torsdag 20 februari 2014

991. I said, "Hold it, Doc, a world war passed through my brain".

Igår fick jag ju en akuttid till psykläkaren. Det hela började egentligen för ett år sedan i samband med förlossningen och depressionen som följde efter det. Jag har varit in gång på gång till vårdcentralen och sjukhuset under hösten. Jag har ringt 1177 flera gånger. Och jag har verkligen känt mig jättesjuk under en lång tid. Jag har varit 110% säker på att jag har haft en sjukdom nu under en längre tid.

Jag har fått dålig balans, svårt att andas, sticknigar och hugg i bröstet. Jag har haft migrän flera gånger i månaden, jag har haft domningar i händerna så att jag tappar saker titt som tätt. Jag har haft en fruktansvärd värk i ryggen och nacken och höften. Jag har haft yrselanfall och det svartnar för ögonen lite nu och då. Jag har varit nära på att svimma flera gånger och jag har svårt att sova och kan inte slappna av.

Jag har tagit en massa olika prover och fått göra olika tester men allt har varit bra. Jag har varit in igen och gjort samma tester igen. Hela tiden har jag blivit mer rädd då jag med hela min kropp känt att det är något allvarligt fel. Jag har ju alla symptom för att vara jättesjuk, varför hittar ingen något och tänk om de hittar det för sent och att jag då redan skulle vara döende.

För så dålig har jag varit nu i lite över ett halvår. Så dålig att jag vissa dagar trott att jag ska dö för att det känns som att kroppen håller på att lägga av. Det började försiktigt med några få symptom förra vintern och ökade kraftigt under sommaren/hösten.

Men så igår fick jag nog och ringde till vårdcentralen och bad dem att kolla mig ordentligt en gång till. De sa att de inte kunde hjälpa mig något mer då de redan kollat mig flera gånger och hänvisade mig till optikern för att göra ett syntest.

Jag storgrät och ringde till Per som ringde psykiatrin och sa till dem att de måste ta in mig nu. De ringde upp mig och jag fick prata med dem lite sen så bad de mig komma upp med detsamma.

I två och en halvtimme så satt jag där och berättade om allt och bara grät. Hon frågade mig om jag haft ångest och depression någon gång. Ja sa jag, men inte såhär om det var det du tänkte på. Sen förklarade hon att det kan sätta sig psykiskt och det kan sätta sig fysiskt/psykiskt. 

Psykisk ångest och depression har jag ju haft i flera år. Både grov och mild så jag hade aldrig tänkt en tanke på att det kunde vara något sånt jag led av nu. 

Läkaren förklarade för mig att jag lider av grov ångest/dödångest och att min kropp har reagerat jättestarkt på det. Hon sa att när det blir så så är det helt naturligt att tro att man ska dö för det blir så himla verkligt alltihopa. Men jag kommer inte att dö och detta är inte fysiskt farligt.


Jag känner en enorm lättnad över att äntligen bli trodd och förstådd av någon. Att någon verkligen lyssnade på mig och tog mig på allvar. Förstod att detta varit verkligt för mig. Äntligen ska jag få hjälp med detta. 

Jag känner mig så lättad att höra att det inte var cancer eller något liknande och att det inte kan döda mig. Det är däremot riktigt tufft att höra att jag fått en sådan grov ångest, igen. Fast på ett nytt sätt. Jag har också fått tillbaka min depression. Det förstod jag nästan, men ångesten vet jag inte om jag har förnekat eller om jag bara har missat. 

Hursomhelst så kom vi fram till att jag ska vara sjukskriven nu i 5veckor till att börja med och att jag ska påbörja någon slags behandling för min ångest. Läkaren ville också att jag ska testa äta antidepressiva och ångestdämpande tabletter på prov ett tag framöver nu. Igår sa jag att jag var villig att testa men idag känner jag att jag inte vill längre. Jag har klarat mig utan i fem år, varför börja nu? Jag är verkligen emot mediciner och tycker att det är så läskigt med just sånna här mediciner som påverkar dig så mycket. Det är verkligen skrämmande och jag känner verkligen att jag inte vill. Jag måste tänka igenom detta alltså. 

Såhär ligger det iallafall till med mitt liv just nu. Jag kommer skriva mer om det här och gå in lite djupare i ämnet men jag ville bara skriva av mig till att börja med och berätta lite lätt hur allt ligger till. 










Månen genom vårat sovrumsfönster för några kvällar sedan. Det är något så vackert och mystiskt med månen som lurar in mig varje gång. Jag kan stå och bara titta på den i en evighet.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar