söndag 23 mars 2014

022. It was a perfect day.

Jag har ju fortfarande inte lagt ut bilderna från Ediths första födelsedag, så jag tänkte att jag skulle göra det nu! Jag har ju lite andra bilder kvar ifrån resan också som jag ska lägga ut så fort jag får tillfälle. 


 Ediths födelsedag började med en gofrukost bestående av vindruvor och gurka med en messmörsmacka:) Självklart måste man ha den lilla flaggan i topp!



 Efter frukosten så blev det bad i mormors diskho, det är en av Ediths favoritsysslor och speciellt hos mormor där man ser alla fåglar och katter och annat spännande igenom fönstret medans man badar!



 Efter att ha badat och ätit korvgryta till lunch så var det dags att vara ute i några timmar. Först så fick Edith sova i vagnen och när hon vakande så var det dags att hissa flaggan för att fira ettåringen:)



  Pappa tyckte att det var väldigt roligt att hissa flaggan.




Efter att ha hissat flaggan så blev det dags att äta tårta. Edith var på sitt bästa humör!:)




Efter att ha ätit tårta och öppnat paket så blev det en massa bus och spring tills det var dags att äta middag. 




Ediths första födelsedag avslutades med sång och uppvaktning av farbror Erik på skype och sedan var det dags att sova. 


Det var verkligen en superbra dag och Edith hade inte kunnat få en bättre födelsedag:) Tyvärr har vi inga bilder ifrån Ediths födelsedagskalas hemma i Övik, men vad gör väl det om hundra år. 

021. I love you.


Jag bara måste dela med mig av dessa bilder. Har jag en stilig man eller vad:)
Jag hann få en seriös bild på honom då han stod med telefonen sedan kom posern i honom fram, hehe.

020. ouucch.

Edith skulle ju ta ettårs sprutan i fredas men då hon hade feber och var i början av en förkylning så fick vi åka hem igen. Hon hade iallafall gått upp jättemycket! Nu väger Edith 9200g och är 74cm lång! Hon har blivit så stor så det är rakt inte klokt. 


Projekt sluta amma har gått fortsatt bra. Två nätter i rad har jag tröstat henne till sömns utan amning. Igårkväll var det jag som la Edith också. Jag ammade henne och sedan så la jag henne i mitt knä och sjöng för henne tills hon somnade och då la jag ner henne i spjälsängen. Jag kan för första gången sedan vi bestämde oss för att sluta amma se slutet. Det har gått över förväntan bra denna gången. Och ändå håller hon på att få två hörntänder nu. Hon har som två stora inflammerade köttflikar i munnen där tänderna håller på att spricka igenom. Detta har gjort att hon inte velat äta mat men ändå så har det gått bra att inte amma. Det är ju helt otroligt.


Edith sitter i båten som hon fick i födelsedags present av Fred och Maria. Hon kryper in tar med sig sin nalle och sitter där och leker titt som tätt. Så gulligt:)

torsdag 20 mars 2014

019.

Godmorgon! Jag har lite bråttom då jag ska på en synundersöknuing klockan tio men jag tänkte bara gå in här lite snabbt och berätta att det går superbra med amningen än så länge! I tre dagar har hon inte ammat något på morgonen eller dagen. Hon har ammat kvällsmålet och ett mål vid tolv. Sedan har hon sovit sig igenom ytterligare två nätter nu. Så det blir alltså tre nätter utan amning! 

Jag trodde aldrig att det skulle gå så bra:) Hoppas nu bara att det går bra att ta bort kvällsmålet så småning om! 


Per är verkligen en stjärna som fixar hela nätterna själv och tar henne på morgonen så att jag får sova. Annars brukar vi turas om och ta morgon eller kväll men nu då jag drömmer så mycket mardrömmar så har han tagit allt. Sen så kan jag ju inte ta Edith på nätterna nu heller eftersom hon blir så arg och vill amma då.

 Nej nu måste jag göra mig klar och kila, vi hörs senare:)





onsdag 19 mars 2014

018. The apple of my eye.

Imorse när jag klev upp möttes jag av denna syn. Jag dog lite för att hon var så söt:) 



Edith verkligen älskar att ha en mössa på huvudet och ifall man tar av henne den blir hon arg. Så hon brukar strosa runt i olika mössor här hemma om dagarna. Något annat som är så himla mysigt nu är att hon börjat rollspela. Hon går runt och leker med sina nallar och matar dem med sin mat, bär runt på dem och kramar dem. Mammahjärtat smälter lite för att det är så gulligt!






tisdag 18 mars 2014

017. Details.





 
Här kommer några detaljbilder från vad jag haft på mig de senaste veckorna. Jag tycker att det är så mycket roligare nu när jag orkar bry mig lite mer om vad jag klär mig i igen. Kläder har alltid för mig varit ett sätt att kunna uttrycka sig. Det behöver inte vara något avancerat eller speciellt men bara den där känslan av att veta att man har en tanke bakom vad man har på sig.  

016.

Vet ni vad! Edith har inte ammat sedan klockan tolv inatt. Vi har nu infört projekt sluta amma på dagen och natten. Inatt så sov Per inne i Ediths rum och jag fick sova ostört från tolv till halvnio, utan att amma henne en endaste gång. Fatta det liksom! Eller helt ostört sov jag ju inte då jag hade fruktansvärda mardrömmar men ändå, det kändes riktigt lyxigt. 

Imorse så ammade hon inte heller något  och inte heller idag. Vi kommer att fortsätta amma kvällsmålet som sagt, men nu ska vi verkligen tuffa på oss och försöka få ett slut på detta. 

Nu får vi se hur natt två går för Edith men vi hoppas på lika bra resultat idag! Det kommer bli några jobbiga nätter för Per nu framöver, men han få se till att vila på dagen då Edtih sover och så får vi se till börja gå och lägga oss tidigare. Åhh jag hoppas verkligen att vi fixar detta nu alltså:)


En bild som är några veckor gammal på en väldigt trött Edith.

måndag 17 mars 2014

015.

Jag har ju inte uppdaterat er om hur det går med amningen nu på evigheter känns det som. Det gick ju mycket bättre där ett tag men sedan så gick det sämre igen. Edith ammar nu en gång om dagen och då hon ska sova mellan tre och fem gånger per natt. 

Jag måste verkligen skärpa till mig och sluta låta henne amma en gång per dag och på nätterna. Kvällsmål och tidigt morgonmål kan vi ta sedan  Det är ju många barn som äter välling annars då också. Men just de andra målen förstör så mycket. Detta måste verkligen få ett slut. Det känns som att det var igår som hon var åtta månader och vi bestämde oss för att börja trappa ner amningen. Nu är hon snart 13månader och vi har tagit kanske två steg av tio framåt. Det känns som att vi står och trampar på samma ruta fortfarande.


Det är så frustrerande hela situationen. Och allting blir till en ond cirkel. Jag vill inte amma henne längre och mår väldigt dåligt just nu. Det tar mycket energi både psykiskt och fysiskt att amma så jag blir helt utmattad av att hon äter så ofta på nätterna. Jag blir också väldigt trött av att amma henne så många gånger. Hon blir väldigt pigg av att amma och vill ofta kliva upp och leka mitt i natten. Vilket i sin tur leder till att hon blir trött om dagarna. När Edith blir trött blir hon ofukserad vilket leder till att hon inte vill äta vanlig mat och såhär håller det på.

Och det borde vara så lätt att bara sluta helt och hållet men jag har varken orken eller energin att ta dessa fighter som jag mår nu och Per kan omöjligen göra allt själv. Så istället kämpar vi på halvdant och hoppar tre steg fram ett kliv bak osv. 



Vi har försökt att svälta henne, vi har försökt med att vara snälla och låta henne äta vad hon vill så att intresset för mat ska växa, vi har kört med superfasta rutiner, vi har testat att inte ha några rutiner, vi har testat att flaskmata henne två gånger om dagen i snart ett halvår och hon bara fortsätter att vägra.
Det är så tröttsamt. Men nu då vi båda två kommer att vara hemma tillsammans så blir det lättare att vara stark. 

Vi har blivit tipsade om att pumpa ur mjölk och testa ge henne min mjölk i stället för välling och på så sätt sluta amma. Så nu tänkte vi testa det också. Om det funkar så kommer jag att pumpa ut mjölk till de målen hon får ha kvar och så kommer vi förhoppningsvis att kunna byta ut mjölken emot välling och på så sätt sluta helt. Men vi får väl se. 


Vi kan ju omöjligen vara ensamma om detta amningskrig och Edith kanske har vunnit några slag men jag vill tro att Per och jag kommer att vinna det stora kriget. 

 Mina finaste hjärtan!

014.


 
Såhär kan man gå klädd på kalas:) 

Ursäkta de suddiga bilderna men att ta kort i skymningsmörkret är fanken inte lätt alltså. Nej jag tänkte bara dela med mig av dessa bilder lite snabbt. Nu måste vi gå och sova om vi ska orka med morgondagen, nu får det vara sluttapetserat och slutbloggat för familjen Lindsaga!


013. Birthday party!

Hallå, idag har vi haft fullt upp hela dagen med allt födelsedags fixande och firande! Dagen började med totalt kaos. Jag vaknade med huvudvärk och ångest. Försökte att baka, städa och duscha och plocka undan. Allt snurrade runt och det kändes som att ingenting blev gjort. Jag sprang mest bara runt och försökte fixa med allting på en och samma gång i ett enda virrvarr. Men tillslut så var lägenheten städad, tre sorters kakor bakade och hela familjen var påklädda och duschade. 

När de första gästerna kommit så rullade resten av dagen på utan komplikationer. Det har verkligen varit en supertrevlig och lyckad dag idag! 

Edith hälsar och tackar för att så många ville komma och gratta henne på hennes försenade ettårsdag:) 

lördag 15 mars 2014

012. Over my head.

Vilken jävla eftermiddag jag har haft då. Dagen började med att Per fick fara in och jobba 11 till 15 vilket är jättebra då vi behöver pengar. Jag mådde bra och Edith var på strålande humör. 
Efter att Edith sovit i två timmar så käkade vi lunch och gick sedan till lekparken för att få vara ute i friska luften. Där gick hon runt i godan ro och plockade pinnar och utforskade. Per mötte upp oss efter jobbet och vi gick sedan hem. 

Då börjar dagen spåra ur. Jag får en smärre ångest attack, tappar synen, får världens ryggvärk och blir svag i lederna. Jag tappar ett glas och spiller ut vatten överallt. En timme senare tappar jag en låda med bestick ner i diskhon och slutligen så tappar jag min telefon då jag ska lägga på då jag pratat med Anna. 

Booom det var den telefonen det. Glaset blev fullt av sprickor och sitter nu löst på den högra sidan av skärmen. Vi har hemförsäkring och drulle men då min telefon är snart tre år så lär jag inte få ut många ören för den. Så nu är jag en telefonlös tös då jag får glassplitter i fingrarna av att dra på skärmen. Så vill någon nå mig kan ni ju ringa till Per eller komma och knacka på, haha. 

Iallafall så blev ju ångesten såklart ännu värre av detta så hela kvällen har jag gått runt och varit okoncentrerad, spattig, yr och ledsen. Per lugnar ner mig och säger att det bara är en telefon men det är ju inte direkt så att jag har råd att köpa en ny. Jag har en sådan enorm ångest över detta så ni anar inte. 

Man kan tro att min otur skulle sluta där men så var inte fallet. Imorgon ska vi födelsedagskalas för Edith med vänner och familj och då vi kom hem från våran lilla resa i förrgår så har jag inte hunnit förbereda något. Så ikväll tänkte jag baka tre olika sorters kakor och städa och göra fint här hemma. 
Jag började med att baka den första sorten och upptäckte att det inte fanns något bakplåtspapper. Jag fick improvisera och lägga chocolate chip cookies i bullformar. De smälte ut ur formarna och brände fast på plåten. Så de for i soporna. 

Till de andra sorterna hade jag inte alla ingredienser även fast jag varit på affären två gånger för att handla just ingredienser. Så det slutade med att jag fick slänga ihop en morotskaka och så får jag skynda mig att göra resten imorgon. 

Jag älskar att baka i vanliga fall och brukar alltid ha hur mycket fika som helst på våra kalas. Men nu känns det bara jobbigt. Jag önskar att livet var som på film och att mitt kök är fyllt av gofika imorgon då jag vaknar så att jag inte behöver stressa sönder. Men så är tyvärr inte fallet. Jag har åtminstone fått hjälp av Eva att baka en kaka och en äggfri tårta så det är ju en lättnad! 

Städningen sedan. Den ligger på noll just nu. När jag mår dåligt så fokuserar jag inte på att städa utan jag lägger istället ner all min tid och kraft på att göra om hemma. Så nu har vi skruvat isär soffan och möblerat om lite och så har vi börjat tapetsera i köket. Varför kunde du inte bara städa och ta det lugnt Jennie, VARFÖR?!! 


Just nu vill jag bara lägga mig ner och gråta. Det känns som att livet är över. Jag orkar inte en endaste motgång till. De lättaste sakerna just nu känns som de största av berg att bestiga och minsta lilla ansträngning tar på mina krafter. Till råga på allt så känns det som att jag bara klagar och gnäller just nu. Vilket är tråkigt för jag är egentligen en väldigt glad och lättsam person.

Åhh nu får jag ångest över att jag klagar på att jag klagar så det är väl bäst att jag slutar att skriva nu innan jag börjar må ännu mer dåligt.


Bild via tumblr.



011.

Igår var jag då på mitt första krissamtal av tre uppe på specmödra. Det första barnmorskan började med att förklara var att man efter svåra förlossningar vanligtvis blir erbjuden tre krissamtal ungefär ett halvår efter förlossningen eftersom det då vanligtvis brukar komma ikapp kvinnan vad hon faktiskt varit med om. 

Barnmorskorna erbjöd mig dessa samtal redan några veckor efter förlossningen men då ville jag inte kolla bakåt utan vara hemma med Edith och släppa allt som hänt. Inte tänka på det något mer. Men så har skräcken och minnena och oron kommit krypandes tillbaka. Minnen som bara kan dyka upp ur tomma intet och spelas upp som om jag tittar på film i huvudet. 

Sen känslan av att jag inte kan andas så fort jag går nära sjukhuset. Sjukhuset överhuvudtaget ger mig yrselanfall och illamående. Jag känner hur jag slutar andas och hur det bränner i ögonlocken av tårar.

Det var ju också ungefär ett halvår efter Ediths födelse som jag började bli riktigt dålig och fick grov ångest utan att veta om det då. Men jag vet ju det nu. Barnmorskan förstod precis och berättade att jag inte var ensam att få de här känslorna och besvären. Det var så skönt att höra detta från någon som verkligen jobbar med det och har träffat hundratals kvinnor som gått igenom liknande eller värre. 

Så här ska man inte behöva gå runt och må. Såhär ska jag inte behöva gå runt och må. Släpp det och gå vidare säger vissa. Hur ska jag kunna släppa detta och gå vidare då det hela tiden kommer tillbaka till mig vare sig jag vill eller inte. Det har liksom undermedvetet etstat sig fast i min kropp i form av värk, smärta och grova ångestattacker. Det är inte något man bara släpper.

Men så igår efter att ha suttit och pratat med barnmorskan i en och en halv timme om allt jag undrat över så länge, allt jag mått så dåligt över så känns det som att jag äntligen börjar få lite klarhet. Sådär ungefär ett år senare.




Igår kom jag till en insikt med hjälp av henne som jag tror har påverkat både förlossningen och min oro över Edith och att hon ska dö. Det var en insikt som kom till mig på en sekund och jag fick en riktig känsla av lättnad så fort jag kom på det.

Eftersom jag mådde så illa och kräktes så mycket åt jag ju mängder av tabletter varje dag under hela graviditeten. Dessa tabletter har det inte forskats så mycket i och det finns inga egentliga studier som säger vad som händer med fostret. 
Det här oroade mig något enormt och ofta kunde jag få höra kommentarer om att det inte kunde vara bra att ta alla dessa tabletter. Men jag tog dem ändå. För utan dem så kunde jag inte "leva". Jag kräktes och mådde så illa att mitt liv stannade av helt ifall jag inte tog dem. 

Så jag kände mig väldigt självisk som åt dem. Jag kände mycket skuld och mådde väldigt dåligt över det. Samtidigt som jag mådde bra av att inte kräkas och må dödsdåligt dygnet runt. Bara det blir ju en svår och jobbig konflikt varje gång man sväljer det där jäkla pillret.

Jag var väldigt rädd över vad tabletterna skulle ha för påverkan på Edith och jag var uppriktigt rädd över att träffa henne för första gången. Skulle jag kunna leva med mig själv ifall hon kom ut och hade fått något fel av mina mediciner. Den här rädslan har jag nämnt någon gång förut tror jag. Men jag har nog aldrig berättat eller ens erkänt för mig själv att jag nog faktiskt var jätte jätterädd över att få träffa vårt barn för första gången. Det var verkligen något som gav mig ångest. Skulle hon vara frisk eller sjuk. Skulle jag få glädjas eller dränkas i skuld. 


Förlossningen gick ju hemskt dåligt och jag kunde ju som inte förstå varför då jag hade byggt upp mig inför detta och peppat mig själv. Tränat på andningsövningar och knipövningar och allt vad det var. Jag var verkligen peppad över att få föda och gå igenom en förlossning trots att jag förstod att det skulle göra ont och vara förjävla tufft. Jag var 100% intsälld på att klara av det. Så varför gick det inte ändå? 

Jag har inte fått ihop det där i mitt huvud. Men så igår när vi pratade om min rädsla över att få träffa Edith första gången och att jag var så fruktansvärt rädd över vad som skulle komma ut och hur det skulle gå med barnet så berättade barnmorskan att mitt undermedvetna säkert motarbetat mitt medvetna och vunnit. 

Flera gånger har hon sett hur kvinnor varit jättepeppade och positivt inställda till en förlossning precis som jag. Men de har varit rädda för att träffa barnet eller vad som ska hända när barnet kommer ut eller liknande. Detta har gjort att kroppen motarbetar värkarna undermedvetet och att det därför stannat av eller gått snett eller hur det nu gått. 

Jag har innan igår inte förstått att det var precis så det var för mig. Herregud kände jag bara när hon sa det. Det är ju så det är. Jag var så fruktansvärt rädd över att få se Edith och ändå har jag aldrig ens tänkt tanken på att det skulle kunnat påverka förlossningen. För mig har det aldrig hängt ihop. Men nu förstår jag. Det känns som att en av alla stenar lossnat från mina axlar.  


Det är säkerligen en stor anledning till min dödsångest och till min rädsla över att Edith ska dö. Den här skräcken har suttit så djupt begravd inom mig att jag själv inte ens förstått det och det har påverkat mig något enormt. 



Det var mycket det vi pratade om igår. Annars så pratade vi också om illamående och hur det skulle kunna bli ifall jag blev gravid igen, men då jag redan varit gravid två gånger och haft hyperemesis båda gångerna så trodde hon ju inte att det såg ljust ut, men att det kan hända att jag skulle må bättre. För man kan aldrig veta hur en graviditet ska se ut. Och jag har ju själv pratat med människor som haft hg precis som jag och haft det lika länge som inte haft det andra graviditeten. 


Och slutligen så pratade vi om kejsarsnitt. När vi hade fått Edith så sa läkaren som gjorde snittet på mig till oss att vi aldrig skulle behöva vara rädda över att skaffa fler barn pga. en förlossning och att jag skulle få ett planerat snitt om vi någon gång ville ha fler barn, men vi fick aldrig hans ord på papper. Och barnmorskan berättade att om man inte har något på papper så finns det inte mycket man kan göra. Mer än att boka tid med läkare och hoppas att de förstår en och att de ger en ett kejsarsnitt, men ofta så är det en medicinsk fråga och hon kunde inte säga hur det skulle kunna gå. Men hon trodde inte att det var helt omöjligt, hon tyckte själv att jag hade bra skäl till att få ett intyg och har varit med om att flera kvinnor fått intyg av olika anledningar. 


Hon förstod precis hur jag och Per kände. För man är ju trots allt två om en förlossning och Per tycker nästan att det var värre än vad jag tycker. Han kommer ju ihåg varenda sekund, det gör ju som tur är inte jag.  


Hon sa att hon skulle göra allt hon kan för att hjälpa oss och har nu bokat in en tid till läkaren som utförde snittet så att vi ska få träffa honom och gå igenom både vad som hände ur en läkares perspektiv och för att prata om kejsarsnitt och fler barn. Hon sa också att om han ger mig ett skriftligt intyg så spelar det ingen roll om vi vill ha ett barn nu eller om tre år för isåfall har vi det på papper. 

Vi kommer inte att skaffa fler barn ifall vi inte får göra ett kejsarsnitt. Jag tänker aldrig mer gå igenom något så hemskt och så traumatiskt som förlossningen för mig faktiskt var. Jag vill aldrig mer tro att jag ska dö eller att mitt barn ska dö. Aldrig igen.

Och jag vill tro att det inte är en omöjlighet, det är ju jättevanligt med kejsarsnitt idag. Men vi får se vad han säger. Hur som helst så ska det bli skönt att äntligen få ta reda på detta. Då kanske ännu en sten trillar av mina axlar.

Det känns ju liksom lite dumt tycker jag att söka ett intyg för ett planerat snitt innan vi ens är eller vet om vi vill/kan bli gravida igen. Men utan denna garanti så vill jag ju inte heller ha något mer barn och det var tydligen vanligare än vad jag tror att söka hjälp innan man ens är gravid. Så känslan av att känna sig dum är bara att skaka bort.  


 En bild på Eddan, en vecka gammal:)

fredag 14 mars 2014

010. Det blåser en storm på jorm.

Idag är det storm ute. Alltså verkligen storm. Men då Edith var supertrött så var jag tvungen att gå ut ändå så att tösen får sova. Det skulle jag ju inte ha gjort kan jag säga.  Det var så mycket vind att jag tillslut inte kom framåt längre. Jag gled bakåt på asfalten och höll vagnen i ett järngrepp. 

Men ändå så tappade jag taget, vagnen tippade och släpade med vinden efter marken. Edith skrek hej vilt och jag sprang efter och tog upp den och fick sedan kämpa mig hemåt. Hon somnade om ganska snabbt som tur var. Jag gick då vinden avtog lite och stod still och höll fast vagnen för kung och fosterland då de värsta vindpustarna drog in.  


Äntligen är jag hemma och Edith ligger nu och sover tryggt i vagnen inne i trapphuset! 


Om två timmar ska jag vara på specmödra för att gå på ett förlossningsamtal. Det ska bli mycket spännande att se hur detta kommer att hjälpa mig. Jag hoppas innerligt att mitt undermedvetna kan släppa taget nu. Jag förstår ju att det är graviditeten och förlossningen som ger mig en sådan fruktansvärd ångest och värk. 

Vi ska diskutera hur allting gick förra gången och varför allt blev som det blev. Få hjälp att bearbeta det  Men vi ska också prata om hur stor risken är att det skulle bli såhär igen och få lite hjälp i det hela med syskonfunderingarna och skräcken över att bli gravid igen. Vi vill ju så gärna ha ett syskon till Edith. Men jag är oerhört rädd för att gå igenom detta igen. Nej nu ska jag äta lite lunch med min man och passa på att sitta i soffan en stund innan lilltrollet vaknar:) 





torsdag 13 mars 2014

009.


 
Jag måste färga håret snart. Först så färgade jag ju det mörkt och sedan så ångrade jag mig och blekte det till en fin ombrenyans. Sedan så ville jag ha tillbaka min riktiga färg så jag började spara utväxten som nu är mycket ljusare än det mörka jag färgade innan. Jag vill typ spy på mitt hår just nu och hoppas på att kunna fixa det någon dag framöver. 

008.

Hallå, nu var det visst en vecka sedan sist. Dagen efter Ediths födelsedag så for vi vidare från Båstad till Norrköping för att hälsa på hos farmor i en vecka:)  

Där glömdes datorn bort någonstans mellan promenader i det underbara vårvädret och kvalitetstid med familjen. Dagarna i Norrköping har varit jättebra men nätterna har varit rätt så jobbiga då Edith dels har varit vaken mycket och jag har haft en enorm dödsångest. 

Tiden har som flugit förbi och nu är vi hemma i Örnsköldsvik igen. Det kändes oerhört tungt att lämna våren bakom sig och komma tillbaka till kyla och snöhögar. Men åhh vilken härlig känsla att komma hem. Vi städade innan vi for iväg vilket jag alltid gör då det är så mycket skönare att komma hem igen då det är rent och städat. 

Nåväl, nu hoppas jag att bloggen kommer att återgå till det vanliga igen! Men då mitt humör går upp och ner så är det inte alltid orken finns till att gå in här.

Edith i badet! När vi kom hem igårkväll blev Eddan jätteglad och gick runt i hela lägenheten och hämtade leksaker och skrek titta där titta där! Det kändes verkligen som om hon visste att hon var hemma:)

torsdag 6 mars 2014

007. 21.59 one year ago.

Då var det alltså exakt ett år sedan våran lilla Edith kom till världen. 21.59. Herregud att det gått ett helt år redan. Det känns som om hon varit med oss för alltid men ändå så känns det som om hon kom till oss igår. 

För ett år sedan vid den här tiden låg jag på operationsbordet och vi skulle snart få träffa Edith för första gången. Jag kan inte förstå vart tiden tagit vägen. 
Det senaste året har passerat som i en dimma av känslor. Jag har aldrig upplevt så många känslor på en och samma gång som under detta år. Att vara så lycklig över att äntligen få ha lilla Edith hos oss. Men att samtidigt vara helt psykiskt och fysiskt slutkörd efter allt med graviditeten och förlossningen.


Hela den här dagen har varit blandad av glädje och skratt varvat med tårar och minnen. 

Jag har varit väldigt emotionell idag och har gråtit till flera gånger under dagen då jag tänkt tillbaka till den 6:e mars för ett år sedan. Då klockan slagit speciella klockslag har jag tänkt tillbaka och fått världens ångest. Jag har börjat gråta och varit väldigt orolig, rastlös. Stundvis. Fått sådär svårt att andas av alla obehagliga minnen för att nästa sekund bli jätteglad då Edith kommer och kramar mig.

Ediths födelse var verkligen det häftigaste som hänt mig. Men förlossningen innan födelsen eller vad man ska säga var verkligen det värsta som hänt mig. Jag mår så fruktansvärt dåligt över allt som hände under förlossningen. Det ska bli så skönt att äntligen få gå och prata med någon när jag kommer hem. Nu var det ju inte det jag skulle skriva om egentligen.

Det har ju såklart inte bara varit tårfyllda minnen idag. 

Större delen av dagen har vi lekt och busat med Edith. Vi har skrattat så vi kiknar och kramats massor. Vi har hunnit med att hissa flaggan för henne. Vi har sjungit och hurrat både till frukost och till tårtan! Vi har bakat och vi har öppnat paket. Edith har också fått äta tårta och oj så gott hon tyckte att det var:) 


Hon är ju inte längre någon liten mysig bebis, hon är en liten tjej med en helt fantastisk personlighet. Hon är ett barn. Våran finaste dotter som jag älskar mer än nånting annat i hela universum. 


Den kärleken jag känner för Edith är så stor att den omöjligen går att beskriva med ord. Den är så mycket mer än vad ord någonsin kan beskriva. Herregud, hon är mitt allt. Mitt ljus, min kärlek, min räddning. 

Jag älskar dig så mycket och önskar dig allt det bästa som livet har att ge. Jag är så glad över det band vi har tillsammans, du och jag. Jag hoppas att vi alltid kommer att vara varandra lika nära som vi är nu och jag längtar efter att ta reda på vad framtiden har att ge oss!  

Jag älskar dig Edith-Lily Maj. 

Edith och tårtan tidigare idag!


006.





005. Hipp hipp hurra hurra hurra!!

Idag är ingen vanlig dag för idag är Ediths födelsedag HURRA HURRA HURRA!!!!!!!!!!

Mamma och Pappa älskar dig mest av allt i hela världen! Massor av pussar och kramar till dig Edith-Lily världens finaste dotter:)

onsdag 5 mars 2014

004.




Jacka/BikBok  -  Boots/SecondHand  -  Klänning/Espirit  -  Sjal/Ebay


Det här hade jag på mig på mammas 50årsdag. När jag packade inför resan måste jag ha fått totalt hjärnsläpp för jag har nästan inte med mig några kläder och bara två par skor. En klänning, två tshirtar, en tjocktröja, tre par byxor och en långärmad tröja, för nästan två veckors semester. Det är ju helt galet lite kläder. Men det har ju funkat hittills och nu är det ju bara 5 dagar kvar på resande fot:)

003. Wanted.

Hur snygga kläder har inte Lindex fått in nu egentligen! Jag vill ha typ allt till Edith. 

Innan vi fick henne så tänkte jag att jag skulle ha ljusrosa, beiget, vitt och blommigt på henne. Tänk en liten söt pastelltjej ungefär. Första gången jag såg henne så såg jag direkt att hon inte var en sån tjej. Visst är väl hon fin i sånt med såklart, men färglada kläder det är verkligen så Ediths personlighet!










 


Färgglatt och djurmönstrat, bästa kombon!