tisdag 26 november 2013

891.

Hallå, ikväll blev det en spontanare med finaste vännen Camilla. vi tog en rejäl långpromenad och sedan gick vi in och drack varm choklad och surrade med Per. En riktigt trevlig kväll som avslut på en psykiskt utmattande dag:)






Idag gick det riktigt bra på babysimmet men Per fick följa med mig eftersom jag kände att ångesten blev för stor då jag inte varit där på länge och för att alla andra säkert känner varandra. Här kan man ju kanske tänka att det bara är att göra det. Alltså att gå dit själv, eller att gå på stan själv, eller att prata med någon eller vad somhelst egentligen. Bara gör det liksom. Och så tänker jag med, men ändå så går det inte alla gånger. 

När jag försöker att göra något som jag är rädd för att göra så låser sig kroppen många gånger. Jag kan rent fysiskt inte förmå mig själv att göra det jag ska göra. Jag får hjärtklappning och svårt att andas. Många gånger får jag panikångest och blir helt yr. Jag kallsvettas och låser mig. Benen eller talet eller vad det än kan vara slutar att bokstavligt talat fungera. Och det är jättejobbigt för då får jag ännu mer ångest över att jag är fast i min egen kropp och för att jag så gärna vill men inte kan.


Och det här är något jag märkt att många inte förstår eller ens vill försöka förstå. Jag får ofta höra att det bara är trams att jag går i psykiatri och att min diagnos bara är på pappret, att det inte finns i verkligheten. Att det är så att säga påhittat trams för att jag inte orkar jobba. 

Jag blir alltid så ledsen när jag stöter på människor som tror så eftersom att jag gjort ett jättestort och läskigt och totalt utmattande jobb på alla sätt och vis. Jag jobbar med mig själv.  Jag har gått tillbaka så långt jag kan minnas i livet och bearbetat allt som hänt, vridit och vänt på alla händelser analyserat och accepterat. Förlåtit andra och förlåtit mig själv. Tagit till mig och växt. Jag har gått in i mig själv och letat rätt på alla mörka vråer och djupa hål, kämpat emot mig själv för mig själv. 

Och här går folk och säger att jag är lat och utnyttjar systemet. Jag har ju jobbat så hårt att jag har gått in i väggen flera gånger, jag har nästan styrkt med ett antal gånger. Och det här har jag klarat av att göra trots att jag har mått väldigt väldigt dåligt och fortfarande också gör. 

Jag tycker att det är modigt och starkt av mig att göra detta och jag tror att det finns många därute som inte törs gå in i sig själva och söka svar. 

Nåväl, det var ju egentligen inte det här jag skulle skriva om nu. Jag har bara fått nog.


Inga kommentarer:

Skicka en kommentar