörjat det första av många förlossningssamtal. Vi kommer att träffas med jämna mellanrum fram tills det är dags. Jag hoppas verkligen att detta kommer att hjälpa mig att bli beredd. För vare sig jag vill eller inte så ska barnet ut. Och jag kommer att behöva vara där. 

Nu ska ju jag få ett planerat snitt vilket inte skrämmer mig lika mycket som en vaginal förlossning. Men tanken på att det gick snett förra gången får mig att tänka att det lika gärna kan gå snett den här gången. Och det skrämmer mig. Sen att jag kommer att behöva ta sprutor och bedövning gör mig alldeles kallsvettig. När jag fick det inför förra snittet var jag ju inte vid medvetande så det kommer jag inte ihåg något av. Hade jag kommit ihåg hur det kändes att få spinalbedövningen kanske jag inte varit så rädd nu men jag vet ju inte ifall det kommer att göra ont eller inte och då blir jag jättestressad. Sen har jag ju en extrem rädsla för nålar och sprutor i överlag. Jag emlas alltid innan prover och dropp och innan de får sticka mig måste de berätta exakt vad de ska göra. Men nu ska jag försöka släppa den här oron. Jag har ju nästan fem månader på mig att bearbeta rädslorna och ta mig i genom paniken så att jag ska klara av det här. Och till min hjälp har jag både Per och sjukvården. Mödravårdspsykologen ska jag ju fortsätta att gå till och så ska jag få träffa Ragner, läkaren som gjorde förra snittet och skrev in i journalen att jag ska få snitt även denna gången och prata så det här kommer säkert att lösa sig. Eller säkert och säkert. Det kommer att hända. Lika bra att jag verkligen tar till mig det nu.


Inga kommentarer:

Skicka en kommentar