tisdag 21 oktober 2014

086.

Hallå, idag är jag själv hemma hela dagen. Det var längesen jag var det sist. Känner mig lite orolig över att vara det men snart har jag ju redan klarat av halva dagen! Jag vet inte varför det känns så tungt men det har varit en trygghet att ha Per vid min sida när jag mår så dåligt. Jag vet ju att jag klarar mig själv också men ändå så känns det farligt att vara själv på något sätt. För mig är det en kamp att öppna kylskåpet men det är ju fortfarande en kamp jag klarar av. 

Det läskigaste med att vara ensam är att jag känner efter. Jag tänker efter. Jag kommer lätt in på dåliga tankar, katastroftankar. Men det är ju sån jag är och trots sex år i terapi så kan inget hindra mig från att kliva över den tröskeln när jag känner mig svag och utsatt. 

Jag kommer in på tankar om barnet och medicinerna. Jag har alltså ätit tio tabletter om dagen under hela första delen av graviditeten för att klara av att leva i princip. Samtidigt har barnet utvecklat alla sina viktigaste organ under den tiden. När jag tänker på det ryser jag av obehag. Vad som helst kan ha hänt och jag vet ingenting. Men ifall jag inte hade ätit tabletterna hade jag kräkts dygnet runt och det kan ju inte heller vara bra för barnet. Dessa här tankar snurrar runt tillsammans med tankar om hurvida jag är tillräckligt stark för att klara av det här. 
Jag tog mig knappt igenom förra graviditeten och nu så går jag igenom det här en gång till. Åh ena sidan har det bara gjort mig starkare men åh andra sidan så är det knappt att jag orkar hålla mig över ytan när jag har så ont och mår så dåligt. 

Jag vet att jag klarar av det här det gjorde jag under förra graviditeten men det känns så tungt nu när jag är mitt i det bara. 
Och att efter en sex år lång sjukskrivning när man blivit förklarad som stabil för första gången i livet ungefär gå in i en graviditet som min det känns lite som att ta sig vatten över huvudet. Det är en hårfin linje mellan att må dåligt och trilla över och bli deprimerad. Jag gör verkligen allt jag kan för att inte tappa den lilla stabiliteten jag har kvar i mitt mående men det är också tufft. Och speciellt de dagar jag är ensam. Det är lättare att gå in i sig själv då det inte är någon hemma som stör.

Nej nu ska jag sluta fundera över detta och försöka tänka på något annat, ingen mår bra av att sitta och älta sånt här. 


Inga kommentarer:

Skicka en kommentar