tisdag 7 maj 2013

813.

Igår var jag på efterkontroll hos barnmorskan. Lite över en och en halv timme var jag där. Hon kollade så att livmodern hade sjunkit in och så tittade hon på snittet och så tog hon blodprov och blodtryck. Allt var i tipp topp skick! Jag blev besiktigad med högsta betyg fysiskt!
 

Hon tyckte även att jag gått ner i vikt snabbt. Det tycker dock inte jag. 
När jag vägde mig sista gången hos wiolet så vägde jag 74kilo och nu väger jag 58. Jag har alltså fortfarande 7kilo kvar till min normalvikt. Och har endast lyckats gå ner 16kilo och då har jag ändå haft åtta veckor på mig. I ärlighetens namn så trodde jag att jag skulle ha tappat allt nu. Men men..

Vi får hoppas att de feta mjölkpattarna jag numera bär runt på väger nått kilo de med. Jag har ju ändå gått och blivit med c-kupa nu. Känner mig som världens bystdrottning. Jag hoppas att jag får tillbaka mina miniboobs när jag slutar att amma för jag tycker inte om de här jättarna till bröst som jag bär runt på nu.


Nåväl tillbaka till ämnet. Efter att hon kollat snitt och järnvärden och liknande så pratade vi om förlossningen och graviditeten. Wiolet konstaterade att jag ju hade kunnat må bättre psykiskt så att istället för att gå till en vanlig psykolog och prata om hur jobbigt allting har varit och är så fick jag en remiss till en mödravårds psykolog som bara jobbar med nyblivna mammor som har haft eller har det tungt. 

Så nu ska jag få gå till henne.

Hon sa också att det var helt naturligt att jag mår som jag mår. Hon tycker att det hade varit mer konstigt om jag hade mått bra efter allt det här. Och ja så kanske det är. 

Att jag bara gråter och gråter och är jätteledsen utan anledning men också att jag känner mig så otillräcklig som mamma och inte klarar av när Edith gråter även fast jag försökt med allt. Så känner många kvinnor och det är inget fel i att känna så. Bebisar gråter ibland även fast det inte är något och det gör inte mig till en dålig mamma. 

Lätt att säga svårt att ta åt sig av.


I alla fall så var det nästan med tårar i ögonen som jag sa hejdå när jag skulle gå. Wiolet har verkligen varit så himla toppenbra och utan hennes hjälp vet jag inte hur det hade gått för mig med allt skit som varit.


Inga kommentarer:

Skicka en kommentar