måndag 7 april 2014

028. A walk down memory lane.

För ett år sedan vaknade vi upp på barnavdelningen med Edith. Vi var så oroliga och hade knappt sovit en blund. Jag hade gråtit nästan hela natten och Edith var skrämmande loj. Hon hade fått RS viruset och var verkligen jättedålig. I ungefär två veckor låg vi uppe på barnavdelningen i vårat lilla rum. Den första tiden med Edith spenderades med en skräckblandad förtjusning. Hon var så ny och fin, så perfekt i våra ögon men samtidigt väldigt sjuk. 

Edith var ju bara en månad då hon blev sjuk och vi var helt nya på det där med föräldraskap. Allt var så outforskat och läskigt och Edith var så otroligt liten och bräcklig. Det blev två veckor av ständig då hjärtat hoppade upp i halsgropen varenda gång hon slutade andas och apparaten började tjuta. Hon blev alldeles blå i ansiktet och sköterskorna kom inspringandes och gav henne andningshjälp och hjälpte henne upp med slemmet flera gånger. En gång i halvtimmen i två veckor kom det in en sköterska och gav henne andningshjälp och kollade till henne. 

Det var verkligen en skräckstart som förälder. Den där ständiga rädslan och oron över att tappa den här fantastiska lilla varelsen som vi nyss fått börja lära känna.

Jag tror med största säkerhet att RS viruset och de här första veckorna på sjukhuset har präglat oss väldigt mycket som föräldrar. Jag känner fortfarande en ständig oro över att något ska hända. Vi vill helst bära henne då hon är ledsen och gråter, jag vill sova nära henne och vi vakar över henne mer än vad vi behöver vaka över henne. 

Det tog lång tid för mig personligen att känna mig stark och trygg som förälder efter att fått konstant hjälp av sköterskor så tidigt i hennes liv. Och då behövde vi ändå bara vara  på sjukhuset i någon vecka allt som allt. Jag kan verkligen tänka mig hur tungt det måste vara för dem som behöver vara med sina barn på sjukhus månader i sträck eller rent utav permanent. Fy hemska tanke.





Här är två bilder från sjukhuset. På den första bilden så var Edith väldigt sjuk och på den andra bilden hade det gått 11 dagar och hon var mycket piggare! Fy vad jag får ont i magen då jag tänker på detta.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar