torsdag 16 januari 2014

927. Oh lord in the darkness, lead me on my way.

De senaste fem åren har varit fem svåra och mörka år på många sätt. Men så förra våren började allt bli lite bättre, jag kom ur min fyra år långa sjukskrivning och kände att det höll på att vända lite grann. Jag kände att jag kunde hantera att må dåligt och att det ibland kändes riktigt bra, sådär ända in på djupet. Jag kände mig lycklig och varm. 

Men så blev jag gravid och med det blev jag sjukskriven igen under hela graviditeten och också därefter. I och med att jag mådde så dåligt fysiskt så var det ju i princip oundvikligt att inte börja må dåligt psykiskt. Jag har som gått runt ganska länge nu och doppat tårna i mitt eget mörker känns det som. Och gör man det för länge så finns risken att man trillar i.

Återfall kan alla få och egentligen så är väl det inget nederlag i sig för det är sånt som händer.
Men jag är så otroligt besviken på mig själv ändå och har försökt att hålla huvudet ovanför ytan och låtsas som att solen skiner.

Men nu går det inte längre. Jag mår jättedåligt igen de dagar jag deppar ihop. Jag är inte deprimerad på samma sätt denna gången som jag varit förut. Jag har jättebra dagar många dagar. Dagar då jag känner mig sådär jobbigt glad och då jag fylls av energi och ska ta tillbaka mitt liv. Dagar av glädje då jag bara älskar mitt liv som det är nu. 


Men de dagar jag mår dåligt har börjat smyga sig tillbaka och har gjort så under hela hösten. Skillnaden nu och innan jag gick kbt är väl att jag kliver upp nu, jag äter, jag lever och gör saker även fast jag mår dåligt. Men ändå så är jag så jävla ledsen att det gör ont. Och jag vet inte riktigt varför. Denna gången har jag ingen egentlig anledning att vara deprimerad, jag har ju världens finaste familj. Men ändå så känner jag mig så sorgsen och ledsen nu.

Ångesten har kommit tillbaka också, med stormsteg. Jag får grova ångestattacker titt som tätt och ligger vaken på nätterna med känslan av att jag inte kan andas. Jag är så fruktansvärt trött men jag kan inte sova. Jag gråter titt som tätt för att jag är så trött, ledsen, utmattad, lycklig, glad, ja vet inte varför jag gråter, jag gör det bara.


Ångesten jag har nu är inget nytt, jag har haft grov ångest hela gymnasiet och hela mitt vuxna liv. Jag hade ångest redan som barn. Men det har varit ett uppehåll utan den här djupa ångesten under en period. Men nu är den tillbaka och den är aggressiv och mörk och jag vet inte hur jag ska hitta ut ur den här svackan.


Per är där för mig i den mån han kan vara, ibland har det hänt att han måste komma hem från jobbet då jag bara har haft total panik. Många gånger har han fått prata med mig i telefon eller så har jag gått in på hans jobb bara för att få se honom. Det har blivit många sömnlösa kvällar för oss när vi suttit uppe till två tre på nätterna för att jag har så grov ångest att jag inte vet vad jag ska göra av mig själv.

Det har varit stunder då jag inte hinner vila innan det kommer en ny ångestattack. Det känns som att ångesten rotat sig fast i mitt bröst. Ett gift som sakta sprider sig ut i hela min kropp som jag bara blir mer och mer mottaglig för. Ena dagen. Nästa dag kan jag sprudla av energi och stråla som en sol.

Det är nog det jobbigaste av allt. Att jag samtidigt som jag mår sämre än vad jag gjort på länge mår bättre än vad jag någonsin gjort nån gång förut. Hur kan man må så dåligt och så bra på samma gång?

Jag kan inte påstå att jag någonsin förut har känt någon ro eller frid i själen. Men jag gör det nu. Den är inte stark, sinnesfriden, den är som ett litet frö som växer sig starkare och starkare djupt där inne. Ett frö som växer i ett hav av inre konflikter. Ljus och glädje som försöker sprida sig i ett bottenlöst hål av ångest och mörker. Ungefär så känns det.


Och lycka, innerlig och varm lycka det är något helt nytt för mig. Ibland händer det att jag känner det nu. Tror jag. Hur ska jag egentligen veta då jag aldrig känt det förut?

Förut när jag har haft ångest och mått dåligt så har jag gått från att redan må jättedåligt till att bara vilja lägga mig ner och dö. Nu går jag från att må jättebra och vara jättepigg och kreativ och lycklig till att må så dåligt att jag inte bryr mig om nått. Till att få sådan ångest att jag bara vill ställa mig och skrika tills jag faller ihop och dör. 



Det tar på krafterna något enormt att pendla så i humöret och jag har ju alltid gjort det. Jag är en humörmänniska utan dess like. Jag har alltid pendlat i humör och kan gå från att vara lycklig till att bli arg på två sekunder och om någon bara råkar titta på mig fel så kan jag vilja lägga mig ner och dö två minuter senare. Mitt liv är en bergochdalbana av känslor. Det kan vara på både gott och ont. 

Men jag tror att det är första gången i livet som jag faktiskt känner att jag vill ha ut mer av livet än såhär. Jag förtjänar att må bra, inte att må dåligt. Jag har alltid förut tänkt att man mår som man förtjänar. Jag har mått dåligt sedan jag var barn och det har jag gjort för att det är så det ska vara. Men nu när jag börjat känna mig lycklig och fridfull i själen så känner jag att detta inte duger åt mig. Jag orkar inte må såhär dåligt då jag inte egentligen behöver det längre. 

Men det är ju det som är grejen, jag kan inte kontrollera hur jag mår. Jag har gått i kbt i fem år och jag kan fortfarande inte kontrollera mina känslor. 

Jag känner till mina känslor bättre nu, jag kan hantera dem. Det kunde jag inte förut. Förut blev jag självdestruktiv av mina egna känslor. Det blir jag inte nu, inte i den mån att det skadar mig. Men att hantera sina känslor och att kunna kontrollera dem det är två skilda saker, det ska gudarna veta. 

Emotionell instabil personlighetsstörning, depression och grov ångest står det på pappret. Det är ju nödvändigtvis inte något som bara försvinner. Det är något man får lära sig att leva med. Och jag försöker men just nu går allt så förbannat tungt bara. Det är inte bara tungt att må dåligt för mig. Det är också svårt att må bra. 

När jag är lycklig så känner jag skuld. Jag känner mig inte värdig nog att få känna på vad lycka är. Jag vet inte varför jag känner så. Men det är jobbigt att jag får dåligt samvete över att jag mår bra. Jag förtjänar väl lika mycket som alla andra att må bra. 

Ibland undrar jag om denna karusell av känslor någonsin ska stanna till eller om det bara är att spänna fast sig och försöka njuta av åkturen.


Nu har jag utelämnat min själ för er som läser detta, om det är någon som orkar läsa detta. Men jag måste bara få skriva om hur allt känns. Det är mitt sätt att bearbeta mina känslor. Och nu är jag egentligen alldeles för trött för att sitta och skriva om mina känslor på detta vis. Det blir bara långt och invecklat och diffust. Så med det säger jag godnatt.


Inga kommentarer:

Skicka en kommentar