tisdag 7 oktober 2014

074. Bebis"sjuk"

Jag vet inte om jag överhuvudtaget har några läsare kvar där ute men jag känner att det är dags för mig att börja skriva igen. Efter ett längre uppehåll nu igen. Jag  behöver skriva av mig. Jag har ett enormt behov av att få skriva ner vad jag går i genom just nu för att kunna bearbeta det lättare. 

En av de största anledningarna till detta uppehåll är att jag inte mått så bra. Jag är nämligen gravid igen vilket i sig är helt fantastiskt! Det var även denna gång en planerad graviditet och jag hade räknat med att må dåligt precis som under förra graviditeten. Jag hade tom räknat med att få hyperemesis gravidarum igen om man nu kan räkna med något sånt. Men tur är väl det att jag tänkte så långt för här är vi nu igen. Vi är  självklart så oerhört lyckliga och tacksamma över att vi kunde bli gravida en gång till och att det verkar som att allt är som det ska enligt de tidiga ultraljudet. Men jag kan ändå inte låta bli att dra mig undan och tynga ner mig själv i tankarna.

Jag är nu i vecka elva och illamåendet finns där konstant hela tiden. Jag äter just nu sex primperan tabletter om dagen och fyra zofrantabletter om dagen, bara för att kunna överleva. Om jag inte äter dessa tabletter kräks jag tills det känns som att jag kommer att dö. 
Just nu varierar kräkningarna från dag till dag med riktigt dåliga dagar och lite mindre dåliga dagar. Än så länge har jag inte fått uppleva någon bra dag utan spya och illamående. Och jag förstår att det är många som mår dåligt när de blir gravida och att man inte ska klaga men att behöva äta tio tabletter om dagen och ändå kräkas större delen av dagen det är inte ett normalt graviditets illamående. Hittills har jag varit inlagd sex gånger med dropp. Under perioderna jag varit inlagd har jag varit inlagd emellan två och fyra dagar. Och varje gång har jag fått mellan fyra och tio liter dropp. Jag har lyckats hålla mig hemma även under dåliga dagar ibland eftersom jag gör allt för att inte behöva bli inlagd och åka ifrån Edith. Men då jag kräkts till jag svimmar då har jag inte haft något annat val än att lägga in mig. Det är inte hållbart att vara hemma under de omständigheterna. Men förra helgen så fick jag 3 stycken b12sprutor uppe på bb då jag var inlagd så förhoppningsvis så kanske det hjälper mig att må lite bättre. Det återstår att se.

Det jag upplever som jobbigast denna gången förutom att det är mycket värre än förra graviditeten är att jag ju förberett mig på detta. Jag hade ställt in mig på att må dåligt och att det skulle bli jäkligt tufft. Men att det skulle vara såhär tufft det hade jag aldrig kunnat ana. Och att redan ha ett barn och att inte kunna röra sig utan att kräkas till det känns som att man kvävs för att man inte får någon luft det är så sjukt psykiskt påfrestande. Jag kan ta att jag blir inlagd titt som tätt och att jag mår som en påse skit men jag kan inte ta att jag just nu är en sådant fruktansvärt dålig mamma. Jag har aldrig haft så dåligt samvete som jag har just nu. Edith har aldrig sovit ifrån mig förut och nu får hon göra det iallafall en gång i veckan. Hur förklarar man den här situationen för en 1½årig liten tös som bara saknar sin mamma. När jag inte är alldeles för uttorkad så gråter jag för att jag känner mig så dålig som inte kan ta hand om Edith just nu. 

Jag klarar ju inte av att ta hand om henne alls just nu. Hon är på dagis så mycket som det bara går och när hon inte är på dagis är hon hos gammis eller morfar. Jag och Per vill ju så gärna ha ett till barn. Att Edith ska få ett syskon, men till vilket pris. Nu är jag ju gravid och har inte planerat att ändra på det men jag kan ändå inte låta bli att fundera på det. Men det är ju svårt överhuvudtaget just nu då jag har hormoner som stiger mig åt huvudet var femte minut. Jag kan ta att jag blir inlagd och att jag kräks tills jag svimmar men jag kan inte ta det ifall Edith blir alldeles rubbad av detta. 

Men än sålänge är jag ju bara i vecka elva och det är ju inget som säger att jag kommer att må dåligt och kräkas i 40 veckor denna gången bara för att jag gjorde det förra gången. Det kan ju avta om två, tre veckor.. 

Hursomhelst så känner jag att jag måste skriva om detta innan jag brister. Att skriva är mitt sätt att ta mig igenom jobbiga och svåra händelser. Och ifall det skulle hända något med den här graviditeten så skulle jag ju dela med mig av det också så därför väljer vi nu att berätta det "redan". 

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar