torsdag 28 november 2013

893.

Hallå mitt i natten, ikväll har jag hängt med Anna och Maria och bara fikat och surrat en massa. Så skönt att få komma hemifrån en liten stund på egen hand! Men det är bra mysigt att få komma hem igen och snusa på min lilla trollunge också:)




Ialla fall så var vi ju på babysimmet igår och då tog Per några bilder som jag tänkte att jag kunde dela med mig av. 










Äntligen börjar Edith tycka att det är roligt att bada. Tidigare så har hon som bara varit rädd för att dyka igen och blivit stel som en pinne i vattnet. Men igår verkade hon har glömt bort att hon har varit rädd för hon simmade och plaskade och sparkade och pratade på. Så kul att se att hon gillar det nu!


Det blir ju så mycket roligare att gå på babysim när hon tycker att det är mysigt. Annars känns det ju bara jobbigt liksom.


Nej nu måste jag verkligen sova, jag har ju matteprov i morgonbitti:/

tisdag 26 november 2013

892.



Måste bara lägga ut en bild på en av mina vinterjackor. Jag köpte denna då jag var gravid och nu har jag äntligen fått börja använda den då kylan äntligen börjar komma smygande. Den är bara så snygg med ljusbeiga skinndetaljer och allt! Den är köpt på en second hand i Umeå.  Nej nu ska jag plugga lite matte.

891.

Hallå, ikväll blev det en spontanare med finaste vännen Camilla. vi tog en rejäl långpromenad och sedan gick vi in och drack varm choklad och surrade med Per. En riktigt trevlig kväll som avslut på en psykiskt utmattande dag:)






Idag gick det riktigt bra på babysimmet men Per fick följa med mig eftersom jag kände att ångesten blev för stor då jag inte varit där på länge och för att alla andra säkert känner varandra. Här kan man ju kanske tänka att det bara är att göra det. Alltså att gå dit själv, eller att gå på stan själv, eller att prata med någon eller vad somhelst egentligen. Bara gör det liksom. Och så tänker jag med, men ändå så går det inte alla gånger. 

När jag försöker att göra något som jag är rädd för att göra så låser sig kroppen många gånger. Jag kan rent fysiskt inte förmå mig själv att göra det jag ska göra. Jag får hjärtklappning och svårt att andas. Många gånger får jag panikångest och blir helt yr. Jag kallsvettas och låser mig. Benen eller talet eller vad det än kan vara slutar att bokstavligt talat fungera. Och det är jättejobbigt för då får jag ännu mer ångest över att jag är fast i min egen kropp och för att jag så gärna vill men inte kan.


Och det här är något jag märkt att många inte förstår eller ens vill försöka förstå. Jag får ofta höra att det bara är trams att jag går i psykiatri och att min diagnos bara är på pappret, att det inte finns i verkligheten. Att det är så att säga påhittat trams för att jag inte orkar jobba. 

Jag blir alltid så ledsen när jag stöter på människor som tror så eftersom att jag gjort ett jättestort och läskigt och totalt utmattande jobb på alla sätt och vis. Jag jobbar med mig själv.  Jag har gått tillbaka så långt jag kan minnas i livet och bearbetat allt som hänt, vridit och vänt på alla händelser analyserat och accepterat. Förlåtit andra och förlåtit mig själv. Tagit till mig och växt. Jag har gått in i mig själv och letat rätt på alla mörka vråer och djupa hål, kämpat emot mig själv för mig själv. 

Och här går folk och säger att jag är lat och utnyttjar systemet. Jag har ju jobbat så hårt att jag har gått in i väggen flera gånger, jag har nästan styrkt med ett antal gånger. Och det här har jag klarat av att göra trots att jag har mått väldigt väldigt dåligt och fortfarande också gör. 

Jag tycker att det är modigt och starkt av mig att göra detta och jag tror att det finns många därute som inte törs gå in i sig själva och söka svar. 

Nåväl, det var ju egentligen inte det här jag skulle skriva om nu. Jag har bara fått nog.


måndag 25 november 2013

890.

Jag var bara tvungen att kasta in den här bilden lite snabbt också innan vi ska se the walking dead. Eddan brukar få sitta i korgen när vi är på affärer med dragkorgar och det tycker hon är hur kul somhelst.

Nu har hon dock börjat stå upp och typ surfa i korgen genom butiken. Och hela tiden med ett leende på läpparna. Hon fick många glada skratt utav alla som var i butiken. Haha hon såg ut som en liten leopard på riktigt bushumör, våran lilla sötnos:)

889. I get by with a little help from myself.

Idag har det varit en fullspäckad dag för min del. Först så skulle jag till min psykoterapeut och efter det så for jag vidare till min mödravårdspsykolog. Psykiatriska samtal två gånger på en dag är sjukt tungt. Speciellt när man pratar om olika problem på olika ställen. 





Och vet ni sen vad min psykoterapeut sa till mig idag. Att det kanske börjar bli dags att avrunda våra samtal. Jag har alltså gått och pratat med någon inom den psykologiska verksamheten en gång i veckan i fem år och så säger hon såhär. 
Det är med skräckblandad förtjusning jag hör henne säga detta. Jag får så ont i magen på att tänka på att jag inte ska gå dit något mer och jag känner att jag får lite svårt att andas om jag tänker på det för mycket. 

Men jag blir också lite nyfiken på hur det skulle vara att inte gå dit. Att "klara" mig själv.  
Hur kommer livet att vara då jag står helt på mina egna ben utan psykiatrin att luta mig tillbaka på så fort det blir jobbigt. Jag förstår inte hur det ska gå till som? Jag kan inte förstå att jag inte ska gå dit. Jag kan verkligen inte få in det i mitt huvud. Haha alltså det är så sjukt. 

Nu pratar vi iof inte om att bara avsluta såhär idag. Till att börja med nu så ska jag ha ett uppehåll på två månader sedan tänker vi oss att vi trappar ner samtalen från en gång i veckan till en gång i månaden under 2014, och så småning om så går vi ner på noll. Man kan ju inte sluta att få stöd bara sådär, men ändå så blir ju det här som ett utdraget slags avslut. 

Självklart om något blir värre eller om jag känner att jag behöver mer vård så kommer jag att få fortsätta gå dit, det här är inte ett beslut som är skrivet i sten. Men jag ska åtminstone ge detta ett ärligt försök och förhoppningsvis också klara av det.


Då kanske ni undrar ifall jag är friskförklarad nu och då kan jag tala om att det blir man aldrig när man lider av det jag lider av. Man kan däremot lära sig att leva med det. Det de hjälpt mig med på psykiatrin är att klara av att leva med den sjukdomen jag har. De har hjälpt mig att förstå hur jag på bästa sätt ska hjälpa mig själv att leva ett "normalt" liv.





För att får er att förstå hur mina dåliga dagar kan se ut så får ni här  ett exempel på hur våran vardag ser ut här hemma. Jag tänkte berätta om i helgen då vi skulle äta tortellini. 

I fredags var jag  på jättebra humör och sjöng och lekte med Edith samtidigt som jag lagade mat. Jag bad Per att koka tortellini i en minut och tänkte inte mer på det. Han glömde dock bort tortellinin, jag också för den delen. När jag insåg att de hade blivit alldeles mjuka och klibbiga gick jag från att vara jätteglad och busa med min dotter till att ge upp. 

Jag blev totalt nedstämd, började gråta och gick och la mig i mörkret. Allt blev bara så fruktansvärt jobbigt och jag orkade inte bry mig om nått längre. Tomheten sköljde över mig på en sekund.

När jag legat där i två timmar och klev upp så hade Per lagat jättegod mat på tortellinin som visade sig vara hur god somhelst och allt blev hur bra somhelst igen.  Kort förklarat då såklart. Det gick från noll till hundra och tillbaka till noll igen på några timmar. Och så ser det ofta ut här hemma.



Det jobbigaste med att inte gå och prata med någon längre kommer att vara att hantera de här djupa dalarna själv.  Nu händer det ju inte så ofta att jag hamnar där längre, kanske bara 3-4gånger i veckan på de bra veckorna. Förut gick mitt humör upp och ner såhär hela tiden. Jag kunde gå från att vara glad till att bli aggressiv och våldsam till att bli jätteledsen till att bli helt utmattad till att bli glad igen 111gånger på en dag.  Nu är det ju tack och lov inte så längre. 

Men ändå. Tusen tankar som snurrar runt i huvudet på mig och för att inte tala om min sociala fobi. 
Som är så mycket bättre nu och under kontroll och allt, men tänk om det blir värre igen ifall jag inte har någon att prata med. 



Förut gjorde jag ingenting förutom att sitta själv hemma och tro att alla tycker att jag är världens konstigaste människa på ett dåligt sätt. Nu tror jag fortfarande att alla tycker att jag är en hemk människa men jag går ut och är bland folk ändå. I vissa sammanhang. 

T.ex. babysimmet som jag ska på imorgon. Man kan tro att allt är frid och fröjd och att det ska bli jätteroligt att gå på babysim och bada med Edith och massa andra mammor och bebisar. 

Men för mig är det helt fruktansvärt. Kvällen innan jag går på t.ex. babysim som i detta fall så kan jag inte sova så bra eftersom jag är så orolig över att vara bland folk. Jag äter dåligt under dagen eftersom jag har en sådan enorm ångest. Jag tror nog också att många när jag väl är där uppfattar mig som en otrevlig tyst och konstig tjej.


I själva verket är jag inte otrevlig. Jag är livrädd och försöker att koncentrera mig på att andas och att bete mig normalt och hoppas att ingen märker hur otroligt jobbigt jag tycker att det är. När jag väl kommer hem igen så är jag totalt utmattad eftersom jag varit så himla orolig och rädd. Jag får ångest över att ingen tycker om mig och för att jag är så himla konstig och jobbig och jag blir ofta deppig. 

Men ändå så utsätter jag mig själv för det. Allt tack vare helt fantastisk hjälp från psykiatrin och såklart tack vare min enorma viljestyrka att vilja bli bättre och inte bara sitta hemma. 


Oj nu blev det här ett väldigt osammanhängande inlägg som hoppar fram och tillbaka mellan olika tankar men det är lite så det känns i mitt huvud nu. + att jag börjar få grov ångest över babysimmet imorgon. 



Allt detta ska jag klara av att hantera utan psykiatrin. Herregud vilket jobb alltså. Jag gör ju iof redan det allra mesta helt själv och det är ju faktiskt så att det finns ingen annan än du själv som kan hjälpa dig själv. 

Med lite hjälp av psykatri och familj och vänner då:)





Jag förra sommaren. Tänka sig att lilla Edith-Lily låg där inne i magen då:)


söndag 24 november 2013

888.

Godkväll, vet ni vad. Ungen sover och klockan är bara 20.44?! Peppar peppar ta i trä! 


Idag stod Eddan själv igen utan att hålla i sig och hon bara fortsatte att stå där. Jag och Per bara, du står ju upp, Edith du kan ju stå och hon bara log för fulla muggar men sen så föll hon. Jag har en känsla av att det kommer att gå undan nu snart.


Och där vaknade hon. Gotta go..

 En bild på mig och Edith när vi matchar varandra:) Det är ju så himla roligt att matcha varandra, eller vad säger ni! Vi får väl se hur länge jag kommer undan med det;)

887.

Hallå mitt i natten. Vi har nyss sett en film och nu väntar jag på att pälsklingen ska duscha och sedan ska vi sova. 

Idag har jag gjort något helt galet!! Jag har köpt turkos färg och målat en kista och en pall till våran lägenhet i denna färg. Jag blev nästan chockad  själv när jag insåg vad jag hade gjort, haha. 
Tur att det går fort att måla tillbaka det till vitt om jag ångrar mig. 

 Galet va?:)

fredag 22 november 2013

886.

Hallå, nu har vi äntligen lämnat iväg inbjudningarna till namngivelsen på posten! Skönt att ha fått det gjort, nu ska jag däremot gå och måla klart serveringshallen. Alltid är det något som ska göras här hemma:)


Senare tänkte jag också lägga upp ett inlägg om hur det går med Edith och maten och att sluta amma.


Här får ni en liten tjuvkik av inbjudningskortet!

torsdag 21 november 2013

885.

Just nu står Edith bredvid mig och är hur glad somhelst. Vilket ju är jättemysigt förutom att klockan är 21.00. 
Ska det bli femte kvällen i rad som eddan är uppe till halvett mån tro?


Hör och häpna, igår tog Eddan två steg utan att hålla i något och  föll sedan rätt ner i mitt knä! 
Jag hoppas att det var en ren tillfällighet för den här unga damen är definitivt inte redo att gå och med allt vad det innebär att kunna gå. Inte mamma heller, hehe. 


Eddan och farbror Erik för två veckor sedan:)
Hon ser inte så nöjd ut där hon sitter men oj så glad hon var när hon fick sitta i tvättkorgen! Hon skrattade och lekte och var supernöjd. När vi försökte ta upp henne så skrek hon till så det var bara att sätta ner henne igen. Hon satt där i säkert en timme och lekte med sina leksaker. Gullunge där!

Nu blir det kvällsfika och new girl med mannen och bebisen min:)




tisdag 19 november 2013

884. Christmas is just around the corner.



Igår så var det dags att fota årets julkort med Eddan. 
Hehe vi känner oss som världens klyshigaste föräldrar;) 

Hon var trött som ett hus efter att ha vaknat 111gånger under natten tack vare min hosta och var inte direkt sugen på att sitta still på en pläd och se glad ut men när hon fick en grötslev av pappa så blev hon genast på bättre humör:)

Hur det färdiga resultatet blev, det visar jag någon annan dag:)

883.

Hallå, jag är knakelibrak dunder hostig. Jag har hostat sedan i torsdags och det blir bara värre för varje dag. Jag har ju ansträngnings astma och förkylningsastma så när jag får hosta så blir det riktigt jobbigt för mig. 

I vanliga fall så får jag cocillana när denna hosta kommer, men eftersom jag ammar så var mollipect det enda de kan ge mig. Och mollipect hjälper inte alls. Hostan är värst på kvällen och om natten, så jag får i princip noll sömn. Tur att jag åtminstone har brycanylen. Den blir jag bara så himla skakig av.


Jag hostar så mycket att jag kräks och nästan kvävs. Det har hänt att jag svimmat av av hostan förut, men denna gången så har jag tack och lov inte svimmat. Men jag blir riktigt riktigt yr i huvudet av att hosta så mycket. 

När jag hostar så kan jag varken andas in eller ut och jag får mer eller mindre panik när jag får en stor hostattack då det känns som att jag håller på att kvävas. Det blir bara mer och mer irriterat i halsen och luftrören. Hela min kropp värker och huvudet dunkar av all hosta. 

Min stackars lilla familj som måste lyssna på mig hela tiden:( 


Per är dessutom nyopererad och kan därför knappt gå. Han har väldigt ont och orkar inte ta Edith. Idag ringde jag och pratade med läkaren som rådde mig att sluta amma och ta cocillana i några dagar då det verkar som att mollipect inte fungerar. Sedan så sa han till mig att jag skulle vila och låta min man vara hemma med barnet. Tyvärr så går ju inte det då Per just nu har det tusen gånger jobbigare än mig. 

Ibland så önskar jag att vi hade en barnvakt som kunde avlasta oss vid dessa tillfällen eller varför inte bara för att gå på bio någon gång. Men nu ska vi inte klaga. Vi är knappast de enda i världen utan tillgång till barnvakt. 


En bild på våran lilla sötnos:)

tisdag 12 november 2013

882. I got sunshine on a cloudy day.



Edith i full Astrid Lindgren sagoboks mundering:)


Världens sötaste Edith och en osminkad mamma. Jag älskar att matcha med denna lilla tös, så är det bara! 



måndag 11 november 2013

881.


Såhär såg Eddan ut i lördags. I en rosa klänning från Åhlens och med ballerinaskor från H&M. 
Min lilla prinsessa var lika söt som vanligt men hon tyckte inte att det var lika roligt att ha på sig finklänning längre. 

Nu när hon kryper så var den i vägen hela tiden. Det slutade med att vi stack ner den i strumpbyxorna så att hon kunde ta sig fram:)

Sen så var rosetten på huvudet väldigt intressant att dra ner och tugga på hela tiden. Inte lätt att ha mössa och pannband på Edith nu längre då hon hela tiden tar av sig det och kastar iväg det, men vad gör väl det om hundra år!

Hoppas att hon lärt sig gå tills det är dags för hennes namngivelse eftersom hon kommer att ha en riktig prinsessbakelse på sig då, hehe.  

Nu är det godnatt på riktigt. Kunde bara inte hålla mig, våran lilla kokosboll är ju så söt:)



880.



Klänning/H&M  -  Stövlar/DinSko  -  Klocka/Riverisland


Här kommer en halvtaskig dagens från helgen. Såhär såg jag ut på namngivelsen vi var på i lördags! 
För första gången på ett och ett halvt år jag hade på mig högklackat. Jag kände att nu får det banne mig vara nog, jag vill ha klackar. 

Efter några timmar i dessa skor fick jag ont i höften och fogarna. Men det var det värt för gud vad det kan göra under för en klädsel ibland:)

Det gav detta annars vardagliga fodralet lite festkvalitet.

Bilder och uppdatering från Ediths kusin Mys namngivelse kommer i ett senare inlägg:)



Nu ska vi se the walking dead och sedan sova, godnatt!

söndag 10 november 2013

879. Happy fathers day!

Grattis på farsdagen alla fina pappor där ute:)
Och speciellt grattis till de fina papporna i mitt liv! 


Först och främst så vill jag gratta  min finaste pappa på farsdag!


 Sen så vill jag passa på att gratta min bonuspappa Lasse:)








Och sist men inte minst så vill jag passa på att gratta min underbara man Per på hans första farsdag! 

Per är en helt fantastisk pappa till Edith som alltid finns där för Edith och som verkligen gör allt för henne i alla väder!

Edith hade inte kunnat få en bättre pappa och bandet som de redan har emellan varandra är så otroligt starkt och fint och fyllt av kärlek. Det syns så väl att hon älskar sin pappa mest av allt! Förutom mamma förstås då;) 
 
Min älskade lilla familj

onsdag 6 november 2013

878.




877.





Klockan är snart halvtvå och jag ska precis ställa mig och laga lunch till mannen. Men först tänkte jag bara gå in här lite snabbt. 

Igårkväll så färgade jag håret och oh boy vad mörkt det blev. Mörkt som natten i princip. Jag stod och velade mellan mörkbrun och orange toning. 

Jag har ju färgat håret rött/oranget  under en period på några år och tycker att det var bara så läckert! Men det tog flera år innan de röda pigmenten hade lämnat mitt hår så jag bangade ur och körde på mörbrunt istället.

Bilden ovanför är en gammal bild men i brist på nya så får det duga;) 

Tänk om man hade tid att locka håret sådär varje dag nuförtiden. Jag skulle nog inte ens hinna få locktången varm innan Edith rivit ner något, hehe.


tisdag 5 november 2013

876. Candypink.

Har gjort om lite här inne ikväll som ni kanske ser.  
Jag blev så trött på den gamla designen. Det är inte klart riktigt än men det är början till något nytt och fräscht. 


Funderar också på om det är dags att byta till en header med bild. Jag har ju alltid haft det förut och känner att jag börjar sakna det. Det blir nog till att dra fram stativet och fota lite bilder på mig och Edith någon dag! 

Nu ska vi sova, godnatt puss! 



måndag 4 november 2013

875.

Jag är så sjukt trött efter att ha legat i migrän hela natten och sedan lekt med Edith hela dagen att jag tror att jag trillar av pinnen snart. Men jag orkar inte gå och sova heller.  Sen att jag är så orolig att jag får magsår det är ju en annan sak. Men sånt är livet ibland.

Funderar på att se en film eller packa inför våran kommande resa på onsdag. Vi får se. 





Här är lite av det senaste Edith haft på sig. Innan hon kom så sa jag att alla kläder skulle gå i beige, vitt och ljusrosa. Vilket jag fortfarande gillar, det är bara det att hon passar så mycket bättre i färg. Hon är verkligen en livlig tjej och passar i regnbågens alla färger. Men lite rosa om dagen försöker vi iallafall klämma in! 

Rosa och leopard är favoriterna hos mamma så det blir det var och varannan dag, men vad gör väl det då Eddan är så fin i det så:)

söndag 3 november 2013

874. Om att älska någon så mycket att man dör, fast man lever.

Den andra november. 

Den andra november 2008 var den dagen min älskade farmor dog för fem år sedan. Jag känner att jag har så mycket att skriva om hur jag känner men ändå så kommer ingenting ut. Allt har fastnat inom mig och jag får svårt att andas när jag tänker på det. Andetagen blir ytliga och korta och tårarna börjar genast bränna bakom ögonlocken.

Men ändå känner jag att jag behöver skriva. Jag är en sån där person som behöver skriva för att kunna fungera. Mår jag dåligt så skriver jag. Så här kommer det. 



  
Att farmor dog och lämnade mig är nog det som slagit mig hårdast i det här livet. 

När jag först fick veta att hon var sjuk så föll jag ihop på hallgolvet i min lilla lägenhet i Linköping och bara skrek allt jag kunde rätt ut. Och där låg jag i mörkret. Jag vet inte hur länge jag bara låg där och grät eller inte grät. En granne hade hittat mig på hallgolvet med ytterkläderna på och burit in mig till sig.


Lite över en månad senare var hon död. Och för en lång tid så var jag det med. Död.

Jag trodde inte att jag skulle överleva utan farmor. Hon var som allt för mig. Hon var min trygghet och min största förebild, en famn som alltid fanns där. När jag tänker på kärlek så tänker jag på henne. Herregud jag kan inte ens börja med att försöka beskriva denna kvinna. Hon var så mycket mer än vad ord någonsin kan beskriva henne med. Hon var liksom bara så mycket mer. 


Jag var helt säker på att jag också skulle dö när hon dog. Jag kunde inte andas på flera månader. Det gjorde fysiskt ont att andas. Det var smärta av tusen ben som gick av i min kropp vid varje andetag jag tog. Jag försökte hålla andan, jag bad om att få slippa livet. Jag brukade ringa till mamma och gråta för att jag bara ville dö. 
 
För varje nytt andetag jag tog så kom jag ett andetag längre bort från hennes sista andetag. För varje andetag jag tog så gick jag sönder mer och mer. 

Jag kände mig så ensam. Jag tyckte att allt var så fruktansvärt orättvist. Varför skulle denna fantastiska person behöva dö redan då det finns så många andra som förtjänade att dö så mycket mer. Jag tappade all tro. Jag kunde bara inte fortsätta leva, jag ville inte leva. 

Efter ett år i självdestruktivt totalt jävla mörker så träffade jag Per och det var min största räddning. Inte Per i sig. Utan mer det Per hjälpte mig att hitta. Han hjälpte mig att hitta mig själv. Jag vill nog tro att farmor hade något med det hela att göra också.


Jag började leva igen. Jag började sakta hitta ut ur den tjocka smogen jag så länge vandrat runt i. Jag kunde äta och faktiskt känna smaken på maten. Jag såg livet i färg igen, dystra färger, men åtminstone inte nattsvart. Sakta så kom allt tillbaka. Allt utom farmor.  

Och det var nog där någon gång som jag förstod att hon verkligen var död. På riktigt. Död och kremerad. Hon var borta och skulle aldrig komma tillbaka.  

Nu har det gått fem år. FEM år utan denna fantastiska kvinnan. Inga telefonsamtal. inga korsordsmaraton. Inga frukostar framför våra bästa år. Inga promenader runt berget. Inga sena kvällar vid varsin symaskin. Ingenting.

Och jag lever. 

Jag lever och andas. 

När jag tänker på att jag aldrig mer kommer att få åka hem till farmor och springa upp för trappen ute på gården för att slänga upp dörren och se henne stå där i köket så gör det så förbannat ont att jag för en sekund tror att jag ska dö här och nu. Men sen kommer jag ihåg att jag lever och att hon finns här med mig.

Hennes själ är inte borta, hon är här med mig. Det vet jag. 

Men den delen av mig som dog den där dagen när vi fick hennes dödsbesked, den delen av mig kommer alltid att vara död.

Jag älskar dig av hela mitt hjärta och jag hoppas att jag en dag får lyckan att påverka någon med den kärleken du gav mig, att jag någon gång kommer att kunna ge någon allt och så mycket mer. 

Du är min främsta förebild och jag kommer aldrig glömma dig. Jag tänker på dig varje dag och jag berättar alltid om dig för Per och Edith så att de aldrig heller glömmer dig. 

Jag försöker tänka att det aldrig var ett farväl, det är bara en lång paus tills vi ses igen.

fredag 1 november 2013

873.


Jag saknar mitt långa hår något så otroligt. Jag saknar mitt hår överhuvudtaget. Det är ju alltid uppsatt nu förtiden. Jag kommer inte ihåg när jag hade det utsläppt sist. Men det är ju bara hår och det är ju på god väg att växa ut igen!