tisdag 30 juli 2013

848.

Igår led våran Sverige roadtrip emot sitt slut och vi lämnade södra Sverige och Norrköping för att komma hem till Övik igen. 
Vilken helvetesresa det skulle komma att bli sedan! 

Vi har ju ingen ac i bilen eftersom den är trasig. Och igår måste ha varit en av Sveriges varmaste dagar. Det var kvavt så in i bängen och stekande sol. Inte direkt ett optimalt tillfälle att resa med en liten bebis och en stackars katt.

Första delen av resan var det sådär groteskt äckligt varmt i bilen och vi stannade lite nu och då för att få luft och kyla i form av moder jords vindar. Vi åkte mer eller mindre nakna i bilen och fläktade Eddan med en tidning samtidigt som katten fick sitta fram med alla fläktar emot sin lilla kattbur. 

Det var som om luften stod stilla i bilen och det kändes som att vi satt mitt i en eld så varmt var det. Men den delen var nog mer jobbig för oss än för Eddan eftersom hon sov mestadels hela tiden av ren utmattning. 

Men när vi hade kommit till Gävle och det började bli lite svalare, herregud vad det tog fart i bilen då. 

Eddan var helt hysterisk från Gävle till Härnösand. Vi körde från parkeringsficka till parkeringsficka och var tvungna att stanna varje gång för att ta upp henne ur stolen och amma henne så att hon skulle sluta skrika och få en chans att hämta andan innan det hela började om igen. Det fanns liksom inget slut på hennes gråt och skrik. Det var ren och skär panikgråt. Sådär hysteriskt att man bara vill dö av sorg för att det låter så fruktansvärt hemskt.

Alltså det var verkligen tortyr att åka bil med henne igår. Jag tyckte så fruktansvärt synd om henne och det skar som tusen knivar i hjärtat på mig varenda gång bilen var igång och rullade och då hon skrek tills hon nästan svimmade. För att sedan bli något sånär nöjd när jag tog upp henne. Endast för att en stund senare sätta ner henne igen. 

Alltså jag kände mig så hemsk som människa som lät henne sitta där i barnstolen och skrika sådär, men det fanns ju inget annat att göra. Jag lekte med tanken att bara ta upp henne och ha henne i knäet istället för i stolen men vi skulle aldrig förlåta oss själva om något skulle hända med våran älskade lilla dotter så självklart gjorde vi ju inte det. 

Mitt i allt blev katten helknäpp och satt och pep och stångade på burgallret som en tok tills vi kom hem. Stackars lilla Safari.


Att köra från Norrköping till Örnsköldsvik tog nästan 15timmar. Det här var utan tvekan den värsta bilresan jag gjort i hela mitt liv. Det var tusen gånger värre än att ligga i baksätet och kräkas non stop tills man nästan svimmar av utmattning.


Jag skulle mycket hellre ha hg och åka bil kräkandes igen än vad jag skulle vilja genomlida gårdagens bilresa. Att som mamma sitta alldeles bredvid sitt barn och inte kunna göra nånting var helt fruktansvärt. Först hjälpte det när jag ammade henne men tillslut så hjälpte inte ens det. 

Vi blev så desperata att det slutade med att jag ställde mig på alla fyra över henne i bilen och ammade henne i ett försök att trösta henne. Vi ville bara komma fram så att hon skulle få komma ut ur bilen.

Så knepigt det där med små barn, Edith  har aldrig haft problem med längre resor och vi har ju åkt på några vid det här laget, men igår då var det verkligen bara helt kört. Vårat stackars lilla hjärta. 

 
Men nu ska vi tack och lov inte resa på ett bra tag igen. 

 Bjussar på en Bild på världens sötaste Edith-Lily!


Inga kommentarer:

Skicka en kommentar