måndag 25 november 2013

889. I get by with a little help from myself.

Idag har det varit en fullspäckad dag för min del. Först så skulle jag till min psykoterapeut och efter det så for jag vidare till min mödravårdspsykolog. Psykiatriska samtal två gånger på en dag är sjukt tungt. Speciellt när man pratar om olika problem på olika ställen. 





Och vet ni sen vad min psykoterapeut sa till mig idag. Att det kanske börjar bli dags att avrunda våra samtal. Jag har alltså gått och pratat med någon inom den psykologiska verksamheten en gång i veckan i fem år och så säger hon såhär. 
Det är med skräckblandad förtjusning jag hör henne säga detta. Jag får så ont i magen på att tänka på att jag inte ska gå dit något mer och jag känner att jag får lite svårt att andas om jag tänker på det för mycket. 

Men jag blir också lite nyfiken på hur det skulle vara att inte gå dit. Att "klara" mig själv.  
Hur kommer livet att vara då jag står helt på mina egna ben utan psykiatrin att luta mig tillbaka på så fort det blir jobbigt. Jag förstår inte hur det ska gå till som? Jag kan inte förstå att jag inte ska gå dit. Jag kan verkligen inte få in det i mitt huvud. Haha alltså det är så sjukt. 

Nu pratar vi iof inte om att bara avsluta såhär idag. Till att börja med nu så ska jag ha ett uppehåll på två månader sedan tänker vi oss att vi trappar ner samtalen från en gång i veckan till en gång i månaden under 2014, och så småning om så går vi ner på noll. Man kan ju inte sluta att få stöd bara sådär, men ändå så blir ju det här som ett utdraget slags avslut. 

Självklart om något blir värre eller om jag känner att jag behöver mer vård så kommer jag att få fortsätta gå dit, det här är inte ett beslut som är skrivet i sten. Men jag ska åtminstone ge detta ett ärligt försök och förhoppningsvis också klara av det.


Då kanske ni undrar ifall jag är friskförklarad nu och då kan jag tala om att det blir man aldrig när man lider av det jag lider av. Man kan däremot lära sig att leva med det. Det de hjälpt mig med på psykiatrin är att klara av att leva med den sjukdomen jag har. De har hjälpt mig att förstå hur jag på bästa sätt ska hjälpa mig själv att leva ett "normalt" liv.





För att får er att förstå hur mina dåliga dagar kan se ut så får ni här  ett exempel på hur våran vardag ser ut här hemma. Jag tänkte berätta om i helgen då vi skulle äta tortellini. 

I fredags var jag  på jättebra humör och sjöng och lekte med Edith samtidigt som jag lagade mat. Jag bad Per att koka tortellini i en minut och tänkte inte mer på det. Han glömde dock bort tortellinin, jag också för den delen. När jag insåg att de hade blivit alldeles mjuka och klibbiga gick jag från att vara jätteglad och busa med min dotter till att ge upp. 

Jag blev totalt nedstämd, började gråta och gick och la mig i mörkret. Allt blev bara så fruktansvärt jobbigt och jag orkade inte bry mig om nått längre. Tomheten sköljde över mig på en sekund.

När jag legat där i två timmar och klev upp så hade Per lagat jättegod mat på tortellinin som visade sig vara hur god somhelst och allt blev hur bra somhelst igen.  Kort förklarat då såklart. Det gick från noll till hundra och tillbaka till noll igen på några timmar. Och så ser det ofta ut här hemma.



Det jobbigaste med att inte gå och prata med någon längre kommer att vara att hantera de här djupa dalarna själv.  Nu händer det ju inte så ofta att jag hamnar där längre, kanske bara 3-4gånger i veckan på de bra veckorna. Förut gick mitt humör upp och ner såhär hela tiden. Jag kunde gå från att vara glad till att bli aggressiv och våldsam till att bli jätteledsen till att bli helt utmattad till att bli glad igen 111gånger på en dag.  Nu är det ju tack och lov inte så längre. 

Men ändå. Tusen tankar som snurrar runt i huvudet på mig och för att inte tala om min sociala fobi. 
Som är så mycket bättre nu och under kontroll och allt, men tänk om det blir värre igen ifall jag inte har någon att prata med. 



Förut gjorde jag ingenting förutom att sitta själv hemma och tro att alla tycker att jag är världens konstigaste människa på ett dåligt sätt. Nu tror jag fortfarande att alla tycker att jag är en hemk människa men jag går ut och är bland folk ändå. I vissa sammanhang. 

T.ex. babysimmet som jag ska på imorgon. Man kan tro att allt är frid och fröjd och att det ska bli jätteroligt att gå på babysim och bada med Edith och massa andra mammor och bebisar. 

Men för mig är det helt fruktansvärt. Kvällen innan jag går på t.ex. babysim som i detta fall så kan jag inte sova så bra eftersom jag är så orolig över att vara bland folk. Jag äter dåligt under dagen eftersom jag har en sådan enorm ångest. Jag tror nog också att många när jag väl är där uppfattar mig som en otrevlig tyst och konstig tjej.


I själva verket är jag inte otrevlig. Jag är livrädd och försöker att koncentrera mig på att andas och att bete mig normalt och hoppas att ingen märker hur otroligt jobbigt jag tycker att det är. När jag väl kommer hem igen så är jag totalt utmattad eftersom jag varit så himla orolig och rädd. Jag får ångest över att ingen tycker om mig och för att jag är så himla konstig och jobbig och jag blir ofta deppig. 

Men ändå så utsätter jag mig själv för det. Allt tack vare helt fantastisk hjälp från psykiatrin och såklart tack vare min enorma viljestyrka att vilja bli bättre och inte bara sitta hemma. 


Oj nu blev det här ett väldigt osammanhängande inlägg som hoppar fram och tillbaka mellan olika tankar men det är lite så det känns i mitt huvud nu. + att jag börjar få grov ångest över babysimmet imorgon. 



Allt detta ska jag klara av att hantera utan psykiatrin. Herregud vilket jobb alltså. Jag gör ju iof redan det allra mesta helt själv och det är ju faktiskt så att det finns ingen annan än du själv som kan hjälpa dig själv. 

Med lite hjälp av psykatri och familj och vänner då:)





Jag förra sommaren. Tänka sig att lilla Edith-Lily låg där inne i magen då:)


Inga kommentarer:

Skicka en kommentar