söndag 3 november 2013

874. Om att älska någon så mycket att man dör, fast man lever.

Den andra november. 

Den andra november 2008 var den dagen min älskade farmor dog för fem år sedan. Jag känner att jag har så mycket att skriva om hur jag känner men ändå så kommer ingenting ut. Allt har fastnat inom mig och jag får svårt att andas när jag tänker på det. Andetagen blir ytliga och korta och tårarna börjar genast bränna bakom ögonlocken.

Men ändå känner jag att jag behöver skriva. Jag är en sån där person som behöver skriva för att kunna fungera. Mår jag dåligt så skriver jag. Så här kommer det. 



  
Att farmor dog och lämnade mig är nog det som slagit mig hårdast i det här livet. 

När jag först fick veta att hon var sjuk så föll jag ihop på hallgolvet i min lilla lägenhet i Linköping och bara skrek allt jag kunde rätt ut. Och där låg jag i mörkret. Jag vet inte hur länge jag bara låg där och grät eller inte grät. En granne hade hittat mig på hallgolvet med ytterkläderna på och burit in mig till sig.


Lite över en månad senare var hon död. Och för en lång tid så var jag det med. Död.

Jag trodde inte att jag skulle överleva utan farmor. Hon var som allt för mig. Hon var min trygghet och min största förebild, en famn som alltid fanns där. När jag tänker på kärlek så tänker jag på henne. Herregud jag kan inte ens börja med att försöka beskriva denna kvinna. Hon var så mycket mer än vad ord någonsin kan beskriva henne med. Hon var liksom bara så mycket mer. 


Jag var helt säker på att jag också skulle dö när hon dog. Jag kunde inte andas på flera månader. Det gjorde fysiskt ont att andas. Det var smärta av tusen ben som gick av i min kropp vid varje andetag jag tog. Jag försökte hålla andan, jag bad om att få slippa livet. Jag brukade ringa till mamma och gråta för att jag bara ville dö. 
 
För varje nytt andetag jag tog så kom jag ett andetag längre bort från hennes sista andetag. För varje andetag jag tog så gick jag sönder mer och mer. 

Jag kände mig så ensam. Jag tyckte att allt var så fruktansvärt orättvist. Varför skulle denna fantastiska person behöva dö redan då det finns så många andra som förtjänade att dö så mycket mer. Jag tappade all tro. Jag kunde bara inte fortsätta leva, jag ville inte leva. 

Efter ett år i självdestruktivt totalt jävla mörker så träffade jag Per och det var min största räddning. Inte Per i sig. Utan mer det Per hjälpte mig att hitta. Han hjälpte mig att hitta mig själv. Jag vill nog tro att farmor hade något med det hela att göra också.


Jag började leva igen. Jag började sakta hitta ut ur den tjocka smogen jag så länge vandrat runt i. Jag kunde äta och faktiskt känna smaken på maten. Jag såg livet i färg igen, dystra färger, men åtminstone inte nattsvart. Sakta så kom allt tillbaka. Allt utom farmor.  

Och det var nog där någon gång som jag förstod att hon verkligen var död. På riktigt. Död och kremerad. Hon var borta och skulle aldrig komma tillbaka.  

Nu har det gått fem år. FEM år utan denna fantastiska kvinnan. Inga telefonsamtal. inga korsordsmaraton. Inga frukostar framför våra bästa år. Inga promenader runt berget. Inga sena kvällar vid varsin symaskin. Ingenting.

Och jag lever. 

Jag lever och andas. 

När jag tänker på att jag aldrig mer kommer att få åka hem till farmor och springa upp för trappen ute på gården för att slänga upp dörren och se henne stå där i köket så gör det så förbannat ont att jag för en sekund tror att jag ska dö här och nu. Men sen kommer jag ihåg att jag lever och att hon finns här med mig.

Hennes själ är inte borta, hon är här med mig. Det vet jag. 

Men den delen av mig som dog den där dagen när vi fick hennes dödsbesked, den delen av mig kommer alltid att vara död.

Jag älskar dig av hela mitt hjärta och jag hoppas att jag en dag får lyckan att påverka någon med den kärleken du gav mig, att jag någon gång kommer att kunna ge någon allt och så mycket mer. 

Du är min främsta förebild och jag kommer aldrig glömma dig. Jag tänker på dig varje dag och jag berättar alltid om dig för Per och Edith så att de aldrig heller glömmer dig. 

Jag försöker tänka att det aldrig var ett farväl, det är bara en lång paus tills vi ses igen.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar