söndag 9 februari 2014

966. And here I dreamt I was an architect.

Klockan är alldeles för mycket och det är mitt i natten. Per ligger och sover bredvid mig. Edith snarkar och sussar så sött i babymonitorn och jag borde vara i drömmarnas värld nu. Men jag kan bara inte sova. Jag ligger och vrider och vänder på mig i sängen. Känner mig rastlös och orolig, tankspridd. Det känns som att jag väntar på en storm som aldrig kommer. 

Samtidigt känns allt så himla bra nu, jag känner mig trygg och lycklig. Förväntansfull inför allt som framtiden har att erbjuda. Kanske är det därför jag är så orolig. Det där med att känna sig fridfull är ju inte direkt en känsla jag är bekant med. Och jag kan erkänna att förändringar skrämmer mig.

Att vara orolig och ledsen är tryggt, det kan jag vara med bakbundna händer. Men att vara fridfull, sådär harmonisk inför framtiden det är otryggt och nytt. Min hjärna associerar nya saker med fara. Jag har en inre konflikt med mig själv. Jag är kär i livet men ändå så rädd för att bli lämnad. Ska jag våga inleda en romans med framtiden? Ähh jag vet inte vad jag egentligen pratar om. Men rastlösheten har tagit över mörkret just ikväll och det känns som om väggarna kommer närmare och närmare. Sakta sluter sig mörkret kring mig, stänger in mig i mina egna tankar. Om det är en bra eller dålig sak det återstår att se. Godnatt mina vänner. 





Inga kommentarer:

Skicka en kommentar