lördag 15 mars 2014

011.

Igår var jag då på mitt första krissamtal av tre uppe på specmödra. Det första barnmorskan började med att förklara var att man efter svåra förlossningar vanligtvis blir erbjuden tre krissamtal ungefär ett halvår efter förlossningen eftersom det då vanligtvis brukar komma ikapp kvinnan vad hon faktiskt varit med om. 

Barnmorskorna erbjöd mig dessa samtal redan några veckor efter förlossningen men då ville jag inte kolla bakåt utan vara hemma med Edith och släppa allt som hänt. Inte tänka på det något mer. Men så har skräcken och minnena och oron kommit krypandes tillbaka. Minnen som bara kan dyka upp ur tomma intet och spelas upp som om jag tittar på film i huvudet. 

Sen känslan av att jag inte kan andas så fort jag går nära sjukhuset. Sjukhuset överhuvudtaget ger mig yrselanfall och illamående. Jag känner hur jag slutar andas och hur det bränner i ögonlocken av tårar.

Det var ju också ungefär ett halvår efter Ediths födelse som jag började bli riktigt dålig och fick grov ångest utan att veta om det då. Men jag vet ju det nu. Barnmorskan förstod precis och berättade att jag inte var ensam att få de här känslorna och besvären. Det var så skönt att höra detta från någon som verkligen jobbar med det och har träffat hundratals kvinnor som gått igenom liknande eller värre. 

Så här ska man inte behöva gå runt och må. Såhär ska jag inte behöva gå runt och må. Släpp det och gå vidare säger vissa. Hur ska jag kunna släppa detta och gå vidare då det hela tiden kommer tillbaka till mig vare sig jag vill eller inte. Det har liksom undermedvetet etstat sig fast i min kropp i form av värk, smärta och grova ångestattacker. Det är inte något man bara släpper.

Men så igår efter att ha suttit och pratat med barnmorskan i en och en halv timme om allt jag undrat över så länge, allt jag mått så dåligt över så känns det som att jag äntligen börjar få lite klarhet. Sådär ungefär ett år senare.




Igår kom jag till en insikt med hjälp av henne som jag tror har påverkat både förlossningen och min oro över Edith och att hon ska dö. Det var en insikt som kom till mig på en sekund och jag fick en riktig känsla av lättnad så fort jag kom på det.

Eftersom jag mådde så illa och kräktes så mycket åt jag ju mängder av tabletter varje dag under hela graviditeten. Dessa tabletter har det inte forskats så mycket i och det finns inga egentliga studier som säger vad som händer med fostret. 
Det här oroade mig något enormt och ofta kunde jag få höra kommentarer om att det inte kunde vara bra att ta alla dessa tabletter. Men jag tog dem ändå. För utan dem så kunde jag inte "leva". Jag kräktes och mådde så illa att mitt liv stannade av helt ifall jag inte tog dem. 

Så jag kände mig väldigt självisk som åt dem. Jag kände mycket skuld och mådde väldigt dåligt över det. Samtidigt som jag mådde bra av att inte kräkas och må dödsdåligt dygnet runt. Bara det blir ju en svår och jobbig konflikt varje gång man sväljer det där jäkla pillret.

Jag var väldigt rädd över vad tabletterna skulle ha för påverkan på Edith och jag var uppriktigt rädd över att träffa henne för första gången. Skulle jag kunna leva med mig själv ifall hon kom ut och hade fått något fel av mina mediciner. Den här rädslan har jag nämnt någon gång förut tror jag. Men jag har nog aldrig berättat eller ens erkänt för mig själv att jag nog faktiskt var jätte jätterädd över att få träffa vårt barn för första gången. Det var verkligen något som gav mig ångest. Skulle hon vara frisk eller sjuk. Skulle jag få glädjas eller dränkas i skuld. 


Förlossningen gick ju hemskt dåligt och jag kunde ju som inte förstå varför då jag hade byggt upp mig inför detta och peppat mig själv. Tränat på andningsövningar och knipövningar och allt vad det var. Jag var verkligen peppad över att få föda och gå igenom en förlossning trots att jag förstod att det skulle göra ont och vara förjävla tufft. Jag var 100% intsälld på att klara av det. Så varför gick det inte ändå? 

Jag har inte fått ihop det där i mitt huvud. Men så igår när vi pratade om min rädsla över att få träffa Edith första gången och att jag var så fruktansvärt rädd över vad som skulle komma ut och hur det skulle gå med barnet så berättade barnmorskan att mitt undermedvetna säkert motarbetat mitt medvetna och vunnit. 

Flera gånger har hon sett hur kvinnor varit jättepeppade och positivt inställda till en förlossning precis som jag. Men de har varit rädda för att träffa barnet eller vad som ska hända när barnet kommer ut eller liknande. Detta har gjort att kroppen motarbetar värkarna undermedvetet och att det därför stannat av eller gått snett eller hur det nu gått. 

Jag har innan igår inte förstått att det var precis så det var för mig. Herregud kände jag bara när hon sa det. Det är ju så det är. Jag var så fruktansvärt rädd över att få se Edith och ändå har jag aldrig ens tänkt tanken på att det skulle kunnat påverka förlossningen. För mig har det aldrig hängt ihop. Men nu förstår jag. Det känns som att en av alla stenar lossnat från mina axlar.  


Det är säkerligen en stor anledning till min dödsångest och till min rädsla över att Edith ska dö. Den här skräcken har suttit så djupt begravd inom mig att jag själv inte ens förstått det och det har påverkat mig något enormt. 



Det var mycket det vi pratade om igår. Annars så pratade vi också om illamående och hur det skulle kunna bli ifall jag blev gravid igen, men då jag redan varit gravid två gånger och haft hyperemesis båda gångerna så trodde hon ju inte att det såg ljust ut, men att det kan hända att jag skulle må bättre. För man kan aldrig veta hur en graviditet ska se ut. Och jag har ju själv pratat med människor som haft hg precis som jag och haft det lika länge som inte haft det andra graviditeten. 


Och slutligen så pratade vi om kejsarsnitt. När vi hade fått Edith så sa läkaren som gjorde snittet på mig till oss att vi aldrig skulle behöva vara rädda över att skaffa fler barn pga. en förlossning och att jag skulle få ett planerat snitt om vi någon gång ville ha fler barn, men vi fick aldrig hans ord på papper. Och barnmorskan berättade att om man inte har något på papper så finns det inte mycket man kan göra. Mer än att boka tid med läkare och hoppas att de förstår en och att de ger en ett kejsarsnitt, men ofta så är det en medicinsk fråga och hon kunde inte säga hur det skulle kunna gå. Men hon trodde inte att det var helt omöjligt, hon tyckte själv att jag hade bra skäl till att få ett intyg och har varit med om att flera kvinnor fått intyg av olika anledningar. 


Hon förstod precis hur jag och Per kände. För man är ju trots allt två om en förlossning och Per tycker nästan att det var värre än vad jag tycker. Han kommer ju ihåg varenda sekund, det gör ju som tur är inte jag.  


Hon sa att hon skulle göra allt hon kan för att hjälpa oss och har nu bokat in en tid till läkaren som utförde snittet så att vi ska få träffa honom och gå igenom både vad som hände ur en läkares perspektiv och för att prata om kejsarsnitt och fler barn. Hon sa också att om han ger mig ett skriftligt intyg så spelar det ingen roll om vi vill ha ett barn nu eller om tre år för isåfall har vi det på papper. 

Vi kommer inte att skaffa fler barn ifall vi inte får göra ett kejsarsnitt. Jag tänker aldrig mer gå igenom något så hemskt och så traumatiskt som förlossningen för mig faktiskt var. Jag vill aldrig mer tro att jag ska dö eller att mitt barn ska dö. Aldrig igen.

Och jag vill tro att det inte är en omöjlighet, det är ju jättevanligt med kejsarsnitt idag. Men vi får se vad han säger. Hur som helst så ska det bli skönt att äntligen få ta reda på detta. Då kanske ännu en sten trillar av mina axlar.

Det känns ju liksom lite dumt tycker jag att söka ett intyg för ett planerat snitt innan vi ens är eller vet om vi vill/kan bli gravida igen. Men utan denna garanti så vill jag ju inte heller ha något mer barn och det var tydligen vanligare än vad jag tror att söka hjälp innan man ens är gravid. Så känslan av att känna sig dum är bara att skaka bort.  


 En bild på Eddan, en vecka gammal:)

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar