lördag 3 augusti 2013

849.

Eddan har fått sin första tand nu. Alltså inte en helt utväxt tand utan en liten vit del av en tand genom skinnet. 

Hon har ju varit hysterisk flera kvällar och nätter i rad och vi har verkligen inte fattat nånting. För Edith har alltid varit otroligt snäll och tyst av sig. Hon sover hela nätterna, vi får nästan alltid sova tills iallafall tio på morgonen. Hon gråter inte när hon vaknar och somnar som bara om ifall hon vaknar.

När hon tog sprutan skrek hon ju och grät hysteriskt och när det var supervarmt i bilen likaså. Men det har som bara varit vid speciella tillfällen hon har varit så.  Klart att hon gråter, det gör ju alla bebisar men hon har aldrig varit en hysteriskt gråtande bebis. Så när hon väl gråter så där olidligt mycket och det låter som att hon är helt förstörd så blir jag och Per helt klart oroliga. 

Jag börjar genast fundera på vad som kan vara fel. Har hon brutit något, har hon blivit förgiftad, kan hon inte andas, varför är hon så ledsen. Kan det vara panik, har hon blivit traumatiserad, vad tusan händer och hur kan jag lösa det.

Jag tycker verkligen att föräldrar med barn som skriker hysteriskt hela tiden ska ha en eloge för att dom klarar av det utan att bryta ihop. Jag blir helt förstörd av sorg när Eddan skriker och gråter sådär. 


Iallafall så har ju Edith varit hysterisk under dygnets mörka timmar i ca en vecka och vi har försökt att förstå oss på varför hon varit så ledsen. Vi funderade på om det kunde vara  tänderna men eftersom vi inte såg något i munnen så uteslöt vi även det då vi hört att det ofta ser väldigt irriterat ut och att dom gärna får hög feber och blir röda på kinderna innan det spricker upp tänder. 

Så istället  tänkte vi att det nog var något med magen eftersom vi börjat ge henne en portion gröt om dagen efter att ha pratat med BVC . Så vi har gått runt och vaggat henne på nätterna eftersom att inget annat hjälpt. Hon har inte ens velat amma. Hon brukar alltid bli lugn när hon får amma. Ialla fall så visade det sig vara en tand som spruckit upp och nu är hon lika lugn som vanligt igen:)

Iallafall så blev vi så oroliga så att vi tillslut fick en tid hos BVC för att komma in och kolla om allt verkade okej med Edith. BVC tyckte att hon verkade frisk och kry och utan margvärk, men rådde oss att ge henne katrinplommonpuré för säkerhetsskull eftersom det kanske var så att hon hade ont i magen på natten bara. Tänderna trodde hon inte att det var eftersom det inte såg ut så. Hon spånade på om det kunde vara öroninflammation men det trodde inte vi. Och det var väl den hjälp vi fick med att försöka lösa det problemet. 
 
Nu vet jag ju att det visade sig vara en tand  som spökade. Jag önskar bara att vi hade kollat lite mer noggrant och inte bara litat blint på det BVC sa om att det nog inte var tänder. Då hade ju hjärtat kunnat få en alvedon och så hade hon kanske inte behövt ha lika ont. 



Inga kommentarer:

Skicka en kommentar