torsdag 17 oktober 2013

868. 112B.

Jag tänkte att jag ska dela med mig av vad som hände under resten av denna hemska helg. 

Vi fick ju som sagt åka ambulans in till akuten. De spände fast mig och Edith på en bår och lastade in oss i ambulansen och gasade iväg. I ambulansen så fick Edith emlaplåster och så kollade de puls och syresättning. Hon slet och drog i allt hon nådde och tyckte nog att det var väldigt spännande att åka bil utan att behöva sitta fast. Klockan var strax innan sju innan när vi kom till akuten.

Hon fick en supermjuk liten björn som heter Ambjörn, som alla barn som åkt ambulans får. Den var en räddade i nöden under helgen må jag säga! 

Inne på akuten så rullar de in oss i ett rum och Per kommer dit i princip samtidigt som oss. En sköterska och en läkare kommer in och undersöker henne och eddan var då glad och log och kollade runt. När läkaren lyssnade på lungorna hörde hon rossel så hon går och bokar en tid för röntgen och ringer till en öron, näsa, hals läkare för råd.

De säger till oss att hon inte får äta något innan de vet mer och går i väg. En sköterska kommer in och rullar upp oss på röntgen. 

Där får vi hålla fast Edith i armar och ben och så ska huvudet vara helt stilla. Röntgen bilderna går på en sekund och sedan rullar de ner oss till akuten igen. 

Läkaren undersöker henne och de ringer ner en barnläkare och en barnsköterska som kommer ner och sätter en droppkanyl i armvecket på henne sedan tar de blodprov ur kanylen och Eddan var hela tiden lugn och snäll. Hon var duktigare än vad mamma brukar vara!

Röntgenbilderna visade inget men efter att ha pratat med läkarspecialisten inom detta område så vill de att vi ska komma ner till Sundsvall eftersom hon trots allt blev blå i ca 1minut. 

Till oss säger de bara att de beställt en ambulans som ska skjutsa ner oss till Sundsvall för att det inte finns någon tillräckligt kompetent läkare inom området på akuten i övik över helgen.

De förklarar att plastbiten kan ha gått ner i lungorna och att det kan vara därför hon rosslar. 

Jag försöker att vara stark för Edith men tårarna gick inte att hålla tillbaka. De förklarar att de måste kolla ifall plastbiten är kvar och berättar att isåfall behöver de söva ner henne och gå ner med en kamera i lungorna, vilket är en stor risk på ett sådant litet barn. 

Herre min gud tänkte jag då.. 

Men mer än så får vi inte veta, de säger också att vi inte behöver vara rädda då läget inte längre är akut. Hon kan ju andas och det är huvudsaken.

En ambulans är på ingång men eftersom en narkossköterska måste närvara under resan så får jag inte plats att åka med i ambulansen. Då känner jag paniken komma krypande igen.

Edith har aldrig varit ifrån mig, hon hatar att åka bil. Hon är trött, har inte ätit och det märks att hon har ont och är rädd. Jag vill inte att vi ska vara ifrån varandra i två timmar. Eftersom det inte heller är akut så säger jag hur jag känner och tänker så vi får en ny ambulans men får vänta på den i några timmar. Inte förens 23.30 får vi lämna akuten i övik. 

Men åtminstonde med varandra. Under tiden vi sitter på akuten så charmar Eddan ihjäl alla läkare och sköterskor som kommer in och gullar och pratar med henne lite nu och då. 

När det är dags att åka iväg med ambulansen kommer två ambulansmän och en narkossköterska in och presenterar sig för oss och vi går ut till ambulansen där de spänner fast eddan på båren och säger till mig att sätta mig i stolen bredvid. 

Den ena ambulanskillen berättade att Eddan har gått och blivit känd på akuten som en av de gladaste snällaste barnen som varit där och att alla var sjukt impade över att hon varken skrikit gråtit eller stretat emot under hela kvällen trots att det är sent och att hon inte ätit. 

Jag försöker att skratta  men är så trött utmattad och rädd att jag bara får till ett litet leende.

De säger till Per att han kan försöka hänga ikapp om han inte är rädd om körkortet och sen blåser vi iväg. 

Eddan hatar ju som sagt att åka bil och brukar alltid skrika så jag frågar sköterskan om jag inte kan få spela babblarna för henne vilket jag får. Våran superhungriga stackars tjej somnar ca 30sekunder in i låten och sover sedan hela vägen ner till Sundsvall. Hon sover tom igenom hostan. Här skrattade jag iof lite då ambulanskillen kollar bak i ambulansen och säger att det inte är några problem ifall hon skriker, vad tror du vi tog med narkossköterskan för, det är ju bara att söva ner henne.


Jag däremot kan inte sova, sköterskan säger till mig att jag borde sova då det kommer att bli en lång natt. Vid 01.00 är vi framme på akuten i Sundsvall. Narkossköterskan och ambulanskillarna följer med oss in och lämnar oss i ett rum. 

En sköterska kommer in och presenterar sig och kollar Eddan, berättar att jourläkaren är påväg in och kommer att vara här inom en halvtimme. Edith gråter och är jättetrött och hungrig, Per är inte här än och vi är trötta och gråter båda två. Jag var just då så orolig över Edith att jag inte kunde tänka klart.

Läkaren kommer in rummet efter en sisådär 10-15minuter och förklarar att vi inte behöver vara rädda. Hon förstår att vi måste vara jätterädda som blivit skickade med ambulans ner till Sundsvall utan att egentligen veta nånting mer än att Edith slutat andas och varit blå i ca en minut.

Hon förklarar att det var en ren säkerhetsåtgärd att skicka ner Edith till Sundsvall eftersom hon är så liten och allt blir lite värre då. Eftersom de inte har någon öra, näsa, hals läkare i övik på helgen så var vi helt enkelt tvungna att komma ner till Sundsvall för att vara säkra. Efter att ha fått detta förklarat kändes nu lite bättre.

Per har nu hunnit komma hit och läkaren vill undersöka Edith. Hon berättar att hon tänkte börja med att försöka undersöka henne vaken innan hon söver ner henne. Vilket vi som tur var aldrig ens behövde! 

Iallafall så  gick undersökningen ut på att hon först och främst skulle kolla in i ögonen och öronen och halsen och näsan. Det betydde alltså att vi fick hålla fast henne med ett järngrepp för att hon inte skulle råka göra illa henne. 

Klockan är nu snart två på natten och Edith är jättetrött och hungrig. Hon gallskriker och då menar jag alltså verkligen skriker. Sådär hjärtskärande, fruktansvärt gallskrik. Jag klarar inte av att hålla fast henne och börjar gråta för att jag känner mig så fruktansvärt elak som håller fast henne när jag bara vill ta upp henne och amma henne och krama henne. De får kalla in fler sköterskor som får hålla i henne för jag klarade verkligen inte av det. Jag försöker att tala med henne och berättar hur mycket vi älskar henne men jag vet inte om hon hörde mig för allt skrik.


Äntligen är det värsta över tänkte jag då. Åhh så fel man kan ha. 

Det verkade inte helt bra så hon ville gå ner med en kamera igenom näsan ner i halsen och kolla struplocket och där mat och luftstrupe skiljer sig åt. Längre än så kan de inte gå utan att söva ner henne.

Tyckte jag att hon gallskrek innan så var det inget i jämförelse med vad hon gjorde under denna undersökning. Alltså jag trodde att jag skulle dö av sorg när jag såg Edith gå igenom det här. De fick ju hålla fast henne ännu hårdare och hennes tårar verkligen sprutade och eftersom de höll fast hennes huvud så hårt så blev ögonen helt utdragna, det såg så hemskt ut. Jag kände att nu slår jag ner sköterskorna och läkaren och tar Edith och springer. Jag fan i mig slår ihjäl dem om de inte låter min dotter vara. Hon skrek så mycket att jag inte visste vad jag skulle göra av mig själv. Men efter några långa minuter var det över och vi blev inlagda på barnavdelningen. 

Klockan var 03.00 innan sköterskorna var klara och vi äntligen fick sova. De hade rullat in en barnsäng men jag sa till dem att ta ut den igen, aldrig att Edith ska behöva ligga själv utan mamma efter en sådan här skräckupplevelse. Hon fick äntligen amma och somnade på en gång. 

Hon skrek och grät i sömnen flera gånger den natten, och eftersom hon inte var vaken var det omöjligt att trösta henne. Och hon drömmer fortfarande mardrömmar och skriker och gråter hysteriskt iallafall två gånger per natt. 

En helt naturlig reaktion enligt läkaren, en helt fruktansvärd reaktion enligt mamma och pappa. 

Så skönt att allt gick bra i slutändan och att Edith mår bra nu om man bortser från halsont och mardrömmar. 

Fy jag tänker på de stackars barn och föräldrar som alltid behöver vara på sjukhuset och alltid behöver göra jobbiga undersökningar och får så ont i magen. Jag önskar verkligen att inga barn behövde gå igenom att vara sjuka och att behöva vara på sjukhus. 
 

Nej nu ska jag sova efter ett alldeles för långt inlägg. Men det känns ju bra att skriva om denna upplevelse och bearbeta det. Sen att ha kvar det ifall vi någon gång vill läsa om det i framtiden är ju också skönt, jag får ta del tre av denna historia nån annan dag för denna olycka blev visst längre att skriva om än vad jag hade trott.







Inga kommentarer:

Skicka en kommentar