onsdag 15 maj 2013

818.

Hallå, de sista dagarna har varit riktigt tuffa för min del. Per har fått vara hemma från jobbet i två dagar och jag bara gråter och känner mig brutalt nedstämd. 

Idag så kom mödravårdpsykologen hem till mig. Och det var jobbigt men skönt att äntligen få prata med någon. Hon förstod verkligen varför jag mår som jag mår nu och sa också att det är väl inte så himla konstigt med tanke på hur ditt senaste år har sett ut. 

Det jobbigaste med att Edith gråter är att jag är så fruktansvärt rädd att det ska vara något fel med henne. Jag är så rädd att hon ska bli sjuk eller dö. Jag klarar inte av tanken på att tappa henne. Jag älskar Edith så oerhört mycket att jag nästan smäller av. Och då hon gråter sådär hysteriskt som hon gör ibland så brister något i mig.

Jag får panik och tänker att hon ska dö. Fastän jag vet att det är helt ologiskt. Edith är ju fullt frisk och bebisar gråter utan anledning. Men ändå så fort hon gråter så kommer jag på hundratals olika sjukdomar som hon kan ha drabbats av och som kommer att ta henne ifrån mig.

Och det gör mig livrädd. Detta har tydligen samband med att jag hela tiden har tänkt att hon var sjuk p.g.a. alla tabletter och kräkningar under graviditeten. Sen en förlossning där jag trodde att vi båda skulle dö på det. Och sist men inte minst rs-viruset då hon blev blå och slutade andas till och från. 

Den rädslan av att hon ska dö sitter så djupt inrotad i mig nu men hon ska ju såklart inte dö och hon är frisk så nu ska vi jobba på de här tankarna och tillslut så kommer allt att kännas bra. 


Sedan känner jag en sådan enorm ångest över att det blev just kejsarsnitt. Jag var så mentalt inställd på att föda vaginalt. Att få föda "normalt". Jag är så besviken på mig själv över att jag inte klarade av det och att det blev akutsnitt. Jag känner mig som världens förlorare. Och så är ju inte fallet egentligen. Men det är lätt att säga. 

1 av fem kvinnor föder med kejsarsnitt av olika anledningar och det skulle betyda att vi är väldigt många kvinnor där ute som är förlorare isåfall och så kan det ju inte vara. Jag måste bara få smälta det och förstå att det inte är något fel på att föda med snitt. Jag är inte sämre än andra mammor bara för det. Men just nu så känns det så. Som en fet jävla besvikelse. 


Nåväl, jag ska träffa mödravårdspsykologen en gång i veckan nu och då ska vi tala om Edith och det nya livet som mamma, vi ska tala om graviditeten och vi ska tala om förlossningen. Och förhoppningsvis så kommer allt tillslut att kännas mycket bättre. 

Mina två älsklingar!

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar