torsdag 20 juni 2013

836.

Idag var jag på psykiatrin igen. När jag satt där med Edith i väntrummet slog det mig att jag suttit i det här väntrummet en gång i veckan i fyra och ett halvt år nu. (Med undantag för röda dagar och semestrar osv såklart.) 
 
Jag har gråtit hysteriskt på sofforna i väntrummet. Jag har varit glad och skrattat för mig själv när jag tänkt på bättre tider.  Jag har skrikit av sorg innanför dessa fyra väggar. Jag har brutit ihop och kommit tillbaka. Jag har kommit dit i rullstol iförd endast en sjukhusskjorta med droppställningen i högsta hugg när jag var gravid. 

Jag har suttit där smalare och mer olycklig än någonsin tidigare. Jag har suttit där höggravid och illamående och kräkts på både toalett och i papperskorg av gravidillamående. 
Jag har suttit där med Edith, som alltid får all uppmärksamhet då hon alltid är på så bra humör från både personal och de som sitter där och väntar precis som jag. Jag har gråtit emot Pers axel och kramat hans hand sådär lite extra hårt när allt bara varit sådär mörkt och dåligt. Jag har torkat tårar som bara fortsätter rinna på tröjärmen otaliga gånger.

Jag har aldrig känt en sådan enorm sorg som jag gjort när jag har varit där men jag har aldrig heller känt mig så enormt befriad som jag gjort när jag går därifrån. 

Psykiatrin har verkligen hjälpt mig genom några av de svåraste och mörkaste perioderna i mitt liv. Och fortsätter att hjälpa mig så enormt mycket! 
Psykiatri har hjälpt mig att ta mig igenom sorgen av att tappa min älskade underbara farmor men också  sorgen av att behöva ta bort ett barn. Två sorger som gjorde så fruktansvärt ont att jag trodde att jag skulle dö av smärta. Att gå dit har hjälpt mig att att ta mig igenom en extremt tuff graviditet utan att tappa förståndet och livslusten helt. 

Att gå dit har hjälpt mig att våga vara bland människor mer och mer för varje dag som går. Hjälpt mig att våga lita på mig själv.
När jag kom dit för fyra år sedan så led jag av grov social fobi och nu har jag bara tendenser och känningar av det kvar i vissa situationer. Som jag kanske får vänja mig med att leva med för alltid, vem vet. I alla fall så vågade jag inte göra något själv när jag började gå där och nu så kan jag göra så otroligt mycket mer själv än vad jag någonsin hade kunnat drömma om.
Mitt liv har verkligen blivit så mycket lättare och roligare att leva! 


Psykiatrin har också hjälpt mig att lära mig att leva med min allra största fiende, mig själv. Det kan låta klyschigt men det är verkligen så. Jag har en så kallad diagnos som kallas för emotionell instabil personlighetsstörning som är en stor del av mig och som för mig förklarar en hel del av varför jag känner mycket som jag gör och varför jag lever som jag gör. 
Det här tar upp enormt mycket av min tid och kan vara det svåraste och mest utmanande jag någonsin behövt jobba med och fortfarande inte är klar med. Att jobba med sig själv det är det största jobbet av dem alla. Det här påverkar ju inte bara mig utan alla i min omgivning också. Därför är jag så glad att jag har en så fin familj och så fina vänner:) Vad hade jag gjort utan alla er egentligen?!

Det har hänt mycket innaför väggarna uppe i det rosa huset. Många "aha"upplevelser, många jobbiga minnen, flera liter tårar, men också många skratt och tårar av glädje. 

Jag ville egentligen inte skriva något speciellt jag kom mest bara att tänka på det när jag satt där med Edith idag, vilken lång och otrolig resa jag gjort där uppe. Och än är den inte klar. Nästa vecka kommer jag sitta där igen.


Inga kommentarer:

Skicka en kommentar