onsdag 19 juni 2013

835.

Tänka sig att tiden gått så fort men ändå så sakta. För exakt ett år sedan idag så tog jag ett graviditetstest som visade ett streck. Jag trodde inte det var sant så jag tog ett till och ett till och sakta men säkert sjönk det in att det äntligen hade skett! 

Att bebisen vi väntat på och saknat i flera år äntligen skulle komma till oss. 

Det senaste året har för min del varit det mest påfrestande, uppgivna, utmattande, lyckligaste, underbaraste, mest omtumlande året jag någonsin upplevt. 


Kärleken som jag fått känna på det senaste året är den djupaste och ärligaste kärleken som kan upplevas. Och sorgen och rädslan likaså. 

Jag har gift mig med den mannen som på ett sätt räddade mig från mig själv och kärleken jag känner för honom, den kärleken är en sådan djup kärlek att jag inte riktigt kan sätta ord på den.

Det senaste året har Per varit mina armar och ben, mina tankar och min kraft. Han har varit luften jag andats och marken jag gått på. Han har ställt upp så otroligt mycket för mig. Jag har ingen aning om hur jag någonsin ska kunna ge tillbaka för allt han har gjort för mig.

Han har hjälpt mig att äta när jag varit för svag för att lyfta en gaffel. Han har baddat min mun med vatten när jag inte klarat av att dricka något. Han har burit in mig i duschen och badat mig när jag haft spya över hela min kropp men mått alldeles för illa för att klara av att duscha bort det själv. Han har torkat mina tårar när jag varit helt uppgiven. Han har överöst mig med kärlek och kyssar även fast jag kräkts dygnet runt. Han har burit mig när jag inte klarat av att gå på grund av utmattning. Han har följt med mig på alla miljoner sjukhusbesök och inläggningar och sovit med mig på sjukhuset varenda gång. Ibland på rummet och ibland i korridorer. 

Han har varit mitt stöd och fått mig på andra tankar alla de gånger de tagit blodprover och gett mig dropp och sprutor. Han har hjälpt mig att tvinga i mig mat även fast det bara kommit upp igen. Han har sagt till mig att allting kommer att bli bra och att varken jag eller Edith skulle dö då jag själv hade tappat allt hopp. 

Han har också varit helt lugn genom alla svårigheter vi stött på. T.ex. när vi trodde att Edith skulle dö och jag fick åka ambulans in till akuten och förlossningen. Hela tiden kollade han mig i ögonen och sa att allt skulle bli bra. Samma sak på förlossningen. Han var mitt lugn och min trygghet även fast han egentligen aldrig varit så rädd som han var då. Både jag och han trodde för en stund att det var slutet för mig och Edith men han behöll lugnet bara för mig. 

Och efter att Edith väl hade kommit så har han tagit så mycket ansvar och hjälpt till så mycket med allt när jag har varit för ledsen och trött för att orka göra någonting överhuvudtaget. Han har följt med på alla psykologmöten och bvctider och mammagrupper. Han har varit där för både mig och Edith i både bra och dåliga stunder. Han har varit vaken på nätterna och sedan gått på jobbet på morgonen.

Han är den absolut bästa pappan och mannen i hela världen i mina ögon och jag älskar honom så otroligt mycket för allt han gjort för mig och Edith genom den här resan. 



Edith älskar jag också över allt annat. Hur kan man älska någon så fruktansvärt mycket att man nästan går sönder. Kärleken till min dotter är den absolut starkaste kärleken jag någonsin känt, det är nog också därför jag är så rädd att det ska hända henne något.

Sen att jag nu har hunnit bära Edtih-Lily i magen i 9månader och fått ha äran att dela mina dagar med henne i redan 3½månader det är så otroligt. Kärleken till min dotter som är så stark att jag inte själv kan förstå den. Jag har gått igenom ett helvete på jorden det senaste året och jag har nu klarat mig ett helt år. Och det kan bara bli bättre. Hela hösten och vintern har jag legat och gråtit och varit rädd att jag och Edith ska dö och nu är vi här ett år senare och lever. Trots alla motgångar och en fruktansvärt dålig start med Rs-virus och andningshjälp och allt vad det var. Nu är det dags att lägga det här året bakom sig. 

Och tänk om ett år till då kan våran lilla prinsessa prata och gå och då kommer allt det här kännas så långt bort.   

Edith-Lily, Maj Lindsaga är tillsammans med Per det absolut bästa som hade kunnat hända mig och jag är så lycklig och känner mig så ärad att just hon valt att vara min dotter. Hon är den finaste och snällaste dotter en mor kan ha och jag känner mig så hemsk som trots dessa underbara två personer i mitt liv mår så dåligt just nu. Men jag är helt säker på att jag med deras hjälp kommer att klara mig igenom det här. 

För ett år sedan hoppade jag upp och ner av lycka, jag grät glädjetårar och jag kommer ihåg att jag tänkte, äntligen börjar livet.

Aldrig kunde jag ana att det här året skulle vara så svårt då jag stod där och kollade på strecket på gravtestet. Men det spelar ingen roll hur svårt det har varit. Huvudsaken är att Edith är här och att vi alla mår bra och älskar varandra.

Nu har det första året på våran resa med Edith tagit slut och nu har vi resten av livet att njuta av och se framemot!


Den här bilden är tagen bara några minuter efter att jag gjort gravtestet för ett år sedan. Så otroligt lycklig och förväntansfull. 



Den här bilden är tagen natten den 6:e mars. Här var Edith bara några timmar gammal! Och det är den första bilden på oss två tillsammans. Underbara älskade Edith!

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar