torsdag 8 maj 2014

046.

Nu tänker jag dela med mig av något som jag inte kan släppa taget om. Något jag funderat mycket på sedan jag blev mamma.  Jag får en sådan ångest över att Edith alltid är med mig och Per. På BVC har de sagt till mig gång på gång att jag måste låta henne leka med andra barn, att jag kan gå på olika mammaträffar och babysång eller liknande. Ofta känns det som om jag är den enda mamman i världen som inte gör sånt här med mitt barn. Överallt tycker jag att jag ser mammor med barn som gör saker tillsammans och så kommer Edith och jag helt ensamma. 

Jag vill inte att hon ska bli lika rädd som mig. Ärva min ensamhet eller oro. Men ändå är jag inte tillräckligt stark för att våga göra något åt det. Det här är något som oroar mig så mycket. Men så småningom kommer ju Edith att börja på dagis och då kommer hon ju att få träffa andra barn dagligen. Jag hoppas att det är tillräckligt för henne.



Jag känner mig fruktansvärt ensam många gånger. Det känns som att jag är den enda mamman i stan som inte har några andra mammavänner, som att jag står utanför och tittar in. Det känns inte ens så, det känns som att jag lever på en helt annan planet. Men jag har jag ju bara mig själv att skylla för det. 

Jag har haft grov social fobi i många år och varit sjukskriven under tre år och gått i KBT behandling för att komma igenom det. Nu är jag väl "frisk" från det men ändå så känns det inte så många gånger. Men den sjukdomen har ju varit en sådan stor del av mitt liv i många år och jag kommer nog alltid bära med mig den. Social fobi är min största fiende och det som håller mig tillbaka många gånger. Överhuvudtaget i livet så vill jag så mycket mer än att vara rädd. 

Jag känner mig alltid dum i huvudet då jag umgås med andra människor jag inte känner väl. Det känns som att människor undrar vad det är för fel på mig och att alla som inte känner mig tycker att jag är helt värdelös. Så därför håller jag mig undan istället.

Det tar lång tid för mig att släppa människor in på livet. Jag har mina vänner och de litar jag innerligt på, men det har tagit lång tid för mig att våga detta. Och ibland undrar jag ifall de ens gillar mig. Ibland undrar jag ifall Per verkligen älskar mig eller ifall han bara är tillsammans med mig för att vara snäll. Jag har så mycket hjärnspöken och det är så otroligt frustrerande att jag låter dem ta över. Jag vill bara få vara glad och stark och modig. För Edith och för mig själv. Jag vill vara en förebild för min dotter, en stark och självständig kvinna som inte är rädd för att leva.

Jag försöker verkligen att slita mig fri från mitt förflutna, våga mer, ta för mig mer. Visa Edith att hon inte behöver vara rädd. 

Jag utmanar mig själv varje dag, går på stan själv, går ut och fikar bland människor, går till lekparken. Jag har tom tagit mig till babysim några gånger med henne. Jag har varit på babysång två gånger. Jag har varit på babymassage och jag har verkligen utmanat mig själv. Men ändå så känns det inte som att det är tillräckligt. Det kanske är för att BVC säger att Edith behöver mer och för att det verkar som att alla andra är så duktiga på att göra saker med sina barn. Jag hoppas inte att detta kommer att påverka Edith. Att hon kommer att passa in med andra barn även fast hon har en rädd mamma som inte gör saker med henne.

Jag leker och sjunger med Edith varje dag och vi har jätteroligt tillsammans. Men räcker det nu?

Jag önskar så innerligt att jag bara kunde slita mig fri från alla dåliga tankar jag har om mig själv och gå på alla roliga lekstunder och träffar med Eddan. Men nu ska jag inte låta detta ta ner mig. Det är så här det är och så är det med det. Man kan inte göra mer än att försöka. Och Kanske räcker det med våra lekstunder, en daglig tur till lekparken och all kärlek vi har i detta hem. För kärlek är väl egentligen allt man behöver för att överleva.
                                        En badande liten gladskit:)


 

2 kommentarer:

  1. Jag känner inte dig, men jag har fått intrycket att du är en väldigt klok och fin människa. Att man ibland känner sig helt värdelös med andra måste ju bara tyda på att dem är stela och tråkiga?? Så tänker jag iaf! ;)
    Jag var aldrig heller på öppna förskolan eller hängde med massa andra mammor och barn, det var oftast jag och Viggo. Visst umgicks vi ibland med andra men oftast var det vi. Och nu går han ju på dagis sen några år (han fyller 4 i sommar) men han är väldigt social och en framåt kille.
    Tror inte att man måste hela tiden göra saker eller att känna pressen att umgås med andra mammor och barn. Ibland tror jag att det kan bli för mycket stimulans. En av mina kompisars barn har alltid varit med på öppna förskolan och alltid umgåtts med massa andra och den ungen behöver stimulans jämnt. Aldrig en lugn stund!
    Medans min Viggo gärna leker själv och får använda sin fantasi och det tror jag är viktigt.
    Äh du vet ditt barns bästa och inte bvc!
    Kram

    SvaraRadera
  2. Men tack för den fina kommentaren!

    Vad härligt att höra att jag inte är ensam om att vara hemma med barnet utan träffar vareviga dag! Och en lättnad att höra att din grabb är social och framåt, då finns det hopp för min Edith också!;)

    Och jag håller helt med dig i allt du säger det är bara så svårt att inte påverkas av vad alla andra gör hela tiden. Och bvc sedan, de sätter alltid griller i huvudet på mig!

    Tack för peppen! Kram

    SvaraRadera