torsdag 15 maj 2014

051. Bring me back to life.

Ikväll har vi varit iväg på en livräddningskurs via BVC och vårdcentralen för föräldrar.

Sedan Edith satt i halsen och slutade andas i oktober har jag insisterat på att BVC ska låta oss föräldrar lära oss vad man faktiskt ska göra och inte göra i liknande situationer. Jag visste inte vad jag skulle göra då Edith slutade andas. Jag stod och skrek nu dör hon, nu dör hon. Eller okej jag ringde 112. Men det var det enda jag kunde göra. Det borde vara en självklarhet för alla föräldrar att ha kunskapen om hur man kan livrädda sina barn. Det borde vara en självklarhet för alla människor, barn som vuxna att obligatoriskt utbildas i livräddning. 
Så därför blev jag så glad nu när vi äntligen fick en inbjudan till denna kurs! 


 


Jag har vetat om det i flera veckors tid. Egentligen så skulle bara den ena föräldern få gå på kursen men då jag inte törs gå ensam så fick Per självfallet följa med. Jag har förberett mig mentalt på att jag kommer att sitta i ett rum som är fyllt av andra föräldrar. Våran BVC tant Maria ringde till mig i måndags och berättade för mig att jag skulle åka dit lite tidigare ifall att jag ville känna in platsen innan alla kommer. Hon berättade också att det skulle vara 20stycken anmälda och ungefär vad vi skulle göra på kursen. Allt för att hjälpa mig att göra det hela lite lättare. 

Men ändå så var det som att gå in i en vägg av ångest när jag väl kom dit. Men vet ni vad. Jag tog mig igenom den tre timmar långa kursen. Jag satt i en halvmåne i ett alldeles ljust och upplyst rum omringad av människor jag inte känner och jag klarade av det! Det var fruktansvärt jobbigt, det ska jag inte förneka. Jag tittade på Per flera gånger för att lugna mig själv och jag deltog inte i alla övningar. Som att t.ex. livrädda en docka inför allihopa. Men jag satt kvar i rummet bland alla människor trots att det kändes som om jag skulle få slut på luft. Jag deltog i några av övningarna då det bara var jag och Per gömda bakom några bänkar och jag frågade tom med några frågor. Det kanske inte låter som någon grej men för mig så är det ett sådant enormt steg framåt i min sociala utveckling!  

Jag är ju egentligen en social tjej som älskar att lära känna nya personer. Jag är glad och tycker om att skratta och prata med människor. Men det är bara ifall någon annan tar kontakt med mig. Jag tar inte på egen hand upp en konversation med någon jag aldrig träffat. Jag kan nog uppfattas som väldigt oseriös och nonchalant person vissa gånger men så är det verkligen inte. Jag är bara så enormt koncentrerad på att klara av situationen jag är omgiven av utan att försöka fly.



Iallafall så är jag så otroligt stolt över mig själv att jag gick dit även fast det var flera månader sedan jag var bland så mycket människor jag inte känner förra gången. För blir det för länge mellan gångerna så blir det jobbigare igen. 

Nu har vi äntligen lärt oss hur man ska göra för att kunna hjälpa både Edith och andra i en livshotande situation och jag är mycket nöjd med del ett av kursen och det faktum att jag gick dit trots att jag egentligen inte vågade! Men eftersom det tar så fruktansvärt mycket energi att sitta och oroa sig i tre timmar så orkar jag knappt hålla ögonen öppna längre så med det säger jag godnatt!

 
En bild från våran bröllopsdag. Vad hade jag egentligen gjort utan dig, du är alltid så omtänksam och förstående. Jag älskar dig! 

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar