tisdag 30 juli 2013

848.

Igår led våran Sverige roadtrip emot sitt slut och vi lämnade södra Sverige och Norrköping för att komma hem till Övik igen. 
Vilken helvetesresa det skulle komma att bli sedan! 

Vi har ju ingen ac i bilen eftersom den är trasig. Och igår måste ha varit en av Sveriges varmaste dagar. Det var kvavt så in i bängen och stekande sol. Inte direkt ett optimalt tillfälle att resa med en liten bebis och en stackars katt.

Första delen av resan var det sådär groteskt äckligt varmt i bilen och vi stannade lite nu och då för att få luft och kyla i form av moder jords vindar. Vi åkte mer eller mindre nakna i bilen och fläktade Eddan med en tidning samtidigt som katten fick sitta fram med alla fläktar emot sin lilla kattbur. 

Det var som om luften stod stilla i bilen och det kändes som att vi satt mitt i en eld så varmt var det. Men den delen var nog mer jobbig för oss än för Eddan eftersom hon sov mestadels hela tiden av ren utmattning. 

Men när vi hade kommit till Gävle och det började bli lite svalare, herregud vad det tog fart i bilen då. 

Eddan var helt hysterisk från Gävle till Härnösand. Vi körde från parkeringsficka till parkeringsficka och var tvungna att stanna varje gång för att ta upp henne ur stolen och amma henne så att hon skulle sluta skrika och få en chans att hämta andan innan det hela började om igen. Det fanns liksom inget slut på hennes gråt och skrik. Det var ren och skär panikgråt. Sådär hysteriskt att man bara vill dö av sorg för att det låter så fruktansvärt hemskt.

Alltså det var verkligen tortyr att åka bil med henne igår. Jag tyckte så fruktansvärt synd om henne och det skar som tusen knivar i hjärtat på mig varenda gång bilen var igång och rullade och då hon skrek tills hon nästan svimmade. För att sedan bli något sånär nöjd när jag tog upp henne. Endast för att en stund senare sätta ner henne igen. 

Alltså jag kände mig så hemsk som människa som lät henne sitta där i barnstolen och skrika sådär, men det fanns ju inget annat att göra. Jag lekte med tanken att bara ta upp henne och ha henne i knäet istället för i stolen men vi skulle aldrig förlåta oss själva om något skulle hända med våran älskade lilla dotter så självklart gjorde vi ju inte det. 

Mitt i allt blev katten helknäpp och satt och pep och stångade på burgallret som en tok tills vi kom hem. Stackars lilla Safari.


Att köra från Norrköping till Örnsköldsvik tog nästan 15timmar. Det här var utan tvekan den värsta bilresan jag gjort i hela mitt liv. Det var tusen gånger värre än att ligga i baksätet och kräkas non stop tills man nästan svimmar av utmattning.


Jag skulle mycket hellre ha hg och åka bil kräkandes igen än vad jag skulle vilja genomlida gårdagens bilresa. Att som mamma sitta alldeles bredvid sitt barn och inte kunna göra nånting var helt fruktansvärt. Först hjälpte det när jag ammade henne men tillslut så hjälpte inte ens det. 

Vi blev så desperata att det slutade med att jag ställde mig på alla fyra över henne i bilen och ammade henne i ett försök att trösta henne. Vi ville bara komma fram så att hon skulle få komma ut ur bilen.

Så knepigt det där med små barn, Edith  har aldrig haft problem med längre resor och vi har ju åkt på några vid det här laget, men igår då var det verkligen bara helt kört. Vårat stackars lilla hjärta. 

 
Men nu ska vi tack och lov inte resa på ett bra tag igen. 

 Bjussar på en Bild på världens sötaste Edith-Lily!


söndag 28 juli 2013

847.

Jag har ju haft väldigt mycket problem med min rygg, höft och nacke under många år. 

Men efter graviditeten har det blivit betydligt mycket värre. Det var tungt, jävligt tungt att vara gravid. Min rygg tog enormt mycket stryk av det. Och efter förlossningen så har det ju inte precis blivit bättre av att gå runt och bära på Edith, ta upp henne ifrån golvet och lägga ner henne i spjälsängen och vyssja henne och styra vagnen och framför allt gosa och busa! Samt allt annat vad det innebär att vara mamma.

Numera har jag så ont i ryggen, nacken och höften att jag ofta inte kan göra någonting på grund av smärta och värk. Jag blir som handlingsförlamad på grund av detta. Och jag har fått en sådan otroligt dålig hållning som jag försöker att jobba på varje dag, men jag har helt enkelt inte längre styrkan att hålla upp min egen rygg.

När jag får tillräckligt ont i nacken så tappar jag synen till och från. Det bara svartnar för ögonen och jag blir jätteyr och måste lägga mig ner. Jag får också enorma migränanfall och blixtrar för ögonen om jag ansträngt mig för mycket.
Ryggen låser sig väldigt ofta nu förtiden också. Förut var det bara nån gång ibland men nu låser sig ryggen titt som tätt. Och det gör så fruktansvärt jävla ont. Man kan verkligen inte röra sig, man får nästan lite panik för att man inte vet vad man ska göra när det blir så. 
Sen att höften hoppar ur och hoppar tillbaka lite nu och då det är en annan femma, så har det ju alltid varit så det är jag van vid vid det här laget. 

Jag har ju gått till sjukgymnast i flera år nu men det blir inte bättre. Och jag ahr verkligen gjort allt som sjukgymnasten har sagt till mig för jag vill verkligen inte ha det såhär. Och efter att jag börjat få de här låsningarna i ryggen och eftersom jag tappar synen allt oftare så börjar jag bli riktigt orolig. 

Hur mår min rygg egentligen?! Vart ska jag vända mig för att få hjälp eftersom jag uppenbarligen inte får den hjälp jag behöver av vårdcentralen? Såhär kan jag inte fortsätta gå runt, det går bara inte. 
Min rygg kommer knappast bli bättre. Och jag är trots allt bara 25år gammal så jag har några år kvar i livet då jag kommer behöva min rygg. 


Tankar som dyker upp i mitt huvud väldigt ofta nuförtiden är  min undran över om det kan vara tumörer och om jag kan  bli förlamad eftersom jag har så ont i nacken. Tankarna kommer till mig när jag har sådär jätteont och eftersom ingen kan svara på vad det är för fel på min rygg så har jag ju ingenting som motbevisar min rädsla för vad jag får för mig att det kan vara för fel. Jag förstår ju rent logiskt att så troligtvis inte är fallet, men ändå.

Hade någon sagt till mig att såhär och såhär är det så hade det ju varit lättare att acceptera den här värken och då hade jag ju kanske fått någon slags hjälp som faktiskt ger mig något.  

Men nu går jag istället runt i en dimma och har konstant värk utan att veta varför eller om det är farligt och det känns inte längre bra att gå runt så. Uppenbarligen har jag en värk som är här för att stanna. 

Det var inte meningen att skriva världens längsta inlägg om min rygg men jag känner mig bara så frustrerad över hela situationen och var bra tvungen att skriva av mig lite. 

 

846.

Igår fick Eddan smaka gröt för första gången. Det var en kladdig syn! 


När hon hade ätit den första skreden med gröt kväljdes hon för att det hade fastnat i munnen och hon sträckte sig därför efter vattenflaskan. När hon fick tag på den drack hon som om det inte fanns någon morgondag. 
Haha hon var så himla söt så att jag dör alltså.

Och direkt efter ville hon ha mera, Våran tokatös alltså!

torsdag 25 juli 2013

845.

Ni mammor där ute som har smycken, snygga skor och borstat hår var och varannan dag samtidigt som ni tar hand om barn på heltid, ni ska ta mig tusan ha en eloge!

Jag trodde aldrig att jag skulle förfalla så mycket efter att jag fått barn. Jag älskar älskar älskar kläder och att klä mig i olika stilar och med olika accessoarer men jag har varken tid eller ork till det just nu. Jag försöker att "klä" upp mig nerklätt så att säga. 

Det finns liksom ingen poäng att ta på sig ett halsband eller örhängen då min dotter är så sjukt nyfiken och gärna sliter i allt som går att slita i. 
Skiter ner sig gör hon också, ibland flera gånger om dagen och helst då på mammas kläder. Det håller liksom inte att gå runt och se ut som någon modeprinsessa då.

Jag försöker att hitta någon slags kompromiss emellan min modegarderob och min mammagarderob och då blir det ofta något som på bilderna nedan. 

Antagligen totalt ointressant för alla utom mig, men tänk så kul att gå tillbaka om 15år och kolla hur jag såg ut egentligen!
Och har jag tur så kanske jag inspirerar någon annan mamma där ute som har gått vilse i sin garderob;) 



Blus/Loppis  -  Solglasögon, Skinnkjol/Ebay.com



Alla mammor borde äga ett par skinnbyxor eller en skinnkjol! Det är enkelt att torka av dem när barnen kräkt ner dig samtidigt som det är bekvämt och snyggt:)

Blusen är en ny favorit, jag har ju alltid gillat mönster av alla dess slag så då jag såg denna var jag ju bara tvungen att slå till!

 

844.

Hör och häpna, tidigare idag då vi var på Ikea i Linköping med Karin. Per bar Edith i en bärsjal med huvudet och kroppen utåt. 

Helt plötsligt kommer det fram en tjej som var en ensam och inte kan ha varit över 20år och säger till Per med arg röst: 

Du vet om att ungen får damp om ni har henne framåt. Hon får damp om ni har henne sådär ju. Det blir damp. 

Per svarade därpå okej och fortsatte att prata med oss. 

Då kommer tjejen tillbaka och säger:

 Det blir damp. Det blir damp. 

Karin svarar då också okej och säger att vi bara har henne utåt en liten stund. Och tjejen säger då igen med väldigt aggressiv röst:

Det blir damp!!

Sedan går hon iväg och vi ser henne inte igen. 

Per blev helt paff över att bli påhoppad på detta sätt, Karin trodde att hon sa det blir damm och jag blev rädd eftersom bruden verkade helt galen. Så ingen av oss gav henne svar på tal. 
Vi bara stod där och gapade typ. 

Jag tror inte att företaget babylonia skulle skriva i sin broschyr att barn över fyra månader kan sitta framåt i bärsjalen om det skulle vara bevisat att bebisar får damp av det.  Men vad vet jag. Jag är ju bara en simpel bonde..



Tusen pussar på våran älskade lilla tös!






torsdag 18 juli 2013

843.

Hallå, idag har vi varit på äventyr i Helsingör hela långa dagen. Världens mysigaste dag med sol och varma vindar, fina vyer och en massa skratt med familjen:)

Edith har varit världens snällaste och gladaste dotter, hon har sovit som hon ska och när hon varit vaken har hon varit glad och skrattat så att hon har fått alla i helsingör att le åt henne! 

Bilder kanske kommer imorgon om jag har någon ro att sitta framför datorn det vill säga, annars kommer de sen någon gång säkert. 


På tal om något helt annat och mycket värre.. Ikväll när vi var påväg hem i bilen så satt Edith och sög på ett äpple i bilen, självklart under min uppsyn. Men med hennes starka sugkraft så lyckades hon såklart suga lös en bit äpple som givetvis fastnade i halsen. Hon blev allldeles tyst och spärrade upp ögonen och väste i ren panik. 

Jag skrek till Per att stanna bilen, stanna bilen NUU!!
Han tvärbromsade mitt i en påfartsväg, en såndär som man kör ut på e6an i och jag skyndade mig att plocka upp Edith och ner med fingrarna i halsen på henne samtidigt som jag slog henne på ryggen. 

Slutet gott allting gott, men fan vad rädd jag blev där en stund. Inga fler äpplen till Edith.
Per och Aron blev också rädda, Aron höll för öronen och satt och stirrade rätt ut tills allt var okej.

Edith hon log och var helt lugn efteråt, sen somnade hon på två röda. Så det skrämde definitivt oss mer än vad det skrämde henne.  

Men det jag blev mest chockad över var nog ändå min reaktion. Jag har funderat många gånger på vad jag skulle göra ifall en sådan här situation skulle dyka upp och jag har alltid kommit fram till att jag skulle få panik. 

Och panik fick jag men jag blev inte handlingsförlamad som jag trodde att jag skulle bli, jag reagerade och agerade istället på en blixtsekund och med handlingar jag inte visste om att jag kunde. Eller okej i teorin så vet man ju vad man ska göra men det är en helt annan sak att göra det i praktiken.  



Nej nu är det dags att göra kväll och gå och lägga mig bredvid min älskade lilla skatt! 


tisdag 16 juli 2013

842.

Jag har för tusan glömt att uppdatera om hur min träning går. Jag fick ju Olga Rönnbergs bok - träning för nyblivna mammor i present av min man och jag kan varmt rekommendera den boken till alla er mamas där ute, ja till er andra också för den delen! 

Jag har tränat efter den här boken i fyra veckor nu och märker redan resultat. Jag har äntligen börjat få tillbaka styrkan i bålen och jag känner hur min inre korsett blir starkare för varje dag. Det enorma svanket jag drog på mig under graviditeten har jag börjat träna bort och sakta men säkert så börjar min kropp bli mer tränad igen. Vilket känns så jävla sköööönt! 

Ju mer tränad jag blir ju mindre ont i kroppen får jag ju. Värken är ju något jag kommer att få leva med resten av mitt liv men träning gör det lite lindrigare. 

Jag har också varit ute på min första springtur på över ett år. Jag har börjat med intervaller i backe. Jag har tagit det lugnt och mjukstartat med intervallerna. Så det blir till att jogga upp och gå ner tio gånger i en medelstor backe. Man vill ju inte börja för hårt. Träna lugnt är mitt motto just nu. Min kropp har ju trots allt varit med om en hel del påfrestningar det senaste året.

Nu väger jag förresten 54kilo och har 3kilo kvar till min inskrivningsvikt, woop woop! 


söndag 14 juli 2013

841.

Hallå och hej i stugorna. Nu var det väldigt länge sedan jag uppdaterade här sist.
Detta beror på att vi bytt lägenhet och inte längre har något internet. Antagligen kommer vi att ha samma otur denna gången som vi hade förra gången vi bytte lägenhet då vi var tvungna att vara utan internet i tre månader.  Men men, vad gör väl det om hundra år.

Iallafall så har vi tagit en paus från allt flyttkaos och åkt på semester. Just nu befinner vi oss i Hovs Hallar hos min mamma, här har vi det lika galet men roligt som vanligt. Ett snabbt men supermysigt stopp i Uppsala har vi också hunnit med hittills.


Annars då? Livet rullar på och Eddan utvecklas för varje dag som går. Numera när hon skriker sådär hysteriskt skriker hon ofta maa maaa maa maa ma och en gång skrek hon mamma klart och tydligt samtidigt som hon kollade på mig. Det är antagligen bara tur i oturen att hon råkade säga mamma men jag blev superglad ändå, hehe.


Hon har också börjat att småkrypa, det är inte något riktigt kryp på henne än men hon har definitivt börjat få in tekniken, nu ska hon bara utveckla den lite så att det inte tar hundra år att komma framåt.  

Det ska bli så skönt när hon äntligen kan börja krypa så att min rygg får vila lite ibland.