tisdag 6 maj 2014

043. YEEEEEES!

Idag var alltså den stora dagen då vi skulle träffa läkaren som gjorde kejsarsnittet på mig för att diskutera planerat kejsarsnitt ifall vi blir gravida igen.

Jag hade gråten i halsen hela vägen till sjukhuset och det var på skakiga ben jag gick emot hissen som skulle ta oss upp till våning fyra. 

När Doktor Ragner kom ut i väntrummet kunde jag inte hålla tillbaka tårarna längre. Alla känslor jag kände under förlossningen sköljde över mig som en kall dusch och jag blev genast tusen gånger mer nervös än innan. 

Det första han sa till mig var att han kom ihåg mig och lilla "stora" Edith och att han kommer ihåg min förlossning. Och sen så sa han till mig att jag aldrig aldrig aldrig ska känna att jag inte törs skaffa ett till barn på grund av att jag har gått igenom en förlossning som gått snett. Och därefter så sa han att han skulle skriva in att jag ska föda med ett planerat kejsarsnitt ifall jag får fler barn i min journal. Han skulle skicka hem en kopia på journalen också så att jag får bevis på att han faktiskt gjort det. 

Och allt detta sa han innan jag hann säga någonting. Jag blev helt chockad. Jag hade ställt in mig på att han skulle säga nej och att han skulle föreslå aurorasamtal. Att jag skulle behöva kämpa för att få detta på papper men så var inte fallet. 

Läkaren pratade med mig i säkert en halvtimme bara för att få höra hur allting är med mig. Han frågade om jag tycker att jag fått hjälp att bearbeta graviditeten och förlossningen och ifall jag tycker att det känns bättre nu. Han undrade hur jag knytit an till Edith efter förlossningen, om allt gått bra. Han frågade oss om våran relation och hur vi tagit oss igenom det här  med att få barn och hur våran relation har påverkats av att få barn. Han frågade mig om jag har några problem med snittet varpå han förklarade att det är helt normalt att ha ont och känna stickningar och ilningar i snittet. Det kan tydligen vara så resten av livet.  Men det är ju inga större problem. Ibland gör det ont och sticker så att det känns som att det brinner men det går ju över. 

Han hade läst min journal och sett att jag mådde illa och kräktes hela graviditeten och att jag hade foglossning. Han frågade hur jag kände inför en andra graviditet om det skulle bli likadant. Han frågade Per vad han kände och han sa till oss att det med stor sannolikhet blir en till tuff graviditet och att vi ska ställa in oss på att det kommer att bli jobbigt. Detta sa han inte för att skrämma oss men för att förbereda oss på hur det kan bli. Han sa också att det inte behöver bli så igen men att det är mycket möjligt. Och det har vi redan ställt in oss på. Har vi förväntat oss det värsta kan det bara bli bättre.

Jag blev så förvånad över att han var så insatt och verkligen verkade bry sig om mitt mående. Det kändes inte som att han frågade oss alla dessa frågor bara för att det förväntas eller så. Jag fick en känsla av att han verkligen var genuint intresserad och att han ville vårat bästa. 


Han berättade också om risker som kommer med ett andra snitt och att jag om jag vill ha fler barn aldrig kommer att kunna föda vaginalt efter ett andra snitt. Men jag var redan fullt medveten om detta då vi läst på om allt som har med ett planerat kejsarsnitt att göra.

Jag är bara så glad att jag äntligen har detta på papper. Detta har gått och tyngt ner mig så länge och jag har varit så orolig över hur detta möte skulle sluta. Det hade dock inte kunnat bli bättre och nu känns det som om jag går på moln jämfört med innan.

Vi vill ju så gärna ha ett till barn och nu känns det som att inget kan stoppa oss! 


När jag gick in i sjukhuset så mådde jag dåligt och hade gråten i halsen. Det var med tunga steg på skakiga ben jag tog mig framåt. När vi gick ut ifrån sjukhuset så grät jag glädjetårar. Och det var med lätta steg och ett leende på läpparna jag gick därifrån. Tänk så fort det kan vända. 
 



En bild som jag bara var tvungen att ta i bilen påväg därifrån:)

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar