lördag 11 maj 2013

816.

Det senaste dygnet har tagit riktigt hårt på mig. Igårkväll började det med att jag spillde ut lite sylt på diskbänken och då brast det. Tårarna kom och från att vara någorlunda glad övergick jag till att bli jätteledsen. Resten av kvällen och inpå natten så låg jag och grät och kände mig helt mörbultad psykiskt. Som tur var så sov Edith hela tiden. 

Imorse kändes det som att jag bara ville dra täcket över huvudet och dö. Gråten hade nu gått över till tomhet. Allt som går i gråa dystra nyanser, allt man äter smakar skit och jag skulle inte kunna bry mig mindre om nått.  Livet känns sådär plågande likgiltigt. 

Jag har ju erfarenhet av det där med att vara deprimerad och så. När farmor dog så kan jag svära på att en del av mig dog också. Jag kommer ihåg det såväl, när pappa ringde och berättade att farmor var jättesjuk och att jag var tvungen att  komma upp och säga farväl på en gång.

Hur jag föll ihop på det kalla hallgolvet och skrek rätt ut av sorg. Jag skrek tills rösten svek mig och jag grät även fast tårarna sedan länge slutat rinna. Timmarna gick och jag kunde inte andas, jag ville inte längre andas. Jag bara låg där i mörkret väntade på att få vakna upp ur denna mardröm. Dagarna gick, jag var upp till farmor och tog farväl. Efter några veckor så dog hon. Jag orkade inte längre vara ledsen eller arg. Jag var bara helt tom. 

Känslan jag hade då, den känslan är bekant med den känslan jag har nu. Fast nu är det inte lika starkt och inte lika självklar. Nu är det mer som att jag doppar tårna i tomheten och sorgens hav men när farmor dog så djupdök jag rätt ner i mörkret.


Då såg jag ingen annan utväg än att bara lägga mig ner och dö. Nu däremot så behöver jag bara titta på Edith för att förstå att allt det här jobbiga som jag går igenom nu kommer att bli bra. För mitt i ångesten som etsat sig fast i mitt inre så värmer min kärlek till Edith. En kärlek som är så stark att jag ser igenom allt det här. Jag kan se igenom mina mörkaste tankar och jag kan förmå mig att tänka att allt kommer att bli bra. Det är okej att må såhär just nu. Jag är inte döende den här gången, jag har bara haft det lite jobbigt. Och det är en stor jävla skillnad. 

 



Inga kommentarer:

Skicka en kommentar