söndag 28 juli 2013

847.

Jag har ju haft väldigt mycket problem med min rygg, höft och nacke under många år. 

Men efter graviditeten har det blivit betydligt mycket värre. Det var tungt, jävligt tungt att vara gravid. Min rygg tog enormt mycket stryk av det. Och efter förlossningen så har det ju inte precis blivit bättre av att gå runt och bära på Edith, ta upp henne ifrån golvet och lägga ner henne i spjälsängen och vyssja henne och styra vagnen och framför allt gosa och busa! Samt allt annat vad det innebär att vara mamma.

Numera har jag så ont i ryggen, nacken och höften att jag ofta inte kan göra någonting på grund av smärta och värk. Jag blir som handlingsförlamad på grund av detta. Och jag har fått en sådan otroligt dålig hållning som jag försöker att jobba på varje dag, men jag har helt enkelt inte längre styrkan att hålla upp min egen rygg.

När jag får tillräckligt ont i nacken så tappar jag synen till och från. Det bara svartnar för ögonen och jag blir jätteyr och måste lägga mig ner. Jag får också enorma migränanfall och blixtrar för ögonen om jag ansträngt mig för mycket.
Ryggen låser sig väldigt ofta nu förtiden också. Förut var det bara nån gång ibland men nu låser sig ryggen titt som tätt. Och det gör så fruktansvärt jävla ont. Man kan verkligen inte röra sig, man får nästan lite panik för att man inte vet vad man ska göra när det blir så. 
Sen att höften hoppar ur och hoppar tillbaka lite nu och då det är en annan femma, så har det ju alltid varit så det är jag van vid vid det här laget. 

Jag har ju gått till sjukgymnast i flera år nu men det blir inte bättre. Och jag ahr verkligen gjort allt som sjukgymnasten har sagt till mig för jag vill verkligen inte ha det såhär. Och efter att jag börjat få de här låsningarna i ryggen och eftersom jag tappar synen allt oftare så börjar jag bli riktigt orolig. 

Hur mår min rygg egentligen?! Vart ska jag vända mig för att få hjälp eftersom jag uppenbarligen inte får den hjälp jag behöver av vårdcentralen? Såhär kan jag inte fortsätta gå runt, det går bara inte. 
Min rygg kommer knappast bli bättre. Och jag är trots allt bara 25år gammal så jag har några år kvar i livet då jag kommer behöva min rygg. 


Tankar som dyker upp i mitt huvud väldigt ofta nuförtiden är  min undran över om det kan vara tumörer och om jag kan  bli förlamad eftersom jag har så ont i nacken. Tankarna kommer till mig när jag har sådär jätteont och eftersom ingen kan svara på vad det är för fel på min rygg så har jag ju ingenting som motbevisar min rädsla för vad jag får för mig att det kan vara för fel. Jag förstår ju rent logiskt att så troligtvis inte är fallet, men ändå.

Hade någon sagt till mig att såhär och såhär är det så hade det ju varit lättare att acceptera den här värken och då hade jag ju kanske fått någon slags hjälp som faktiskt ger mig något.  

Men nu går jag istället runt i en dimma och har konstant värk utan att veta varför eller om det är farligt och det känns inte längre bra att gå runt så. Uppenbarligen har jag en värk som är här för att stanna. 

Det var inte meningen att skriva världens längsta inlägg om min rygg men jag känner mig bara så frustrerad över hela situationen och var bra tvungen att skriva av mig lite. 

 

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar